Där stog de ensamma snöslädarna och väntade på mej denna snöiga förmiddag. De visste att snön skulle bli tung, men de väntade ändå ivrigt på mänsklig kontakt efter en kall natt.
Jag började så sakteligt att skotta utanför min egen dörr, tog den enkla snörakan och började. Under nysnön doldes en stor hundskit, en geggig seg stor korv som målade den blå spaden med bruna ränder. Jag skrek ut : "Jävla Hundskit" och kastade den tillbaka därifrån den kom, inte på hunden men väl på grannens gång. Nu började det att bli ett brunt mönster på den skottade ytan och allt var inte längre snövitt, utan skitbrunt.
Det är inte första gången som man drabbas av de bruna högarna, ofta trampar jag och de andra grannarna i dom. Det är så mysigt så. Säjer vi till ägaren då brukar hon tala om för oss att vi är inga djurvänner vi inte. Jag brukar tala om för henne att djur tycker jag mycket om men att behöva lotsa mej mellan skithögar ligger inte på min lista över skojiga göromål.




Granngården som inte äger hund...



Idag är lika som igår, ingen tid till bloggande. Klart jag är sur...