Nyss hemkommen från jobbet, halv elva på kvällen. Förtvivlat tråkiga och obekväma arbetstider, så otrolig less att leva ett inne när gubben min är på jobbet, jag är på jobbet när gubben min är hemma. Alla lappar som skrivs, glöm inte gymnastikpåsen, ta ut soporna och allt det där som man vill förmedla öga mot öga. Han med sitt 5 skift och jag med mina handelspass. Kalendern är tecknad med namn efter våra arbetstider och de måsten som ska göras. Vi hör knappt aldrig varandras fisar, vi känner aldrig lukten av dem heller. Ska vi fisa med varann då blir det i telefonen och hur kinky är inte det?

Jag känner så starkt inom mej att nu måste denna dårskap få ett slut, ska livet behöva se ut så här? Det är sjukt att folk ska behöva arbeta de mest konstruerade tider på dygnet. I en industri där man tillverkar stål dygnet runt har jag förståelse för det, men en stormarknad som väl kunde stänga på rimliga tider känns det fullständigt meningslöst. Man jobbar 8 dagar i rad på en 30 timmars vecka, ledig varannan helg och har en skitlön. Nej det är inte värt det.

Nu har jag kommit till slutet av en snart tioårig vandring bland muttrar, bräder och cementsäckar. Nu känns det som jag är färdig, jag har inget mer att ge detta företag som sjunker i snabbare takt än Titanic. Från att ha halkat in på detta yrke så har  jag beslutat att jag ska halka ut med ett bra glid. Min arbetsplats är ingen glad sådan längre, arbetskamraterna vallfärdar likt pilgrimmerna gör. De vallfärdar ut på nya äventyr, nya yrken och alla är glada och nöjda att de kommit ifrån "Huset som Gud och Cheferna glömde".
Då man i början av december meddelade att 1000 skulle få lämna Soop Fonus, då har en hel del hoppat på ett utvecklingspaket. Jag har tagit mej i hampan nu och kontaktat dem, för att åtminstone gå dit och prata om vilka möjligheter jag kan få om jag tar erbjudandet. Inget att förlora på att lyssna på vad de har att säja. Jag har alltså tagit ett beslut och nu ska jag skrida till handling, om inte deras paket fungerar så ska jag bli mer aktiv och engagera mej för att få vandra ut genom den dörren. Det kommer jag att göra utan att vända mej om, det lovar jag.
Jag har lovat mej själv att 2009 ska få en positiv förändring, hur den ser ut det har jag inte den blekaste aning om, men den kan då knappast bli värre än situationen som jag nu sitter ingrodd i.

Det känns så skönt att det är klart i mitt huvud, och att det där fega och ängsliga hamnar mer och mer i bakgrunden.
Energin är det inget fel på - laddad upp till öronen.
Tjohooooo...

     
 
"Från Yngel blir jag en groda"