Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Åsa Lindeborg- Mig äger ingen...

Kategori: Samhälle

Alla vi som växt upp i ett alkoholisthem har våra olika historier. Åsa har sin, jag har min någon annan har sin. Mycket har vi ändå gemensamt och det är att ett alkoholisthem ofta ska skina och se fint utåt. Så var det även i mitt hem. Min pappa liksom Åsas pappa Härdmästare Leif Andersson skulle ha skinande rena fönster med en ordning så varenda kärring på gården skulle se att det var ett gott hem. Min pappa kallade tanterna på gården för grannkärringarna medan Leif Andersson klassade in dem som kärringar och jävla kärringar.

Många gånger när Åsa berättar om sin uppväxt måste jag dra på smilbanden, för så ofta känns det som hon pratar om mitt liv. I mitt hem där hade vi lakan och handukar och farsan var ganska noga med att hålla sej själv stilig hel och ren, medan vi barn fick ha det ganska torftigt. I Åsas sängar hade lakanen rationaliserats bort. Någon i publiken bakom viskar: "Men hur kunde de ha så inga lakan?"  jag känner att det är mycket folk inte vet, eller har upplevt, för många är ett litet myggbett en stor smärta och något som irriterar.
 I ett alkoholisthem är det så mycket som inte finns, men osannolika situationer råder det ingen brist på.  För oss alkoholist barn existerade det bara det som var i vårat hem hur skulle vi kunna sakna något som vi inte ens visste fanns. I vårat hem förekom aldrig pasta, för som far sa:  "Varför ska man äta Italienskt skit när åkrarna är fulla av potatis?" Och det var Jonas Ahlströmmer som uppfann potatisen, sa han och då var det så, det var min och brorsans sanning.



Åsa levde hos sin pappa och var hos sin mamma varannan helg, för egen del så dog min mamma när jag var 9 år och hade ingen fristad, det fanns ingen jag kunde gå till när hans drickande var illa och när han var elak och delade ut hugg och slag. Det var då hans egna rädslor lades som en skuld på oss barn. Hon säjer själv att det fanns en kärlek i hennes hem tillsammans med hennes far, och ibland känner jag att hon hade det så mycket bättre än vad jag hade. Men såren som biter sej fast inuti är ändå de samma.

Våra alkoholistfamiljer ser olika ut, men i grunden finns samma helvete med och det är alkoholen som skapar en värld som inte existerar utanför dörren, en hemlighet som familjen ruvar på. Något som inte är riktigt men den finns därför måste livet gå vidare. Det är något som är obegripligt och ännu svårare att förklara med ord. Det har Åsa lyckats med i sin bok "Mig äger ingen",


Jag minns minns att en del av mina klasskamrater tyckte det var roligt när deras pappa var full, för då blev han snäll och dom fick pengar. Detta upplevde jag aldrig, jag såg något helt annat, en heltidsalkoholist som körde både förmiddag, eftermiddags och nattskift  månadsvis. En ursinnig man som jag tillsammans med fick jaga spindlar som kröp på väggar, slå ihjäl små djur och resa på astralstrålar till olika platser. Jag tror att jag var räddast av oss båda. Men min roll var att vara lots, vuxen och ett stöd för den som skulle ge mej den trygghet som jag hade rätt till att få som barn. När han vid något enstaka tillfälle hade en vit period då fick jag vila och få nya krafter utan hjälp utifrån. Vi barn var ensamma, ingen bland kärringarna på 70 talet hade förstånd att rädda oss.


En gång sa farsan att: "Ni fick då inte svälta i alla fall."  Jo visst fick vi de, det där förbannade skafferiet var det mest tunnsådda skafferi som funnits det enda som fyllde skafferiet var kalluft från ventilen. Liksom i Lindeborgska skafferiet som de nästan aldrig öppnade, så öppnade jag vårat och varje gång hoppades jag att något gott skulle finnas där. Där stod samma påsar som innan manma dog, pärlsocker, gamla torkade plommon och gammalt bröd. Vi fick svälta ofta, då handlar det om kärlek, det handlar om mat. Aldrig att vi unnade oss något gott, kanske någon av grannkärringarna delade med sej av sitt bullbak bara för vi barn skulle få smaka. Jag vet att jag satt i trappen när fru Hulth bakade för det luktade ljuvligt. Jag blundade och reste till en annan värld.

Livet är svårt för många barn även idag, det känns som tiden stått stilla eller så är det den förbannade byråkratin som maler så sakta. Det är dags, hög tid för vanligt folk att få upp ögenen och våga närma sej det problem som döljer sej bakom de slitna gabondörrarna i allmännyttan eller de fina portarna i de rikare kvarteren. Barn som lever det här livet har svårt att klara sina egna liv. Det är en kamp som inte många uthärdar.


När härdmästare Leif Andersson kom och hämtade sin flicka på dagis efter sitt arbete skrapade han av sej ordentligt om fötterna och sa "Hej Gummilumman fint att se dej..."

Tack Åsa för en fin kväll, det är nyttigt för mej att minnas bara för att veta att mina barn inte ska behöva få ett torftigt liv i en miljö som inte är menat för ett barn.
Med torftigt menar jag inte fattigt, men ändå att det fattas det som andra har som kan ge den trygghet som alla har rätt till.
Ett barn som jag drömde aldrig om prinsess skor och barbiedockor, jag drömde om något annat, saker som jag skymtade när jag var hemma hos någon kompis som hade en nykter mamma och pappa. Hos mej och brorsan fanns det bara vi och pappa. Utanför hemmet var det också mörkt.





 

Kommentarer

  • Dr Soda säger:

    Ja du har din historia, Åsa har sin och jag har min. Vissa personer skall helt enkelt inte dricka, min farsa var en av dem. Jag känner igen mig i vissa delar och jag skulle kunna berätta några riktigt eländiga minnen, men det står doktorn över. Den lilla energi man har nu på ålderns höst får gå till nåt positivt istället..Förresten jag såg Åsa live en gång när tåget rullade förbi Uppsala, hon är rätt söt på nå vis. Looken är lite som en gammal filmstjärna...Trevligt initiativ att bjuda upp hon till Borlänge för en föreläsning.

    2009-01-28 | 09:22:27
    Bloggadress: http://www.beskadroppar.blogspot.com
  • Mia säger:

    Dr Soda:Historierna skiftar liksom minnena, men i grund och botten är problemen de samma.

    Ja Åsa ser faktiskt ut som en filmstjärna från 30, 40 talet med sitt röda läppstift och damig.

    Det var en intressant och trevlig kväll, där alla är varmt välkomna som du förstår:-)

    2009-01-28 | 21:33:11
    Bloggadress: http://miajaverling.blogg.se/
  • Leif Lindström säger:

    Guu va vi ä bra! Nästan 8oo st besökare till vårt lilla café sedan starten.

    2009-01-29 | 12:16:31
    Bloggadress: http://vanster58.wordpress.com
  • Charlie säger:

    Tack för din berättelse, Mia! Det är bra för oss att få veta hur andra har det, även det som man ofta drar sig för att berätta.

    2009-01-30 | 12:15:10
    Bloggadress: http://spanbinge.wordpress.com

Kommentera inlägget här: