Som jag berättat i ett tidigare inlägg att jag tänkte försöka förhandla bort avskedsmiddagen med stormarknadschefen och avdelningschefen. Jag ville förvandla middagen till clementiner till en arbetskamrats  barns dagis julgransplundring.
Under några år har Coop skänkt 40 clementiner till barnens påsar, men 2008/ 2009 blev det åtstramningar inom koncernen och barnen fick bli utan.
Nu ville jag att pengarna som min middag skulle ha kostat skulle gå till barnens julgransplundring, men se där blev det stopp. Förhandlingen strandade med argumentet att det är noll tolerans. Hur blev det med middagen då? Jo den tackade jag nej till. Jag har inget intresse att som antilakej sitta där och bliga i en plankstek och tala om väder och vind. Och dessutom veta att ungarna inte får några frukter.
Så nu vet du kära arbetskamrat, jag försökte i alla fall, men det sket sej som vanligt...


               

---

Jag har undertecknat nådeansökan idag, nu sitter chefen och min namnteckning på pränt. En stor dag för mej rent historiskt. När jag åkte hem idag så satt jag och nynnade på en låt, märkte efter en stund att det var låten "Spring time for Hitler". Varför den gjorde sej påmind vet jag inte, men något underliggande kan det vara. Eventuellt något chefsrelaterat..

            
  
---

Det känns otroligt bra att mitt beslut har lett till en handling och till trots går livet in på ett nytt spår. På tisdag då gör jag min sista arbetsdag och det är dubbelt så lätt som att veta att om jag varit tvungen att dra en harv ute på Tuna slätten i 16 år till. Fast jag tror inte "Det blå rucklet" står där så länge i form av en stormarknad...

...

Farväl Coop den lilla anden till himlen for...