I helgen som kommer vankas det fika, det blir lite kalas. Viktor min "lilla" grabb blir tonåring och tar klivet in i den något vuxnare världen. Det är nu jag och Micke börjar bli pinsamma på riktigt allvar. Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på, för hur jag än beter mej så är det något moment som inte passar in i hans bild hur jag ska vara. Det är väl bara att börja dansa, så går röstkalibern och skriket igång.
Han önskar sej pengar, pengar, pengar, en önskan som jag även har men i lagoma mått. Med en viss oro, inte stor, har jag nu gått in i en arbetslöshet som känns väldigt otrygg med den sittande regeringen. De försämringar som de under dessa tre år har märkbart markerats in i den arbetslös och i de sjukas värld. Det verkar inte vara någon självklarhet att få A-kassa, den är uppbyggd på en misstro mot försäkringstagaren. På ett nedvärderande vis. Trots de kraftiga höjningar på avgiften, och inbetalning varje månad för att säkra en eventuellt kommande arbetslöshet känns inte systemet tryggt för den som drabbas. Det är väl så Rainfelt och Alliansen vill att arbetare, sjuka och låginkomsttagare ska känna, skuld och skam.

Jag känner ingen skuld, jag känner endast att vi måste ta en stor fight framöver och kämpa tillbaka den välfärd och den trygghet som fanns och som nu grusats av den sittande regeringen. I min rättvisevärld så kämpar jag även för att den dåvarande tryggheten ska bli mer trygg. Människor som hamnar i utanförskap och arbetslöshet, i dåliga sjukförsäkringssystem blir inte friskare eller får mer jobb för att borgarna försöker att förinta och förslava, göra ett folk stumma och dumma.

Den syn som makten har på låg och medelinkomsttagare är skrämmande. Uslingarna ska straffas ut, tills inget utav systemen täcker omkostnade och livet är blottlagt, utsålt och den står med en hungrande mage och ingenstans att bo. Ingen arbetslös, sjuk får äga något, inte ens en gammal bil. Ingenting. Man måste vara totalt blottlagd för att ens får inträda i det sista systemet som finns, i det ekonomiska biståndet från Socialen. Allt som byggts upp under ett helt liv, det realistiska som en låginkomsttagare förmår, får inte finnas. Inte 8.000 på banken, inte en gammal Ford, inte en 33 årig gammal husvagn, allt ska säljas ut. Inte får medborgaren äga en bostadsrätt, även om den är ärvd och kostar en spottstyver i hyra jämfört med de kommunala fastigheterna.

Klasserna idag är så tydliga att de snart ryms i en apelsin, klyftorna börjar att bli många. I klassen medellösa tror jag att det kan finnas "tre klasser". I låginkomst klassen, även den har delats upp som en cell, arbetarklassen har sina grenar som en trollhassel. Delar av arbetarklassen som vänt ryggen och röstar på de borgeliga, de som inte röstar alls, eller väljer ett parti som står för att sålla ut en viss typ av medmänniskor. Kvinnor i låglönejobb, i lågstatusjobb som aldrig har börjat att kämpa för löner eller arbetsmiljö. Som kuvat sedan urminnes tider nöjer sej med att stå i vägrenen och titta på, hukar och gömmer sej när rösterna höjs.
Sedan har vi Fackföreningarna som totalt glömt sin uppgift, att stå vid medlemmens sida och försvara. Nu lockas ett fåtal dit och gör karriär. Att vara medlem i en facklig organisation betyder för mej att vara delaktig och lojal i den enskilde och i arbetarens rättigheter. För mej är inte ett medlemskap i facket någon kul grej, eller att tillhöra en festlig klubb. Det är allvar för mej, en viktig del i kampen om rättvisa. Därför känns det ortroligt oroande att profiten och det loja får finnas i organisationen. Tappet av medlemmarna beror säkert på de höjda avgifterna, men också på att det känns inte rätt och riktigt för medlemmar att betala när så lite kommer igen.
Jag var på ett möte, som vi i personalen kallat till och en facklig repressentant kom, vi ville fråga. Han tyckte tiden var olämplig med tanke på att en hockeymatch höll på i Tv 4, under mötet satt han med mobiltelefonen och kollade hockeyresultatet. Den dagen tappade jag allt förtroende för min fackförening. 

Ska vi alla bli borgare ? Ska vi alla sträva efter ägande och skapa oss ett egoietiskt tänk och bara värna om "mitt". Hur skulle alla kunna bli rika ? Det är en omöjlighet. Tror  medelklassen att den blir rik på skattesänkning? Jag förstår fortfarande inte att en arbetare röstar på Alliansen. Det är oroande och inte bara det, jag ser längre fram än så och det blir ett scenario som inte liknar något jag upplevt under min livstid. Utan ett steg tillbaka i arbetarklassens historia, då fackföreningen var förbjuden och arbetsrätten hade dödstraff. De rika äger oss, och vi, vad gör vi, o vi blundar och följer med ner i kloaken, rättar oss i ledet. Sedan står nästkommande generationer och undrade varför folket var så lamt och lät sej köras över och luras in i det nya arbetarpartiet Moderaterna.

Ja jag skulle prata om helgen kalas och gjorde en sådan jättesladd och hamnade ilsket i en apelsin med klyftor. Så kan det gå.*Skratt*
Grabben fyller och jag älskar min familj, som orkar med mej, en toka från det vilda. Vet ni, jag älskar baske mej politik också. Inte lika mycket som familjen och inte på samma sätt. Jag tänker inte sitta och titta på den demontering som nu sker, jag ska vara med och bekämpa den. Jag ger mej inte förrän...