Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

53 frågor och inte ett enda svar...

Kategori: Samhälle

(Nu blir det en långkörare.)

Det finns många frågor som man önskar ett svar på.
Vilken våglängd ska man ratta in sej på? Vill jag att tankarna ska behandla det världsliga, det som sker i Sverige eller fokusera på det som händer i min stad och min närhet? Eller ska jag hålla för öronen och samtidigt blunda för att låtsas att det som händer, inte händer?
Ska jag som politiskt aktiv och fackligt involverad och intresserad lägga mej ner och ge upp?
Ska jag som kvinna tiga och rätta mej in i ledet?
Nej, jag tror inte det kan bli så. Den dagen då jag visar strupen kommer inte att komma. Vad är felet med att vara en kvinna som tydligt visar sin åsikt och är av kvinnligt kön? Det är självklart inget fel. Problemet är att andra känner sej obekväma och de vill inte förvänta sej att kvinnor tar sej ton, eller göra sej hörd. Enligt någon "bok" ska kvinnan tiga i församlingen. En bok som inte anammas i vanliga fall, blir en manual när det gäller kvinnfolk.
Den "moderna" kvinnan som reser sej upp, säjer och tycker samt står för sina åsikter tycks av många män och kvinnor vara en obekväm, otyglad gnällkärring. 
om det sista i mitt liv skulle vara mot all förmodan att någon kastade ner mej till Helvetet, där jag blev simmande i en sjö av diare´ och såg djävulen kom åkande mot mej i sin stora motorbåt, då hade jag troligen högt och tydligt ropat:
"Gör förfan inga vågor..."
Med näsan över skiten hade jag rett ut den situationen, hade jag inte det då hade jag inte lagt mej utan en kamp.
Varför vill jag inte vara den ytliga typen som diskuterar mode, flärd. Någon som tillåter att man kuvar mej?
Dum fråga blev det, jag tror jag vänder på den. Och frågar varför vill människor bli ytliga? Det kan väl inte vara en egenskap eller? Eller tjänar deras liv på detta att rätta sej in i ledet. Ja för somliga är det nog så. Är dom lyckliga?

Är verkligheten så svår och förväntas man som kvinna att tiga, orkar man inte vända deras tänkande och tyckande. Tiga och samtycka, är det en kvinnlig egenskap av guld?
Eller har kvinnor i allmänhet tappat sina ideal i den rusande tiden? Eller är det bäst att tiden får gå sin gilla gång?
Har vi alla haft det för bra i allmänhet, har livet och vår uppväxt kantats av ljuv musik, en skyddad verkstad som lett oss på ett enkelspår rakt fram. Med samma träd och buskar i slänten. Samma sjö och samma himmel. Åker vi framåt och struntar vi i det som sker runt oss, eller ger vi saker och ting åtminstone en liten tanke?
Vill vi stänga dörrarna och låsa in alla  problem. Vill vi plombera det som är jobbigt och besvärligt. Oron låser vi in, men den gnager och tär likväl om man har empati.

När någon engagerar sej i dag för någon eller något, då skriver tidningarna om eldsjälar och hjältar. Då är det lätt att i realiteten att bli båda. Så enkelt att det inte ens är värt att lägga med på meritlistan.

Jag ser ofta på nyheterna. Just nu står den Amerikanska finanskrisen i fokus. En kris som berör enskilda människor i hela världen, utom den aldrig sinande ström shoppare i Kupolen, Borlänge handlarnas Mecca.
Volvo är i kris, ca 1000 tjänstemän i Sverige måste lämna sina jobb.
Kommuner i Sveriges land har spekulerat bort skattepengar på den Amerikanska marknaden, och i tv står kommunalrådet med tårar i ögonen och förklarar att detta trodde han inte. En mångmiljonförlust där den svaga människan kommer ikläm i form av social nedrustning. Det borde enligt lag vara förbjudet att Kommuner får spekulera bort skattemiljoner.
Vidare på nyheterna behandlas klimatet för arbetslösa, sjuka, där läget är katastrofalt. Kommunerna har en utbetalning av socialbidrag som överskrider budget med miljontalskronor. Hiskeliga summor. Ett rekord om man kan nämna ett sådant i sammanhanget.
Är vi på väg mot en lågkonjunktur eller?

Idag har tumskruvarna satts åt på chefer och företag. Nu har hårda förhållningsregler stämplats i pannan, vilket givetvis straffar den anställda. Idag är vi inte medarbetare utan vi blir undersåtar i en fabrik som måste leverera resultat eljest väntar kylan. Arbetaren ska inte tycka och tänka så mycket, för det skapar negativ stämning och lönsamheten dalar. Nu står vi med kepsen i handen och tigger om nåd. Man vill krossa åsikter, de fackliga klubbarna, man vill kuva till tystnad.
Jag kan tydliggöra ett exempel nedan och detta sker på våra arbetsplatser idag. Vilken arbetsplats det är vill jag inte säja, men en nästan kvinnlig. Där man inte behöver utbildning. Ja ni får gissa resten eller så får ni ställa den 54: frågan..

Cheferna på enheterna har fått tydliga uppgifter ifrån sina chefer och sin organisation:
1. Tjäna pengar
2. Tjäna pengar
3. Tjäna pengar

Vidare skrivs det i veckoinformationen:

"Man kan tycka vad man vill om de tre uppdragen, men är man inte medveten om att man är anställd här för att företaget ska tjäna pengar så tycker jag nog att det är dags att inse det eller ta sej en rejäl funderare på framtiden"  slutcitat.
undertecknad chef önskar också en trevlig helg.

Vad säjer man om det då? Kan det finnas fler liknande veckoinformationer ute på landets arbetsplatser? Troligen ...

När verkligeheten rasar i ett samhälle och tryggheten rycks bort för ett otal människor då kan inte jag som person stänga dörren, låsa och kasta nyckeln. För mej fungerar inte det, orättvisor och inhumanitet passar inte in i mitt rum. Jag vill hålla det rent och då inte bara på ytan.
Jag är varken hjälte eller eldsjäl inte heller en negativ gnällkärring, utan en som oroas över hur världsläget är, hur Sverige mår, och hur alla har det i min hemstad. Under tiden jag funderar på det så hinner jag vara en fru, en mamma, en positiv människa, jag har roligt och jag är i allra högsta grad en normal person.  Jag går till kupolen och köper kläder till min son, jag gör precis det alla gör. Men jag låter mej inte köpas eller nöjas med ett samhälle som sparkar på de som ligger. Det kan jag inte. Då skulle jag verkligen må dåligt om jag gjorde så.

Jag står här denna höstmorgon och tittar ut genom köksfönstret och ser att färgerna börjat att skifta mot höst, jag ser mina grannars dörrar, de vita med spröjs. Kommer vi alla här ha det lika bra i fortsättningen, kommer alla som vill bo kvar här ha råd?
Kommer vi alla som jobbar ha kvar vår inkomst? Pensionärsparen med sina täppor, kommer de att orka påta i jorden och finns de plats för dem någonstans när orken slutat?

Även när ögat registrerar en idyll, då bör man vara vaksam, för bakom de stängda dörrarna kan det lura faror...

Kommentarer

  • Micke.S säger:

    Sunda funderingar,bra skrivet.

    /Micke.S

    2008-09-29 | 12:48:51
    Bloggadress: http://fiskeborlange.blogg.se/
  • Leif Lindström säger:

    Bra skrivet Mia. Man måste våga tro på något annat och därutöver ha en vilja av stål om det skall bli någon ändring. För tron och viljan finns hos många det är bara det att dom allra flesta känner sig ensamma och övergivna, då törs man inte. Tillsammans blir vi starka, stolta och segervissa.

    2008-09-30 | 08:05:39
  • Mia säger:

    Micke.S.: Tack för det. När du inte ser, då funderar jag, och funderingar blir till ord som blir till...



    Lindström: Det lönar sej att ha en vilja av stål. Utan kamp då vet man aldrig om man lyckas. Och jag är för nyfiken för det, jag ser alltid en fortsättning i allt.

    Ensam är inte stark, och den som kommer sist till kva´rnen får också mala.

    Det som sporrar och lockar är det som man kan åstadkomma tillsammans. Då kan kampen genst kännas lättare.

    (Ha en bra dag, se framåt.

    2008-09-30 | 09:50:59
    Bloggadress: http://miajaverling.blogg.se/

Kommentera inlägget här: