Jag antar att det inte är någon större hemlighet var jag står politiskt. Detta tänker jag inte försvara med ord på några vilkors vis. Min uppväxt och alla mina erfarenheter bra och dåliga, fruktansvärda och orättvisa episoder i livet har format mej till den jag är idag. Om jag tittar tillbaka så är det egentligen inte något av allt tråkigt som hänt i livet som inte borde ha hänt, utan att hade inte dessa negativa och positiva saker hänt, då hade jag inte varit den människa jag är idag.

Att som nioåring mista sin mamma efter en tragisk bilolycka har inte varit det lättaste. På 60 talet talades det inte så mycket om barnens känslor, de fanns bara där i en ny tid då bägge föräldrarna var tvugna att arbeta för att kunna köpa mat. Barnen fanns bara som något som var tvunget. Jag vet inte hur andra barn hade det på 60 talet hade det utan jag utgår ifrån mej själv i skrivandets stund. Att vara skillsmässobarn var väl kanske inte heller så konstigt då, för det var den tiden då det började bli "legalt" att gå isär. Aldrig var det tal om att barnen kom ikläm utan det var de vuxnas egoism som styrde allt. Jag var ett skuggbarn, jag visste aldrig om jag hade någon betydelse för mina föräldrar. Kan jag ens minnas kärlek?
När mamma dött, då var det tvunget att någon skulle ta hand om mej, och automatiskt så steg ju fadern in i hemmet och tog över allt. Alla tanter i kvarteret sa att han var duktig, tills de såg honom vinglande ute på gården. Livet som barn, leva med en missbrukande förälder är något som vi måste ta på allvar. Den styrkan som jag byggde upp var en tvungen försvarsmetod, annars hade världen rasat, om med den hade jag varit med i fallet. Under dessa 5 år var det inte en endaste granne som reagerade på ett ansvarigt sätt, utan allt fick ha sin gilla gång. De lät allt fortgå, till min pappa nästan dog framför ögonen på oss barn, han låg livlös på toalettgolvet, tills ambulansen kom.

Det har gått nästan 40 år, och likheterna finns än idag. Barn växer upp i missbrukarfamiljer, de älskar sina föräldrar, de är barn och valen är få. De kämpar sej igenom varje dag och är lojala barn som ruvar på sin grymma hemlighet. I rädslan vad som ska hända med dem, de kämpar och har bara det beteendet man kan få när man lever i en dysfunktionell familj. Det är skandal att alkoholliberalismen utvecklas mer och mer i samhälle där många människor inte orkar med tidens anda. Där umgänget ska förfinas och förskönas med alkohol inför barnen. Alla dagar skall göras till fest. Det ska vara förbjudet att ta droger i synnerhet inför barn. Barn ska inte behöva finnnas på plats när vuxna i eget egoistiskt syfte hellre vill umgås med alkohol än att visa respekt och ansvar. Ett barn ska få kräva att växa upp i en alkoholfri miljö.

Ungefär tio procent av världens befolkning är alkoholister eller bär med sej den gen som startar allergin. De andra kan bli alkoholister om de "önskar". Med dagens liberala alkoholpolitik så kommer procentsatsen troligen alldeles snart skrivas om. I tv visar man fyllesåpor, där folk åker Ålandsfärja och är kanon, och med alkoholen så leder det till att de förnedrar sej själva och anhöriga, detta tittar Svenska folket på. Vafan är vi för medmänniskor, vi skarattar åt andras olycka. Är vi så själupptagna och accepterar vi att andra ska falla så långt ner att de inte kan ta sej upp igen?

Jag kan tala om att jag gör det inte, inte som den medmänniska jag är, och genom mitt engagemang under 12 år så har jag sett det mesta som skulle få en hel del människor att slå av tv.n och börja gråta. Det här samhället vi lever i måste få ett uppvaknande omedelbart, vi kan inte se på när familjer äts upp av alkohol och andra droger. Barnen har rätt att växa upp utan att se sina nära tillföra en destruktiv drog i deras liv. Nog älskar vi våra barn så mycket att vi kan bjuda dem på det.

Jag har sett anhöriga tända ljus runt en levande missbrukare forografi som tröst för att åka denna berg- och dalbana kräver en stor kraft. När en person som man älskar dör, då är allt defenitivt och sorgearbetet kan börja, och det får ett slut. Men att ha en anhörig missbrukare då finns sorgen där hela tiden, dag ut och dag in, år efter år, och man vet inte om den personen ska dö eller leva dagen efter. Då finns en tung sorg i hjärtat hela tiden. Då är alla anhöriga medberoende.

Jag står för mina åsikter och jag tycker att alkohol och alla andra droger är det största hotet idag, våra barn måste få leva utan att se sina föräldrar förgöras och dö av en drog som bara ställer till elände. Jag tycker inte heller att vi har rätt att skrika åt de ungdomar som vilsna och som mycket unga dras in i missbruk och blir kriminella när vi inte kan visa dem den rätta vägen. Vad väntar vi oss ?  Hjälp istället de barn och ungdomar som är på väg att slå sina liv i spillror, ge dom en hjälpande hand och visa att du verkligen bryr dej om den. Var inte rädda för barnen, de har inte själv format sitt destruktiva liv, det har vi gjort och vi är samhället.

Jag hoppas att ingen ska tycka synd om mej, för det är det inte. Jag är idag en person med självkänsla och självförtroende. Jag har en balans som jag är nöjd med. Jag hatar alkohol, och det har jag all rätt att göra, det är mitt liv. Jag ser ingen anledning till att den farligaste av alla droger ska florera fritt runt våra barn.

Det här tycker jag...

"Barn född in i en alkoholistfamilj"