Det finns inga pengar, pengarna är slut. Hur?
Vår kommun är barskrapad in på huden, ute blåser kalla högervindar. Vintern gör sej beredd och folk drar luvorna över öronen och önskar att få vakna upp i en annan årstid i en annan tid. Ser vi allvaret i att kommunen inte har fler kronor och att allt har blivit ett oroväckande minussaldo, kanske mer än minus 51 miljon? Ojdå. Eller säjer vi att det löser sej, så har det alltid gjort.
Det känns som om att så många fullständigt ger fan i allting och går in i sitt rum, slår igen dörren och ger upp. Livsgnistor som slocknar runt oss, som om man slagit ihjäl eldflugor. Man jagar runt efter en förhoppning men man vet inte vad den liknar eller hur den ser ut. "
"Må jag aldrig, aldrig vakna upp, för att inte orka se verkligheten. Den dagen då är min själ död.."
Socialnämnden måste spara eller dra in på verksamheter i dessa tider. Vilka kan tänkas bli de som lider av det? Är det vi skattebetalare ? Jag offrar gärna en del av köttbullarna till den som blir utan, det har jag råd med. Jag blir ingen bra människa genom att sätta mina behov i det främsta ledet. Jag behöver inte det som är det bästa, det som fungerar duger gott till mej.
Många behöver hjälp, de som redan ligger på marken, utanförskapet finns redan som klienter i vår kommun. Utanförskapet syns överallt, fastän de inte flaggar med den kommunala symbolen så finns de i alla rum, i alla samhälls skikt. Alkoholister, narkomaner, arbetslösa, ej A- kasse berättigade, ratade individer som nekats sjukpeng.
Ungdomar som lider av psykiska sjukdomar och panikångest , psykiatrin har ingen plats för dessa utan samhället måste försöka att hålla dessa vid liv. Konstgjord andning håller liv i flertal av våra medborgare, respiratorn pumpar på, luften återanvänds med nytt syre ett tag. Flickor skär sönder sina armer, ungdomar mår dåligt

Ärligt jag hatar det här, jag hatar att jag inte kan greppa det som sker runt mej. Helst vill jag skrika ut min sorg, ängslas och krama trösta och be om att någon sedan vill ge mej den kärlek som alla borde ha och få. Vem är berättigad till förståelse, vem av alla är inte kloakråttan som visar de små vassa gula framtänderna fulla med bakterier, färdig att gå till anfall, men giftet dödar innan den äckliga hunnit gå till attack. Anticimex har preparerat för krig mot skadedjuret.

Våra gamla ska irra omkring ensamma i sina hem med alzhemers och en larmklocka på armen. De vet inte vad det är för tingest som sitter där, de har redan glömt. Maten från kylskåpet har hamnat i frysen, fram och tillbaka. men sällan kommer den lagad ner i magen. På hemmen tvättas liggsåret på Astrid, efter dagens vändning. Hon kvider till, en glimt om vädjan finns i hennes gamla suddiga ögon. Astrid är en börda för samhället, men en kär mamma, mormor, farmor, den Astrid som alltid fanns för sina barn och som stretat sej genom livet för att alla skulle ha det bra. Nu vill inte samhället veta av henne, hon kostar.

"Direktör Olofsson" vid ett större företag, en man med fint yttre, respekterad i näringsliv och i staden. Han har  alltid vid varje val röstat på sitt parti Moderaterna, emot bidrag i alla former. Nu har verkligheten hunnit i kapp honom hans alkoholproblem är så stora att lever och andra inre organ har försämrats. Alkoholismen som även finns i hans omnejd, har frätt hårt åt hans kropp. Hans företag ställer krav att han måste få behandling. Då går som brukligt kommunen in och ger ca 50.000 för att ta en del av kostnaden i behandlingen.
Självklart skall alla ha samma rätt, så ska det vara. Men samtidigt vet man att Olofsson skytt alla bidrag och alltid röstat emot sådant, nu finns han som i en del av det. Utan att han ens känner sej kluven. Att vara emot men ändå ta emot.
Har han tänkt om och ser att det var bra att någon gick in och löste en del av hans kris. Eller tar han bara emot  och låtsas att ingen ser eller vet.

Alla som är utanför eller lider av missbruk, eller far illa i någon form måste få ta del av det skyddsnät som fortfarande finns. Men man måste också försöka att orka att stå upp för det. orka att kämpa för att tryggheten ska få finnas kvar.
Ett liv är så skört och livsituationer kan ändras snabbt.

Vi måste värna om mjukvaran i vår stad, vi kan inte satsa pengar på det som inte behövs. Vi är tvugna att se på när fotbollshallar växer upp i parti och minut, hela stan är en stor jävla fotbollsplan. När gräset vuxit upp då river man bort det och lägger konstgräs. Man dödar det som har liv och ersätter med ett proteslikt material, för att man ska kunna spela i december. Vi bygger 40 rondeller, med prydnader i alla de slag. Inte ens rondellhundarna vill pissa där. Man åker til Kina, man åker till Bryssel, än har de inte nått månen. Man använder sin makt och kommunens plånbok som om pengarna var leksakspengar ur ett monopolspel. Satsar på hårda projekt, skapar köpcentra för att folk utan pengar, ska få mindre pengar.

Nu då, finns det inget som säjer: "Stopp, stanna" Trots att kommunen liknas vid en stor konkurs. Drar man bara den bruna kompostpåsen i papper över huvudet och låtsas att man är osynlig ?
Jag tycker att de som ställt till det här borde fundera på en ändring. Kommunen har gått back i minst 10 år, medan vi sitter ner och ser på eländet.
Hur ska vi kunna hjälpa människor när andra projekt prioriteras när byggnader betyder mer än ett enda mänskligt liv.

Är det den Amerikanska drömmen vi strävar efter och vill ha här? Är det soppkökens tid vi har nått? Ska våra barn få skollunch hädanefter? Får de psyksjuka någon vård framöver? Har vi respekt för vår gamla och sjuka, är de värda något i under sina sista år? Läggs de mänskliga projekten på is för att de rika ska få bygga villor i Uvbergsviken? Är vi dårar
allihop?

Ligger Brage i Allsvenskan? Svar: "Nej".