Det finns så mycket att skriva om, som att Maken leder fisketävlingen och bara drar upp gäddor i parti och minut. Jag är så glad att få åka in till bryggan utan att ens haft känning av fisk, utan i stället ideligen får filma hans jävla fångster.
Han är verkligen värd att få alla fiskar, på sina "stulna" och egenhändigt tillverkade drag. Medan jag köper dyra jerk bait drag, som inte Ösjögäddorna lockas av.

Igår hade vi en fiskekompis med oss i båten, en glad prick, när vi åkte till bryggan för att släppa av mej då hade inte han heller fått upp något. Men sedan när de ånyo åkte ut då fick han en gädda och aborre. Så vem blev den där fiske ------ igen då?

Min karriär är väl inte slut med detta, sommaren är ung och uppgivenheten står på ruinens brant. Några fler utmaningar ger jag mej inte in i. Jag är nog en sämre tävlingsmänniska än jag trodde. Jag är bedrövligt dålig sådan. Inte sedan jag förlorade en damhandbollsmatch på 70 talet har jag känt så här.



Livet måste få sej ett uppsving känns det som, och då sitter man i förtältet och regnet piskar mot tältduken, och det fina vädret med högsommarvärme känns som ett minne blott.
Nu är 9 dagar kvar på semestern och sjutton vilken fart den går i. Trots att man är ganska avaktiverad så rinner dagarna iväg som en strid förs.

Här ute på campingen så är maken Hamnfogde, och sköter om hanteringen av båtplatser och styr  över det. Snäll som man är så har jag gjort en skylt som ska pryda ingången till vår plats. En lite töntig historia men är man på en camping då ska det vara lite vansinnigt löjligt.



Idag ska jag sätta upp skylten, den får bli en symbol för våran kärlek...