Det är inte alls så att jag ger upp. Nej, kroppen går ner på ett lågvarv, får ny energi och för att sedan pumpa upp ett arbetstryck igen. Men visst blir man vissen när det händer mycket negativt runt en. Visst suckar man högt emellanåt.

Jag vill bara att alla barn och unga ska må bra, jag vill att deras liv ska vara drägligt. Att begära att alla liv ska vara drägliga är inte för mycket begärt tycker jag. Alla ha baske mej rätt att må bra, och gör dom inte det ska det finnas hjälp och stöd så att personen slutligen mår drägligt.

Det är som Lindströms kommentar i förra inlägget säjer....tillsammans, gör vi det drägligt för människor. Men man kan sitta och lyssna på snacket i lunchrummet hur man harmar på invandrarna, knarkarna, lata ungdomar, politikerförakt, dom är bara förbannade på allt. Sedan bläddrar dom i en veckotidning och spyr ut sin galla på Britney Spears, som dom heller inte känner.

Då förstår man ju att dom mår ju inte heller bra, dessutom smakar maten skit i matlådan som dom har med sej. Den kollektiva vänskapen, den vi har för att hjälpa fram varandra, har den funnits eller ska jag uppfinna den?

Nu är bloggägarinnan trött och fundersam, efter en dag med ett tungt socialnämndsmöte för att sedan vidare till ett jobb som varade till 22.00...Vad gör man inte då, går och lägger sig drömmer om Utopia...