Idag fylls min dag med andlig spis, den ska sprida glädje och den kommer att göra mej sorgsen. I dessa juletider fyller barnen kyrkorna med Lucia och julspel. Varje jul så ordnar Forsaängskolan så mysigt i vår "kvarterskyrka" med att ungarna sjunger, och dom är så duktiga och tar i när dom sjunger så man tror att spirorna ska lyfta ifrån tornet och flyga till väders. På slutet då kommer blockflöjtarna fram, även om man tror att det blir  gråt och tandagnisslan så får man fel där. Det låter fint. Det är härligt med den här traditionen, för att barnen verkar så glada och stolta, dom lyser och har förväntningar inför julen. Man hoppas att allas drömmar om en bra jul slår in.

På eftermiddagen då blir det en begravning, den kommer att bli ledsam men ändå tror jag att den kommer att fyllas med minnen, och en sorts energi som blir till något bra. Ett fint farväl av en karismatisk, vältalande man. En man som hade en röst som inte krävde högtalare. Hans ord kommer alltid att cirkulera runt i rymden.

Lars- Ove Hagbergs liv borde fått gå vidare, hans nya tid som pensionär hade knappt startat. Han hade så mycket att ge, hans liv var politik. Det är en stor förlust för oss. Nu får han glädja alla i himlen, hoppas han laddar upp med debatter och torgmöten till jag kommer dit en dag.

Idag tänker jag på att alla våra barn ska få en fin jul, en jul som dom önskar utan besvikelser.
Idag tänker jag på Lars- Ove att han ska få ett fortsatt aktivt liv, och guida oss partikamrater.

Och han kan nog ordna så vi får en vit jul, den förhandlingen kommer Herr Hagberg att klara...