Livets pussel...
Livet är ett stort pussel med olika bitar, som ska sammanfatta varandra och bilda en spelyta. Jag pusslar lägger, tar fel bitar, blir frustrerad, lugnar ner mig, försöker igen, det blir fel, och rätt om vartannat. Livets pussel tillåter att man lägger fel, men det betyder att för en själv så måste jag lära mig att hantera dessa pusselbitar som förr var så förhatliga, fast nu blivit en utmaning. Det är när vi lär oss hantera det, då hittar vi lösningen.
Det är lätt att ge upp i livets villervalla, att använda de nedärvda normer och fördomar och välja fel väg, ge upp och såra, hata och bli egoist.
Idag spelar jag på hemmaplan och gläds åt att få umgås med de jag trivs med, både lyckade personer och "misslyckade" enligt gängse normer. I de vattnen trivs jag bäst. Jag kan inte lära ut att pussla, utan det är mer komplext än så. Att pussla sitt liv gör man inte ensam, det måste finnas bra människor runt en som vägleder, berömmer och ger kritik och är ärliga. Vi kan aldrig hata eller hämnas till lydnad, då åker taggar ut om vi inte lärt oss de oskrivna pusselreglerna. I alla lägen agera "vuxet", hur svårt det än är. I pusslet ingår förståelse, och ingen bit kan läggas och passa om inte åskådarna har en humanistisk känsla, förståelse och medkänsla. De är dom som hindrar. Jag kan aldrig hämnas eller hata någons känsla, jag måste hantera min egen.
Varje dag måste jag spegla mig själv, jobba på förbättringar, eller plocka bort överdrivna förbättringar till att bli mer balanserade. Så ser verkligheten ut för alla människor, men alla har inte greppat att kropp, huvud, själ, kost, tankar och allt det som finns runt en är själva livet och måendet, substitutet är något som någon annan blir rik på.
Idag finns jag inte på ön, men livet och de goda tankarna är ett ständigt pågående arbete. Att arbeta med självkänsla är ett spännande äventyr som endast leder framåt. Att enbart leva i nuet förtär och ställer till groll i huvudet. Det finns ingen regel som säjer att jag ska vara social så jag spyr över vänlighet utan se alla som jag själv vill bli sedd är bra ord.
Tänk alla fördomar jag växte upp med de satte sig som en varböld och vassa naglar i tänk och själ, vilket slutade med att jag hatade mig själv och blev ett stort offer, en olycka för allmänhet. Att erkänna sig själv som totalt felnavigerad är en styrka. Jag inser idag att då var jag bara var en liten lus, idag är jag något annat.
Arbetet har nu pågått i tio år och fortsätter livet ut, varje dag, 24 timmar om dygnet alla veckodagar.
