Under några tillfällen i mitt liv har jag tagit viktiga beslut och skridit till handling. Det har varit viktigt för mig att göra det, kanske obekvämt för andra. I min egna beslut som rör mitt eget liv, eller åsikt så bryr jag helt enkelt inte i om det är obekvämt för andra. Beslut som är viktiga för mig, det ligger helt på mitt ansvar.
Jag märker väldigt väl när det är dags att skrida till handling, det gör jag nu. Att komma in i ett rum och det blir knäpptyst och man kan höra nålen falla, då är det hög tid
Jag är en "politisk" person och har nog så alltid varit. För hela min vardag och liv är en politisk värld. Det handlar om allt som rör sig. Jag gillar att diskutera och att lära. Finnas på min nivå, påverka och bidra med den kunskapen jag sitter på.
Att ingå som medlem i ett parti har jag nu varit sedan 2006, tror ja det var. Det har varit fantastiskt på många sätt och vis. Nu känns det att jag inte vill engagera mig nåt mer, just nu. Min ideologi stämmer ganska väl överens med mitt partis, men brister totalt i en av mina hjärtefrågor, då fungerar det helt enkelt inte. Jag har under några dagar varit i "debatt" på Facebook och via mail med en av "mina" landstingspolitiker och jag blir banne mig mörkrädd på den okunskap som hen besitter. Jag blir riktigt rädd. Inte heller blir jag lyckligare när jag vet att mitt parti som vanligt är lillebror åt ett parti som missbrukat min hjärtefråga i många år. Jag kan inte stå bakom en politik som inte gynnar de som är missbrukare.
Jag tänker inte förklara ingående vad det handlar om för det är för stort och komplext för den som inte är väl insatt, och det förstår jag. Men som politiker måste man borra ner sig, ösa ur fakta, lyssna på olika källor och ställa sig objektivt och se från olika håll, vad är bra, vad är dåligt, vad tycker de som drabbas, vad säjer forskning, hur jobbar vi, vad finns för konsekvenser. Att som hen sa ,att rädda liv blev, för magstarkt för mig.
Hela det politiska systemet ska byggas upp så att det räddar liv, situationer, trygghet, vård och omsorg. Politik idag handlar om hur man sätter sin stad på den där jävla kartan, det är bara kosmetiskt.
Mitt liv blir nu att utan partibeteckning gå ut och kämpa för det som jag brinner för, och mitt val för personer som inte finns på kartan i vår stad, de glömda. Det handlar om uteliggare, hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka. Nu måste någon börja att laga det trasiga skyddsnät som ligger på botten av en djup sjö. Nu handlar det inte om min förträfflighet som medmänniska utan nu handlar de om de som behöver hjälp. Jag kan inte längre acceptera att politiken ser på när man förgör människors självkänsla. de som inte längre orkar kämpa för livet.
Jag tänker inte be om ursäkt för den jag är.
