mot julen...
Kategori: högtid
I år känns det här med jul extra jobbig, och riktigt tråkig. Jag känner att jag saknar en massa människor i mitt liv, några som inte finns och några som finns. Det finns inte så många kvar i mitt led bakåt, bara en Alzheimersjuk far. En far som jag haft mitt livs jävligaste jular med, så han räknas inte. Jag saknar min mamma som dog 1969, och hon dog den 16 december precis i juletiden och jag var 9 år. Det finns inte en dag som jag inte tänkt på henne sedan dess. Jag saknar hennes syster, min moster som dog i februari. Henne hade jag velat haft ett möte med innan hon dog.
Har ofta tänkt på att det skulle vara fantastiskt att i alla fall fått en halvtimme med min mamma och diskutera de här 44 åren som gått utan henne, vad hon tänkt och hur hon sett på saker och ting. Så kommer det inte att bli.
Jag saknar också en massa fysiska personer som just nu inte är närvarande. Tanken finns alltid hos dem och saknaden av dom är oändlig. För mig är julen ingen religiös helg, ingen julklappshelg utan en tid för lugn och ro och funderingar. Jag stannar upp och faktiskt befinner jag mig helt utanför det stressande etablissemanget, när jag kommer till en affär så går jag i en helt annan bubbla och är inte julinriktad.
Jag har i alla fall några, och det ska jag vara nöjd med, det finns dom som inte har någon och det är utav en eller en annan anledning. Livet och dess omständigheter är bland det svåraste att reda ut. Alla håller på sin sanning och sina normer, sina problem. Julen stänger dörrar och öppnar möjligheter, om så för en kort sekund, julen är konstig.
I detta med julen, så tar jag en dag i taget. Den är snart över och året tar slut, sedan får jag sikta mot våren. Våren är alltid mitt riktmärke, höst och vinter är tungt, jag tappar orken för det sociala. Känns som jag går in i en annan värld, ut och handlar, in i min värld igen, ut på möte, och in igen.
Idag ska jag gå ut i den andra världen igen, handla mat och hitta någon liten julklapp, ett julkort, sedan hem igen.
Jag trivs hemma, världen ute är kall och grå, varje dag läser jag om ett nytt mord någonstans, jag läser om upplopp. Farhågor knackar på dörren, människor blundar och fortsätter att handla prylar och ser inte vad som händer i kommun, i Sverige, i världen. Det mesta verkar vara en krackelerad yta som hela tiden förbättras med en lack som inte håller måttet.
Vi ska samla in pengar till fattiga, vi ska skänka till fattiga. De som har ansvar, staten, ska ordna så de fattiga får tak över huvud, en dräglig jul, hjälp i sitt missbruk. Inga jävla stödgalor och insamlingar. Det är vår välfärd som ska ordna upp så folk har ett drägligt liv. Jag vill inte se nåt USA i Sverige, soppköks stat. Vi segregerar alla grupper, vi segregerar ihjäl oss. I kloaksystemen lever de som inte får vara med.
I juletider tänder vi ett ljus och minns våra nära och kära, ser på Karl Bertil Jonsson och blundar för budskapet, ta från de rika och ge till de fattiga. Det handlar inte om Kinesiska servettringar i päronträ, det handlar om humanism.
