Liten summering...
Skolan går mot sitt slut, 5 terminer rasade iväg. Nu snart har jag en utbildning och jag har en del jobb på gång. Jag har äntligen en yrkesutbildning, jag fattar det knappt att med mod, kraft och en jäkla vilja skulle fixa det här.' Jag gjorde det:)
Det har stundom varit en tung process i skolarbetet. Att få lära känna sig själv har inte alltid varit en trevlig upplevelse.
Fem terminer på en utbildning som heter Humanistisk Behandlingspedagog, processbaserad och vi har gått igenom ett antal block och gjort egna fall i grupparbeten. Det har varit enormt lärorikt och jag har fått upp ögon och öron för livet och mina medmänniskor runt mej.
Visst pågår livet hela tiden, och visst är balansgången hårfin var jag ska befinna mej. Jag lär mig varje dag, jag väger in balansen. Att komma från en dysfunktionell familj där aldrig rätt eller riktigt varit rätt och att gå in i skeenden där jag ska veta var jag ska befinna mej och i vilket del i situationen jag ska rota eller inte rota i har inte varit det lättaste.
Jag är långtifrån färdig, varje dag pågår processen inom mej, varje dag lär jag nytt. Det gäller att vara öppen för flödet och sålla det jag måste sålla.
Igår ringde en erbetsgivare och frågade om jag ville jobba, jag föreslog att vi skulle ses och prata om det. Det var en halvtid, fast jag ser det som en bra början och jag berättade att målet är en heltid så dom skulle förstå att jag kanske behövde lämna ifall något annat skulle dyka upp. Ja det känns skönt att vara attraktiv på arbetsmarknaden som 50 plussare och innan skolan är slut. Ganska fantastiskt.
Tiden går mot jul, en helg som jag har lugnet inför. Jag stressar inte och ser inget som en prestation eller en tävling att köpa eller göda någon affärskedja. Jag kommer att köpa små presenter till var och en och jag kommer att ge en kram. Vi kommer att äta det vi tycker om att äta och vi kommer att tända ljus och överleva julen utan skulder och tom plånbok. Köpfesten berör inte mej.Jag har julpysslat, för det tycker jag är jätteroligt, det är lite som terapi för mej. I år kommer min kära man vara ledig på julafton och det ska bli skönt. Det ser jag fram emot.
Inför nästa år, 2013 har jag stora förväntningar och en ny tid står och väntar på mig. Jag tycker att det ska bli spännande. Jag har ingen oro för det som ligger framför, jag ser det som ett smörgåsbord. Jag är övertygad att med min vilja och nya kunskap och den laddning jag har så finns inga större hinder. Och skulle jag hamna i någon fallgrop eller tvärgränd så börjar jag om på ett annat sätt.
Mina och andras sorger finns självklart där bakom, de måste få vara där. De som inte tillhör mig varken kan jag eller har lust att klara. Jag är inte i någon annans sorg eller minne, jag gkan gå med i sorgen, på sidan, men jag befinner mig inte i den. Jag vet själv hur lätt det är att ställa till det för sig i livet, och jag vet också hur svårt det är att ställa allt till rätta. Då gäller det mina egna bekymmer. När det gäller vuxna anhöriga så måste de få sopa upp sitt eget. Jag är inte delaktig i det. Fast jag finns om det ska ske förändring till det bättre.
Jag vet hur det är, jag kan det, jag har gått igenom det. Jag känner till det där med lögnen, jag har smakat den så många gånger. Den är bitter och giftig och den förgör. Lögnen förintar ens egen själ, och det värsta är att man kan manipulera inte bara andra utan även sig själv, och tro på sin egna stora lögn. Jag har ändå en önskan och ber varje kväll att insikten ska nå den som behöver den. Du finns med i min bön. Du är trots allt en del av mitt hjärta.
Allt går att reparera, om viljan finns. Det kan ta lång tid eller så sker det inte alls. Fast jag har ändå tron på det goda och det som är bra. Och just nu måste jag nöja mej med det. Det känns skönt att inte längre ha ett medberoende och att jag ser det på ett bra och realistiskt sätt. Jag ska aldrig mer låta mig manipuleras, eller låta mej luras.
Jag är inte till salu.
