Igår eftermiddag "eldade" jag upp min inglasade altan. (Ska nog göra detsamma idag.)Solen strålade och nordanvinden ven ute runt knutarna och det knarrade i plasttaket. Ibland så rasslade det till och småsmattrade av höstens björkfrån som hade blivit kvar. Med gaskaminen och infravärmen gled temperaturen snabbt upp till 23 grader. Jag stökade runt en stund, dammsög och torkade av sedan gick jag in och kokade en kanna kokkaffe. Nu slog jag mej ner i tresitssoffan och bara njöt.
Min renoverings- och inredningsplanering tog ånyo åter fart. Den stannade ju upp i höstas när kylan och hösten gjorde sitt intågande. Jag eller vi hann inte klart, min "styling". Jag satt där och sippade på mitt kaffe och räknade ut hur många 6 mm panelskivor jag behövde för att klä ytterväggen som fortfarande finns kvar, jag vill inte ha den faluröda utan skruvar enkelt upp de skivor och målar dom i samma antikvita som resten av rummet. Det behövs inte så många kom jag fram till, och så kan jag klara mej med färgen jag har kvar. Men jag får nog lugna mej till snön är borta ute så jag har någonstans att mäta och såga. Jag och min livskamrat, alltiallo och medhjälpare snackat om att bygga in och isolera plasttaket. Det är inte snyggt att titta upp och se det, och så blir sommarvärmen alldeles för mycket då solen ligger på. Det är då det blir en kuvös. Vi har diskuterat olika lösningar eller ideér på hur vi ska göra, ingen vet egentligen . Min ide´tror jag funkar men mannen är som vanligt skeptiker. I alla fall så tror jag att det först blir någon slags förhydringspapp uppåt mot reglarna som jag ska häfte fast, sedan isolering och fästa den, sedan blir det ett paneltak troligen ohyvlat.
Här är "ytterväggen" som skall kläs med panelskivan, och taket som skall trollas bort...
Känslan av att våren är litegrann på intågande är påtaglig. Fåglarna kvittrade och hoppet om takdropp varje dag finns i tanken. Ute i mitt rum får jag en feeling av en slags ljusterapi, det är otroligt. Allt ljus som jag under vintern och den mörka hösten inte fick får jag i en stor dos i mitt rum. Jag har gjort om min altan från en träig och ganska tråkig plats till ett rum som jag tycker om och faktiskt kan vara i året om, om jag vill elda upp det. Att sitta "ute" i januari i en tresitssoffa och det är 23 grader varmt och snön ligger bara en liten bit utanför är en skum och skön känsla. Det är en skön tystnad, men ändå påminns jag att staden finns runtomkring och att det finns liv.
Det har varit en kall vinter och den har varit ovanligt lång. Jag vet att den inte riktigt är slut men jag har ändå fått känna doften av en vår. Årets första månad är snart slut och februari kan komma att bjuda på dagar då solen verkligen värmer. Det är en lycka.
Igår var det lördag och det mesta som planerats blev inte gjort. Vad gör väl det, huvudsaken jag har det bra. Jag valde altanvärmen och gubben valde en dag på isen. Han har sitt paradis, och jag har mina prioriteringar. Två fåglar som flyger åt olika håll men ändå delar samma fågelholk är en ganska bra beskrivning. Att ha olika intressen och prioriteringar är inte alltid en nackdel. Vi är olika och kan komplettera varandra. Vi matar våran duniga lilla fågelunge, som ibland blir en dinosarie med huggtänder. Vi ställer inga stora krav på varandra och inte heller på livet, utan njuter av de stunder som ger oss något. Allt är faktiskt så enkelt.
Visst har vi våra revolutioner då och då, utan dessa skulle livet stanna och bara bli slentrianmässigt. Även de minsta förändringar är nyttiga. Att leva i nutiden men ända se dåtiden är en konst, med rätt inställning funker det. Det går att släppa allt det negativa om jag så vill, att sitta med en bitterhet och sorg från det förgångna det tär bara en sönder och samman. Det känns skönt att kunna uppskatta de små stunder som jag skapar och trivs .
Jag ser framåt mot våren och mot livet, även om den härliga känslan rymms på en 18 kvadratmeter stor altan, så bevarar jag den och lägger den i mitt herbarium.
Jag har också stuvat om mej uppe i huvudet, alltså klippt mej kort. Jag tycker att jag blev nöjd, enkel och en look av att våren är här...Jag känner mej mnöjd med detmesta och det är gott nog.
Otroligt vad många räkningar det har betalats in denna månad. Jag tror banne mej att det är rekord. Ja det är rekord för hela mitt liv. Maken till många och med en summa som får en gammal student att krokna. Trasig frys som ska repareras av en summa av 3700 kr, glasögon till sonen 2.100, glasögon till mej 4500kr, elräkning på nästan 6000 kr, pensinssparande, bilförsäkring, datahyra, tv licens, telefon,och hyra, plus några "småräkningar". Nu gick vi in på oljereserven, för att få täckning för den här månadens kalas. Hu va tungt.
Man ska inte gråta över spilld mjölk säjer ordstävet. Nej det hade jag heller inte gjort om det bara vart spilld sådan. Vissa månader och helst denna var förskräcklig. men huvudsaken är att vi klarat persen och att vi kan äta. Så det får inte bli något gnäll på mej. Fast jag hade inte räknat på att precis allt skulle komma och inte heller att det skulle bli så inåt.....dyrt. Hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande igen...sade hon och blundade för nästa elräkning som troligen kommer att bli kraftigare.
Dagarna går som vanligt snabbt, och skolarbetet flyter på. Ja det finns inte mycket tid över för annat. Det är tur att jag inte är medlem i en massa föreningar för då hade jag inte kunnat vara där. Jag har politiken och släktforskningen, sedan är det enbart skola, egen tid och äta mat emellanåt som existerar. Jag har varit tvungen att utöka mina dagar och nästan blivit nattuggla för att hinna det jag ska göra. Så på helger blir det saftiga sovmornar, sådana som jag inte idkat på många år. Ja dygnet är lite upp och ner, bak å fram, inte som vanligt. samtidigt så går dagar, veckor och år alldeles för snabbt. Stoppa tiden bara för en stund och jag skulle vara glad. Men de kloke säjer att ju äldre jag blir desto fortare går det, undrar hur sjutton jag ska hinna få i mej en kopp kaffe och en macka när jag är 90 år då? Det blir att gå upp klockan 04.00 för att hinna.
Jag är ganska less på den här oändliga vintern, men ser faktiskt ljuset som återvänder. Jag har nästan hört en tendens hos fåglarna att det kan liknas som ett vårkvitter eller så är det rimfrosten som släppt ur örongångarna. Januari snart slut, februari blir halvtung och senan i mars då börjar jag så sakteliga återgå till livet. En djupfryst tant som åter vaknar, gnider ögonen och kisar ut mot horisonten och börjar nynna på en melodi. jag har kommit på, och det var för längesedan att jag är ingen vintermänniska, nej så är det. Alla kan ju inte vara det.
Tyvärr har min släktforskning legat lite i stå den senaste tiden. Å andra sidan så är det tvunget att pausa från alla göromål, intressen då och då. Eller kanske hitta på nya intressen eller ingångar. En sak är jag övertygad om och det är att jag faktiskt är hjälpt och blir att tänka anorlunda när jag nu får fram fragment från mina ättlingar och de som har varit före mej. Jag har mina gener därifrån. Vem tror jag att jag är, är inte en rubrik som är tagen ur Jantelagen utan den är ju faktiskt bara den rubrik som jag frågar mej. Min rättighet att få vara delaktig i världen och i livet oavsett varifrån jag kommer, alla behöver en plats och alla är ämnade att ingå i detta livspussel fast vi har inte greppat hur vi ska bete oss. I vår väg och under vår livsresa utsätts vi av prövningar, svåra eller enkla kriser eller att vi ställs inför avgöranden, dessa ska vi lösa med hjälp av oss själv och andra. Fast oftast löser vi problem med den enklaste lösning som oftast är den sämsta och inte gagnar oss alls.
I min livsresa och i min önskan om att göra en ny "karriär" och läsa till behandlingspedagog eller assistent så är jag tvungen att ställa mej själv mot väggen och fråga mej Vem jag egentligen är. När frågan var ställd och arbetet har börjat ser jag att jag har inte alls haft en aning utan har varit desorienterd och absolut inte haft en aning utan har under hela livet plöjt mej fram i tron om att jag har varit den jag är. Efter 50 år stå med lång näsa och se alla dåliga eller bra egenskaper jag fått med mej i modersmjölken, att jag måste ändra på de saker som jag nu ser är fel. Nu är det så här att jag inte bara ser fel i mej själv utan jag ser och har goda ochh bra egenskaper, och dessa ska förstärkas, och lite av det får jag gratis när jag jobbar bort alla spöken, lik som dräller i garderoben, oönskade genetiska betingelser, traditionella beteenden. Jag har börjat att sudda och radera, jobba bort dom, inte förtränga det är inte samma sak. Jag har levt i att förtränga, och det har synnerligen inte varit bra och det kommer aldrig att fungera varken för dej eller mej.
På min skola och i min utbildning så ställs det krav att jag måste lära känna mej själv, jag måste göra mej av med allt det som inte ska eller borde finnas i mitt liv. Jag måste veta vem jag är innan jag kan vårda någon annnan medmänniska. Helt enkelt är det inte att hitta allt som låsts in under många år men det kryper fram med en skamsen min, och ibland får jag tvinga, slita och dra fram det i dagsljuset och verkligen ställa händelsen till svars. Genom de döda i min släktforskning har jag inte fått alla svar, det vore väl fel att påstå det, men jag har ändå sett att jag inte enbart kommer från en eller någon specifik grupp utan det är mest vanligt folk. Jag i min släktforskning har även lagt ner åtskilligt med tid på den undersökande delen, alltså att försöka att ta reda på en del om den döda personen. I de som inte levde för så längesedan finns det säkert någon levande som jag berätta om personen, eller om som någon som i personen Maria Helena Hamnqvist som dog på Danvikens Dårhus, och där dödsorsaken står i kyrkoboken som Skörbjugg, då nöjer jag mej inte riktigt. Dör Maria Helena på ett dårhus och orsaken är skörbjugg, då reagerar jag. Hon satt ju inte på nämnda sjukhus för c vitaminbrist utan hon satt ju där av en anledning och under hennes tid där fick hon dålig mat som ledde till skörbjugg.
Jag har i februari släktforskat i ett år, och har kommit otroligt långt. Jag har hittat spännande människor. Men från början ser jag som en röd tråd att det är vanligt folk som strävat sig fram, en del har gift in sig i finare familjer, av någon anledning som jag aldrig kanske kommer att få någon vetskap om, eller så kommer jag att få det, jag vet ju aldrig vad som finns i tryck eller vilka hörsägnar som finns eller om någon annan som också släktforskar kanske vet. Idag vet jag inte, i morgon har jag kanske en hel del information. Det finns forum, det finns frågespalter, otroliga källor finns att ösa ur. Mina ättlingar var/ blev skomakre, köpmän, borgare, guldsmeder, intendenter, ingengörer, riksdagsmän på 1600 talet, höga präster, och nämndemän, bönder, fattiga en salig blandning. Men jag kommer inte från något borgarled, jag är inte blåblodig utan som alla andra såddes ett frö. Som i nästan allas släktforskning har jag hittat en mördare 1841, vilken jag väntar på info om, jag har beställt dompapper. Svårtydda gamla papper, med intressant information. Jag har redan fått häktespapper, men de ligger hos en annan släktforskare som har större kunskap än mig att tyda den gamla skriften. Det finns arkiv och källor.
Jag tycker min mördare blir intressant för jag ställer mej frågan, varför mördade han. Ingen föds till en sådan. Att vara den undersökande och få svar på frågan jag ställt blir en tillfredställelse. Samtidigt i släktforskningen så tillåts jag att få fantisera. Ibland blir fantasierna en roman i Jane Austen stuk, men inte då i överklassens värld, utan mina fantsier finns i torp och gårdar, i ett lerigt och regnigt Åmål med sina trähus. Allt får en bild, personer får ett ansikte och jag ser på något sätt länken mellan dom och mej själv.
Innnan jul hittade funderade jag mycket hur jag skulle få komplettera min dokumentär om Maria Helena, hon som dog på Danvikens dårhus. Jag vet att det finns gamla patientrullor, men som nykläckt forskare vet jag inte riktigt var jag vänder mej. Jag hittade en tidskrift på nätet som handlar om släktforskning som heter "Antyda", där hade de på nätet en expertpanel. Jag slängde iväg min fråga till panelen, samtidigt som jag beställde ett abonnemang på tidningen. Tiden gick och jag hade glömt både fråga och tidning. Igår dök tidningen upp i min brevlåda och min fråga fanns med. Den hade också besvarats bra av Ted Rosvall, han som brukar vara med i den svenska släktforskningsprogramet på som går på tv:n, "Vem tror du att du är?". Jag blev otroligt glad att det var han som svarade för jag har under dessa program tyckt att han varit så sysmpatisk och hjälpsam, helt enkelt en lugn trevlig person. Jag fick en hel del svar hur jag ska gå vidare. Så framöver blir det en resa neråt Stockholm, inte för shopping utan för att sätta mej i ett arkiv och se varför Maria Helena blev intagen på detta hemska dårhus. Jag vet inte om jag kanske också ger henne en upprättelse i och med att jag vill ta fram det i dagsljus, kanske. Nyfiken om det kan stå vilken det var som fick henne dit. Hon hade ändå varit gift med en adelssläkt, med militärer, en ganska känd sådan. Hennes man hette Fredrik von Proschwitz, och som syns i dödboken var de skiljda. Hade han lämnat in henne där?
Här kommer också hans svar:
Hur menar jag då när jag säjer att det ättlingar i mitt förflutana kan hjälpa mej framåt? Det är knappt att jag med ord kan beskriva eller förklara det. I tron att jag härstammar från ett dike med patrask så har plötsligt bilden blivit anorlunda. Då jag själv är uppväxt i en dysfuktionell familj med missbruk har det varit enkelt att tro att de innan också hade det så. Kanske ett försvar att jag inte varit ensam om och i ett elände. Visst har alkoholen spelat roll innan i olika familer på min sida, alkohol var ju en dryck som användes i större bruk och i mängder och inte med den insikten att denn var farlig. Den var säkerligen en bordsdryck och den framkallade då som nu alkoholism och alkoholgener och allt vad som inte borde finnas har säkerligen följt generationer. Men att måla fan på väggen och säja att alla var dysfunktionella och suputer är ändå att ljuga. Jag har haft skötsamma, jag har haft bra folk som föregångare. Det gäller att hitta det positiva med alla, för att jag lär mej av min historia, jag kan dra en stor paralell med det socialpolitiska och se ett mösnter. Att huvudelen i min släkt slet, och var strävsamma är ett guldkorn att plocka. Otal av alla var överlevare, liksom vi många får vara idag på det ena eller det andra viset. Idag har vi ett annat socialt skyddsnät, om det fungerar alla gånger tänker jag inte diskutera nu, fast skillnaderna från 1800 talet och fram till idag är stora. Men vi i min familj har på något sätt varit överlevare och strävat efter att få arbete, mat och bli accepterade. Vi har fått bryta dåliga mönster, vi har fått gå tillbaka och analysera vad som hände och så jag då, jag har börjat mitt livs resa genom att försöka förstå allt det som ligger bakom, det som finns inom mej idag, och rikta in mej mot framtiden. Personen som sitter här och skriver blogg är en helt annan än den som fanns inom mej för tio år sedan. Det handlar inte om mognad, utan allt handlar om hårt arbete och att våga släppa på den förbaskade stoltheten som vi i tid och tid tvingas och omedvetet bär, ett arv från det förgångna. Att få en ny bild av sej själv, att se ett CV ändras på tio år är en fröjd, där egenskaperna blir synliga och får en helt annan betydelse. Då synsättet på omgivningen har förändras och jag är den jag är och tror inte längre. Det är det livet handlar om.
Ja, ytterligare ett år ligger bakom mej och rasslade iväg i en rasande fart. Ett Ronny Pettersson tempo som liknade ett formel 1 lopp. Ett fjutt år och jag minns knappt allt som hände, med har förstått att det är inte de stora tingen och jättesaker som drar en framåt utan de är de små förändringarna som får saker och ting att ordna tiill det. Det är enkelt, det är som en vanlig promenad, jag sätter den ena foten framför den andra och allt går framåt. Det behövs inga breda vägar, inga fyrfiliga tracks utan en vanlig enkel stig duger gott, och på denna stig kan jag lämna ödmjukhet, tacksamhet, ha önskningar och följa min vilja om förändring. Jag har hittat knepen, även tålamodet att allt sker inte samtidigt och på en gång utan allt har sin tid.
Året som gick då, ska försöka summera det men någon årskrönikör av högre rang är jag inte. Och mina, för er kanske betydelselösa händelser är för mej guld. Jag behöver inte guld och pengar för att få nöje av det som sker runt mej. Året startade som alla år, med vinter, en riktig skitårstid för min del. Det är den tiden på året då jag "sjävlisolerar" mej, jag är bara social på beställning, alltså jag dras inte ut för att umgås, vill folk se mej så får de komma hit och titta. I jjanuari 2010 började jag att fundera på om jag skulle ta tag i det där med släktforskningen på allvar, det som jag hade tänkt att göra i 15 år. Jag gjorde en rivstart och det satte verkligen avtryck i myllan. Jag gick in för det från första dagen, jakten hade startat. Samtidigt så gjorde jag min praktik på ungdomens hus Cozmoz för Reinfeldts pengar. Arbetsförmedlingen jagade mej inte längre med blåslampa och vinkelslip. De hade glömt mej för en stund.
I April slutade jag praktiken och började stämpla igen. Jag tyckte att jag fick stämpla i lugn och ro denna vända. Sökte några sommarjobb men det gick inte vägen. Skolan som jag ville söka och gå i Falun hade inte kommit ut med ansökningshandlingar. Jag fick reda på att skolan inte fått pengar från staten detta år och mina planer liksom grusades. Jag kände en uppgivenhet, men rätt som det var dök det upp en liten annons i ett reklamblad om den utbildningen jag nu börjat på Brunnsvik som heter Förberedande behandlingsarbete. Jag sökte och fick komma på intervju och kom in. Startade som skolflicka augusti.
På första maj, hade vi vårat firande i gammelgården. I år var det jag och en grupp som arrangerade det. Det blev riktigt bra. Artist var Kung Henry, som verkligen lyckades charma en hel del partikamrater som inte visste vem han var. I Juni så fyllde jag femtio, men firandet var lugnt och fint, inga stora ovationer. Jag bjöd mina kära svärföräldrar på en riktig dundermiddag ute i husvagnen. Det var trerätters, med grillat. Den dagen jag hade min bjudning var den värsta tänkbara rent vädermässigt. Hela dagen spöregnade det, så vi grillade köttet ute i ett strilande regn, vi gjorde potatisgratäng med råskalning och allt vad det innebär ute i förtältet. Det tog sex timmar i denna primitivitet att göra i ordning allt. Fast det blev himla mysigt ändå, och vi var ganska ensamma ute på campingen. Det blev så trevligt att jag minns det:)
I Maj stod partikongressen på agendan, den var förlagd i Gävle. Skönt med närheten. Det blev sena kvällar och tidiga mornar. På festen var det ståupparen Ronny Eriksson som stod för underhållningen och han var så jäkla rolig. Det var min andra partikongress, och jag tror att jag kommer att vila några år framöver och släppa fram andra som vill åka. Klart att det är intressant och givande, men ack så intesivt och hårt.
Sommaren flöt framåt ute på campingen, Micke fiskade mycket och jag hade väl tänkt mej en solig sommar. Så blev det inte. Vädret blev rätt trist och kände att jag höll på att kvävas. I slutet av juli gjorde vi en liten 5 dagars turné ner mot Dalsland och Bohuslän och träffade nyfunnen släkt som jag hittat i min släktforskning. Det var intressant. I augusti så började jag min skola, och hela hösten har jag faktiskt varit uppe i denn och satsat på det. Inga åtaganden har gjorts, jag har sagt nej till uppdrag som kunde sinka mej i mina studier. Valet i September är inte mycket att orda om, de borgerliga knep makten lika slugt som förra gången. Kvar stod hela arbetarrörelsen med hakorna nere i backen. Jag var med på riksdags- och kommunlistan, och lyckades ta mig in i kommunfullmäktige. Ett nytt spännande uppdrag som jag kan tycka är roligt. Jag ska bara bli varm i kläderna först, sedan kommer jag att surra igång. Det känns som om att det inte blir några större problem att finna sig tillrätta i maktens salong. Jag tänker ändå aldrig glömma varifrån jag kom, jag har lovat att jag inte ska tappa förståndet. Den dagen makten drar mer än de frågor jag kämpar för, då ska jag bort.
Vinten kom i november, varför? Kylan startade i slutet av november och fortsatte....vi pratar inte om vintern just nu, för ute yr snön och jag borde skotta...
Mitt år har varit bra, jag har gått små steg framåt och ser att lösningarna kommer vartefter. Jag kräver inte mycket, men har bestämt mej för att helt sadla om, jag ville bli något annat än att bara ha ett jobb i en galen affär. Jag vill jobba med ungdomar som har missbruksproblem, jag passar in där. Att jag inte hamnat där innan är för att jag själv inte varit stabil, jag har inte varit klar med mina spöken som funnits i livet. Nu sedan fem år tillbaka jobbar jag med dessa, och det negativa backar, allt detta för jag förstår hur jag ska använda verktygen som getts till mej. Jag kommer att nå mina mål, mål som inte är för höga, jag kommer att fortsätta med politik och kämpa i den byråkrati som kommunpolitik verkligen är. Ett tunggrott system med förtroendevalda av olika kvalitet. Kvaliteten på mej tycker jag är att jag kan lite om mycket, jag tänker inte sko mig på andras olycka utan jag vill ge och kämpa för de som har det sämst i vårt samhälle, de som inte längre orkar greppa sig fast i alla krav som ställs.
Sanning eller tungsinne?
Om jag skulle sluta min brokiga årskrönika med att spekulera och analysera, kanske ni blir tungsinta. Tyvärr, så är det så i min profetsia att den är precis som jag tror den är. Ni får väl kalla mej pessimist, men i den pessimismen har jag kvar att en förändring måste ske, men detta kan bara göras om de människor som gått åt höger hittar tillbaka. I många år framöver kommer vi att ha en borgerlig regering, jag tror att vi måste stå ut tio till femton år. Under den tiden kommer det socialpolitiska att raseras och fattigdomen och klassskillnaderna ökar med en lavinartad fart. Samhället kommer inte att finnas för de som inte kan arbeta, tryggheten är som bortblåst och a- kasse systemet kommer att försämras liksom Försäkringskassesystemet. Hemlösheten ökar, och missbruk, även de psykiska problemen. Arbetsgivarna har trumf på handen och folk måste arbeta, vilkoren kommer att ändras. Arbetsrätten kommer att raderas. De rika, näringslivet och kapitalisterna kommer att återta oss små människor till sina arbetsmaskiner, och inte ta hänsyn till människan utan de räknar sina pengar och vinster. Vi kommer att falla tillbaka till en tid som fanns i slutet av 1800 talet/ början av 1900 talet. Adel, borgare och rika människor är tyvärr på frammarch och pengar betyder makt. Vår framtid består i att vi måste göra om samma resa som våra förfäder och kämpa tillbaka allt som gått förlorat. Tyvärr inser inte de som har fått det bra eller som röstar på Reinfeldt att det kommer att komma ett fruktansvärt bakslag. Livet för vanligt folk kommer att bli svårt. Att inte människor inser vart det bär är sorgligt. Det finns några som kämpar och vi måste hålla ihop och inte ge upp. Vi får aldrig ge upp, nej aldrig...
Ps. Jag får ju inte glömma att jag var "förband" åt Ola Magnell...:D
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
