Inte har jag samma festivalkrafter som jag en gång hade för längesedan, då det begav sig, i min ungdom. På den tiden jag tog mej ner till Roskildefestivalen i Danmark och trotsade olika slags väder. Nu orkar jag bara lite. Efter 7 timmar på Torsdagens festival så var min rygg totalt havererad, fötterna brände, men nöjd var jag. Jag satt 02.00 i bilen ut till den campingen vi bor på under somrarna så var jag lyckligt trött. I "skivspelaren" gick Kents "Vapen& Ammunition", jag sjöng med precis som jag gjort under deras konsert. En spelning som var helt magisk, jag drev in i ett andra tillstånd och vaknade upp ibland av att jag fick någon kraftig stöt av någon dansande lycklig människa. Kent är faktiskt ett band som lyckats hänföra mej under många år med sina texter och musik som rytmiskt tar sej in i mitt blod, och blir ett pulserande, tickande blodtryckshöjande hjälpmedel.

Då jag inte är någon ungdom mer, som vill trängas framme vid kravallstaketen så fick det bli en bild från storbilds TV:n på Jocke Berg i Kent. Det duger gott.



Tidigare på kvällen tog jag min cykel, en fd. treväxlad, numera har reglaget rostat så jag kör konstant på tvåan. Något drygt i uppförsbackarna men nedför går det undan. Jo jag tog mej till Peace& Love cafe´t, där spelade Sanna Carlstedt, som vanligt så var hon ju så jäkla bra. Några nya låtar presenterade hon. Hennes nya skiva fanns att köpa, men jag är ju alltid inkontant, alltså aldrig har jag några kontanter på mej så jag kunde inte köpa den, synd.
Därefter så snackade en Lin eller Lidköpings journalist om sitt möte med Peter Seeger (traditionell vissångare och visförfattare på säkert 50,60 70, 80 talet, ca 300 låtar har han skrivit. En radikal som rört om i många grytor under åren. Till detta så spalade Sanna och Johansson några av Seegers låter, så jäkla bra. Och för första gången hörde jag S. Carlstedt sjunga Engelska och det gjorde hon med bravur och en otrolig känsla. Tack för den eminenta uppvisning.





Jag knallade ner och skulle slå en kik på Alice in Chain, men därifrån gick jag ganska snabbt. Ny sångare, nya låtar och absolut inget som jag tyckte något om. Varken bra eller dåligt, musik som var totalt profillös och jag känner att inte ens med total inlyssning så kommer dom aldrig att få en plats i mitt musikhjärta, sorry.
Men snabbt så halkade jag in i Liljeqvistska parken och fick en bluesupplevelse som får heta duga. En bluesare som hette Eddie Cotton, vilken jag inte hört förut. Där blev det tjolahopp.

Ny dag idag, här sitter jag på campingen och väntar på bilen som min söta Micke har. Han har jobbat, så när han kommer då far jag in för att lyssna på några band. nationalteaterns Orkester, Patti Smith kanske Daniel Lemma och om jag orkar så kan det bli D-A-D eller som de hette en gång förr i tiden Disneyland after dark. ja tänk var det förändras, fast de fick nog inte använda "Disney" för det är det nog copyright på. Säkerligen kommer jag att sprinaga på något nytt och intressant.

Inför denna kväll ska jag nog packa ner lite varmare kläder, för inatt då var jag så jäkla frusen...var tog de varma sommarnätterna vägen. Försvann de med min ungdom.
Peace and Love på er everybody, still going strong....