Spela spratt...
Kategori: Humor
Ibland får jag mej ett gott skratt. Jag har två urcharmiga grabbar med tolv års mellanskillnad. Detta radarpar älskar att "begabba" sin gamla morsa med underbara skämt. Jonny 26 år och Viktor 13 år (på söndag), vilka brorsor.
När Viktor var liten och inte ville äta, då brukade jag Ljuga för honom och berätta att han och Jonny var tvillingar, fast Jonny hade ätit upp maten och inte trilskats, därför hade han växt och blivit större. Viktor köpte min vita lögn och kämpade i sej maten. Jonny han spelade med. Jag vet inte om det är tillåtet att lura barn så.
Kylskåpsmagneter, ett påfund som jag inte har förstått varför vitsen med. och som numer pryder folkhemmen med alla sina olika varianter. Jag har också några sådana. Och jag vet egentligen inte varför. Egentligen är det fult och tramsigt, samt enerverande när de smäller ner i golvet och inte orkar hålla en viktig lapp. Jag har i alla fall en modell som är ett kort på mej, nåt trams de hittade på när vi var på arbetsrelaterat motivationsmöte på Arlande. Kort och koncist är det ett foto på mej som är magnetiskt. Det sitter på kylen...häpp. Sedan finns en del lösa och trasiga som simmar runt på dörren.
En morgon när jag kom ner och skulle öppna dörren och stirrade mej själv in i ögonen (fotot) såg jag att en mustasch prydde min överläpp. Jag skrattade självklart åt deras tilltag, och började analysera symboliken i deras tanke. Jag förstår hur roligt dom haft när dom gjort detta fotomontage. Hemlighetsfulla och fnissande. Tvunget är ju att visa upp detta konstverk som redan är döpt till "Mamma Hitler".
Båda mina pojkar har en underbar känsla för humor, säkert tycker jag det för den är så lik min egen. Många underfundiga roligheter har serverats här hemma. De är många och det går inte att återge alla jag minns, men en som är en klassiker berättar jag åter här i bloggen. Jag har berättat den innan men det var fasligt längesedan. I september har jag bloggat i tre år. Huj va åren går.
Den här är sann och jag glömmer den aldrig.
För 6 år sedan skulle sonen och jag besöka skolläkaren och skolsköterskan för en kontroll. Längd, vikt och det där som de brukar kolla upp.
Doktorn frågade mej, jag svarade. "Lilleman var måttligt intresserad, stönade och ville därifrån, tills han plötsligt blev väldigt engagerad i undersökningen.
Skoldoktorn frågade en fråga som egentligen var riktad till mej som vårdnadshavare: - Har du märkt eller sett om testiklarna har ramlat ner i pungen på honom?
Den frågan hann jag inte ens börja att svara på förrän sonen svarade duktigt och viktigt: - Nej, dom har ramlat ner i hälarna, för det gör ont och skaver när jag går...
En kort sekund, försökte jag att hålla mej för skratt inför läkare och sköterskor, sedan brast det totalt. det tog inte långa stunden förrän de två andra skrattade med.
Det var ett roligt läkarbesök, för en gångs skull...
Utan mina glada grabbar hade jag aldrig varit den glada mamman jag är, fotomontaget ja... ännu ett spratt som jag lägger till handlingarna. En berättelse rikare, som åtminstone hamnar i min minnesbank.
