En fin dam kom in på jobbet och tittade sig vilset runt, jag och en arbetskamrat stod och språkade om arbete så klart. Damen i dom fina svarta lackskorna med en guldkedja på, fick syn på oss. Hon styrde stegen i en ett bestämt tempo och frågade: - Do you speak english? Arbetskamraten försvann och mumlade att det var mycket att göra. Kvar stod jag med min skolengelska som icke har brukats mer än i yttersta nödläge.

Den fina konservativa damen frågade vidare om vi hade grasscutters, och jag nickade lite och ledde henne till stället där vi hade en lång rad gräsklippare ståendes. "I need some information about them..." sa hon, jag tänkte så det knakade,  vad hetter självgående på engelska, vad heter allt som finns på en maskin på utrikeska. Så jag kunde bara få in en nödläges mening och den blev : I´m sorry but I can´t tell you about the fackterms, my englisch is so bad...Damens haka gled sakta ner mot brösten och hon blev beklämd.

I samma ögonblick dök en annan arbetskamrat upp med goda betyg i språk och räddade det rådande läget. Det som är facktermer i Sverige är dessvärre inte det i England.
Det gäller att katigorisera allting och stoppa in saker i olika fack...