Jag ser att jag har gjort en felkalkyl av dagar fram till riksdagsvalet. Om du kikar i marginalen till (höger), då ser du att just idag står det 1000 dagar kvar... Utav glädje inombords jublar jag, för det är mindre än två år kvar och året har 365 dagar. Det kan ju aldrig bli 1000. Nej, mindre, antalet blir mindre. För första gången så prisar jag min dåliga mattekunskap, för siffran är lägre. Nu undrar jag om det är någon som vet hur många dagar det återstår ? (obs ingen tävling)
--- Konstateras kan att jag jobbar varje dag fram till julafton, allt som ska göras är i princip klart. Efter två dagar full av fart och fläng så har jag på ett organiserat lappsystem betat av punkterna. Jag har även fullt förtroende att få arbeta på juldagen samt annandagen. Det är inget ni behöver att vara avundsjuka över.
---
Perssons Pack och Jakob Hellman "Ta mej tusen dagar härifrån".
Jag säjer bara en sak, Niel Young. Inte Roger Moore ej heller någon annan. Neil Young kort och gott. Innan mitt jordeliv får ett slut och innan Hin Onde har skyfflat undan askan så verkligen känner jag ett stort behov och en önskan om att få se Neil Young in Live. Det är ett måste, för jag har inte någon lust att drämma igen ögonen innan jag har fått höra hans gitarrsolo i "Powderfinger" live. Hemska tanke. Jag vill även stå och vråla till "Rocking in the free world", sjunga tvåstämmigt med honom i "Heart of Gold". Stampa mina fötter i backen och ropa "Hey,hey, my, my Rock´n Roll can never die." Föresten så väcker gitarrsolot i Powderfinger något inom mej. Ungefär som Ravels "Bolero" gör för en del andra. Det är som om Mr. Young spelar solot på en nervtråd i de nedre regionerna på min kropp. Nu blir det lite fel här märker jag. Jag menar att jag blir så himla känslig, och magen gör en dubbel Mollbergare med skruv, bult och bricka om ni så vill. Känslan går inte att beskriva men solot är ett bland mina favoritsolon. Den känslan är svår att beskriva men om jag accosierar det till när man löser det sista i en riktigt svårt korsord som man kämpat med länge. När jag skriver sista bokstaven är jag framme och man känner att äntligen. Nu förstod ni sääkert bättre.
Min första bekantskap med denna eminenta musiker med sitt stundom "skitiga" gitarrljud gjorde jag någon gång i början av 70 talet. Då kom min bror (ni vet han som intervjuade Ravelli i inlägget innan) hem med en singel med låten "Heart of Gold" och på B- sidan låg "Sugar Mountain", den senare fastnade jag först för innan jag var inlyssnad. Det var inte ofta på den tiden dom gjorde ett spår som var bra på B- sidan. Troligen första och sista gången jag upplevde det. Egentligen ville vi tjejer ha snygga idoler, nej inte jag, jag ville ha idoler som gjorde bra musik. Sedan om dom var snygga då hade dom tur. Young var och är väl ingen större skönhet till det yttre, men i sin musik är han den största ballad, rock och grunge mannen jag vet, en skönhet i stora mått. Ingenting slår hans låtar. Han tilltar mitt innersta, hans musik går att lyssna på i alla känslolägen, det finns en skatt att bara ösa ur. Han är ett Klondyke, man vaskar fram guldkorn efter guldkorn. Tänk bara på Crazy Horse soundet som han fick fram med en liten, liten 10 watts fendercombo a´ la 50 tal. Oj.
Denna "kanadick" foddes 1945 och jag tyckte i min ungdom att han var så mycket äldre än mej, lustigt att jag tyckte så för idag känns det som jag har kommit ikapp. Inte utan grund så kallas han för "Godfather of the Grunge". Kurt Cobain, Nirvanas avlidne sångare har angivit honom som en viktig influens av grungen och det är så sant. Mr. Grunge himself har även fängslat min 25 åriga son som ofta tar gitarren och spelar hans låtar, han prisar hans musik. Neil Young finns här för alla och är skriven på mångas favoritlista.
"You are just a dreamer, and I am just a dream. You could have been anyone to me. Before that moment you touched my lips That perfect feeling when time just slips Away between us on our foggy trip."
(Like a hurricane)
Grabben har samma önskning som jag att få uppleva honom live, dels för hans musik är bra även för att han tycker att Young är så gammal så han känner att det är ganska bråttom, "gubben " är ialla fall 63 säjer J. Jag hoppas att han ska turnera och göra många spelningar till, trots sin ålder och sjukdom. Om jag nu återvänder och går tillbaka några meningar och vad jag skrev innan. Jag fortsätter att spinna vidare i ett sorgsamt läge. Young gör en mörk skiva 1994 "Sleeps with angels".Titelspåret på den berör Kurt Cobains självmord tidigare det året.Detta album tillägnar han Cobain. I sitt avskedsbrev hade Kurt några rader ur Neils låt "My, my, hey hey/ out of the blue." "It´s better to burn out than to fade away" var textraden som Cobain citerade.
""En del av Kurt Cobains avskedsbrev"
Jag kan inte påstå att jag gillar allt han gjort under de sista 35 åren, flera utav hans skivor har varit i min mening konstiga, ett exprimenterande med musik eller annat ? Vad vet jag om något skivbolag legat som något hinder i produktionen. Visst står några av hans skummare vinylare i min skivback, de spelas ibland och jag vet att jag hittar hela tiden mina små guldkorn. Väldigt myckat av det han har producerat har etsat sej fast in i mej och i min själ. Ibland sitter jag och sonen och spelar gitarr och drar några Young låtar, det är då man känner att hans musik inte har någon övre eller undre gräns.
Kurt Cobain
"God gave to you, now, you give to me, I'd like to know what you learned. The sky is blue and so is the sea. What is the color, when black is burned? What is the color?"
(I am a child)
"Shelter me from the powder and the finger Cover me with the thought that pulled the trigger Think of me as one you'd never figured Would fade away so young With so much left undone Remember me to my love, I know I'll miss her."
(Powderfinger)
Sommaren 2008 spelade Neil Young på Way Out festivalen i Göteborg, det som grämer mej är att jag inte ens visste om att han skulle spela där. Annars hade jag aldrig tvekat att åka. Min son berättade för mej, några dagar efteråt. Om han, när han ska spela i Sverige nästa gång då ska jag inte för allt smör i Småland missa den. Nu och därför önskar jag i skrivande stund inför Gud och hela världen, även till Peace & Love festival arrangörerna att boka honom, försök allt vad ni kan, snääälla... På något konstigt sätt spelar den lilla nervsträngen där i de nedre regionen och jag får en känsla av att han kommer att komma hit till Borlänge och P&L festivalen, 2010 eller 2011 då äntrar han scenen. Skulle önskningen bli sann då ska jag ställa mej upp på bordet i personalmatsalen på jobbet och sjunga "Rocking in a free world" till ett skitigt gitarrspel på luftgitarren.
Här kommer en av mina favoritlåtar som Bob Dylan gjort.Konstigt nog är den inte bland de "most wanted" eftersom jag hade svårt att hitta en liveupptagning på "Tuben"...
Efter att ha jobbat en dag då hade jag en kväll att se fram emot. Faktiskt hade jag gått och smålängtat. Att få gå på ett 30 års jubuleum med Sky High är lite som att komma hem. Hur det än är så är Yngström profet i sin stad. En uppskattad musiker som alltid har ett vänligt bemötande mot sina fans. Ett Borlänge utan Sky Hig är som blues utan gitarr. Gruppen är ett varumärke och ett ypperligt varumärke för Borlänge och Dalarna. Det har kommit och gått många medlemmar under åren, och Yngsröm har bestått. Jag har inget uppdaterat minne på alla namn som finns på listan.
" Clas, mannen, med de flinka fingrarna och basisten Arne lika flink"
Den gamle räven Uffe Åhman fanns på plats bakom trummorna och i salongen, man blir alltid glad att se honom. Han hörs han syns och han dunkar på trummorna så man tror skinnet ska spricka. Han omnäms för att han är den räv han är, och det med glimten i ögat.
"Uffe med sällskap"
Det som är så roligt med dessa tillställningar är att man träffar så många gamla kompisar, som man inte sett på länge. Man slår sej ner vid olika bord och det blir en hel del kramar och flams. Tina och Carola är ju säkra kort när man tar sej till en Yngström fest. Mitt i vimlet finns ju glada Lars, den otroligt sympatiske mannen ifrån Vansbro vars låtar dragit igång en hel folkrörelse i Sverige. Allt ifrån "En gammal Amazon och Folköl och dunka dunka" nämligen aliasen Svenne Rubin.
"Idag utan sina gröna SKOAL keps den är han rädd om"
Självklart fick jag höra Sky Highs paradnummer I aint´beggin, den är ju ett måste för då brukar det braka loss och det med besked. Golvet rör på sej och man undrar om reglarna sitter skråspikade och är placerade på det rekommenderade cc måttet 60 cm. Peirre Swärd var med och lyfte allt med sin enorma talang på orgeln, nackhåren stod stundom rätt upp på min redan gele´friserade frisyr. Yngström sa: "Min Värld- Din Värld- Pierre Swärd" en mycket fundig kommentar.
Om festen fortsatt ikväll då hade jag inte tvekat en sekund, då hade jag återvänt till wärdshuset vid rondellen utan att tveka. En oförglömmlig kväll och tackar Sky Hig för dessa 30 år och längtar till 40 års jubileet.
Väl hemma så blev det tre Falu- rågrut mackor med Kalles Kaviar och ett glas kall mjöl. Bättre än så här kan det knappast bli. Tack Yngström & co.
Denna dag har jag varit på de Handelsanställdas repskapsmöte, där ekonomin i mitt fack gåtts igenom. Medlemssläppet har ju visat sej i form av en miljon mindre i medlemsintäkter. Detta måste vi jobba på att förbättra och förmå oss att locka tillbaka de gamla som lämnade oss när alliansen chock höjde avgifterna, samt att vi måste få in nytt frisk mod. Det är väl inte den enklaste match men vi måste argumentera för värdet i att vara medlem.
På förmiddagen gästades vi av skådespelerskan Eva carlsson ( känd som kapten i såpan Rederiet) även aktiv socialdemokrat. Visst var det mycket sossesnack, men jag slängde in en liten vänlig passning att: "Jag är aktiv i (v) fastän jag känner mej välkommen här." Ja vad menade jag med det...hihi.
Eva var duktig, hon spelade en monolog som hon hade skrivit själv. Den var skriven på ett sätt som gör att man förstår att värdera det arbete som våra förfäder byggt upp under de senaste hundra åren. Hon berättade om sin farmor som bad sin familj att föra arvet vidare att kämpa för alla rättigheter som de före slitit för att åstadkomma. Det var en spännande dag, och som vanligt så smakade maten bra.
Då kvällen redan är här och jobb väntar i morgon då är det bäst att sömnan får ta över, dels ska jag orka jobba och sedan på fredag kväll blir det Sky Highs releaseparty de släpper sin nya skiva och dessutom firar dom 30 års jubeleum. Det ska bli roligt.
"Sky High"
Faktiskt, jag tror att jag har nämnt det någongång i bloggen att jag och en kompis körar på två spår på en gammal skiva. Den heter Humanizer och kom någongång på 80 talet. Oj vad åren går.
Rapporter om denna kväll ska jag rapportera om på lördag. Visst hoppas vi att jag ska få roligt ?
Nu jädrar gott folk, håll i hatten innan vinddraget tar med sej allt i dess väg. Nu ska här liras proggmusik, visor och rock på hög nivå. Så jäkla roligt som att ånyo komma ur den trånga livmodern för att återfödas och se dagens ljus. Att bara bläddra igenom pärmen med alla låtar som man samlat på sej sedan 70 talet gör att mungiporna når rekordhöjder. Tack barn för att ni har ätit eran gröt och blivit stora. Att efter 25 års tystnad få dundra igång med en låt ur förstärkaren är som att fyllas av rampljus i alla ändar. Utan att behöva tänka på att ni blir drabbade av tinnitus eller att ni ska sova efter Bollibompa. Inte nog med det är så många vred att skruva på så, man kan skruva sej galen.
Idag köpte jag mej en förstärkare, klart som tusan att Mamma Mia ska förära sej själv med ett sådant magnefikt hjälpmedel på ålderns höst. Tänk när jag sitter på hemmet och drar av någon Nationalteatern låt och alla svänger med. Borta är dragspelsmusiken och cittran, de finns uppspikade på väggen eller har sålts på Antikrundan. Förhoppningsvis sitter Clas Yngström (Sky High) på samma hem, så vi kan jamma ihop.
Självklart så väntar jag på bokningar ifrån Metropolerna ute i världen. Egentligen har jag inte tid att sitta här och skriva när jag ska spela. Om jag hinner, då har jag bestämmt att jag ska spela på min egen begravning. Det går nog om viljan finns. Till att börja med tror jag att jag turnerar ensam, sedan får vi se om jag kan ta in någon med kastanjetter. Ja lyckan ligger som ett äkta pärlhalsband denna dag. Den 19 november blev jag ägare av denna elektriska låda, en låda som jag ska hålla levande med att mata den. Min musiklåda och min fina gitarr vi är ett team.
Mick Ronson en smakfull gitarrist, kompositör även pianist som inte är glömd. Han dog 1993, men hans musik finns kvar i mitt hjärta. Denna finstämda ballad "Empty Bed" är en ibland mina favoriter. (Led Zeppelins "Thank you" kommer tätt efter.) Ronson spelade med David Bowie 70-74, har även spelat med Mott the Hoople. Bara känn på "All the young dudes", ingen ballad men vilken låt. Jag låter musiken få tala inte tangentbordet.
Hör bara när han säjer "Louder" Vadå nostalgi...jag älskar det
Denna kväll gick i kulturens tecken. Vänsterhörnet bjöd på ingen mindre än Pelle Lindström, son av Himlaspelets Rune Lindström. Pelle är ju en äkta sång och bluesman, en djävul på munspel. Han kan hantera allt från polskor, blues, 1700 tals gånglåtar och Hank Williams. Det går inte av för hackor. Inte nog med det han är en rolig gubbe också.
Jag gillar människor som har båda fötterna på jorden, och är en människans vän. Han bjuder på sej själv och sina tankar och funderingar. Kryddat med humor och ironi. Hans målande berättelser och beskrivningar om hur musiken upplevdes förr, innan elgitarrer och wawa pedaler ens var påkomna. Då kunde ett gig upplevas mer kroppsligt. "Likt döda som reser sej ur sina kistor och kliar sej i röven" då var det bra.
Dessa två timmar gick lika snabbt som en. Rätt som det var då tog det slut, Lindström försvann snabbt för han skulle med tåget till Leksand 20.12. Han kom, han spelade, han försvann. Mellan detta då berättade han så mycket att det knappt går att återge innan jag ens själv ha smält det. Åter igen så får jag somna med ett skönt flin i ansiktet.
Tack Pelle Lindström för en bra och rolig kväll, ett tack till Leif Lindström för att du åter igen lyckades ordna en kanonkväll. Man kan ju nästan tro att ni är släkt....
I Halvars blogg har nämnts några rader av John Lennon texter. Dessa satt i gång mina sinnen och de gamla välbekanta rysningskårarna gled åter längs ryggraden med full kraft.<br>John Lennon R.I.P.....
Att flyga med självaste Kapten Bruce Dickinson sångare i Iron Maiden till Milano för att se deras konsert är inte tråkigt för en fanatisk Iron Maiden fan. För ett par år sedan så blev ett gäng svenskar upphämtade på Arlanda för att få flyga ner med självaste Bruce som chaufför. Jonas fick sej en kik i cockpit, där han blev förevigad med denna rockikon. Jag hade inte haft något emot att få vara med, jag har alltid gillat Maiden. Under 80 talet såg jag några konserter med dem, fast tyvärr har jag inte asat iväg mej på de som varit på slutet. Där får det bli en ändring, känns det som.
Resan och konserten hade varit grymt bra. Jag tycker det var roligt att Jonas blev en av dom som fick komma med på detta äventyr. Han är en riktig "Järnjungfru".
Jag skrev om hur jag längtade till kvällens författarmöte med Åsa Lindeborg, tja ibland kan det svänga snabbt. Åsa Lindeborg ringde sej sjuk idag middagstid, och i det läget är det inte lätt för vår cafe´föreståndare att hitta en lösning på en sån kort tid som 5 timmar. Leif Lindström måste äras med ett fång rosor för sin förmåga och finurlighet att skapa en lösning. Inte alls kan "substitutet" jämföras, men det blev så jäkla roligt och lyckat.
Vad hittar karl´n på(Lindström)? Jo han ringer till Lars alias Svenne Rubin som kommer med kort varsel och gör en dunder enmansshow för ett 60 tal personer. Jag är övertygad om att inte en kotte lämnade lokalen missnöjd. Glada skratt och en hel del allsång i en "Gammal Amazon", "Långa bollar på Bengt" och "Folköl och Dunka Dunka". Dessutom är Lars en jäkla rolig kille, med glimten i ögat och så sprutfull av humor och impulsiva skämt att man häpnar. Han bjuder verkligen på sej själv, hela tiden. Han kan göra en text av allt, om Kjell, vilken Kjell ? Jo Kjell Sortering...
Svenne Rubin himself skulle vara ett bra tillskott om vänstern skulle bjuda upp till allsång i Dalarna någon gång.
Tack Lindström och tack Svenne Rubin för en riktigt lyckad Måndagkväll på vårat "Hörn". Inatt kommer jag att somna med ett leende på läpparna och tänka va synd om alla dom som missade allt det här roligt spontana, som verkligen hände.
"En gång sa jag till en kvinna så här: - Ni är mycket vacker att se på Säg mej äter ni surströmming Hon såg på mej och sa: - Gubbe, e du dum i huvve"
Från låttexten Gubbe är du dum i huvvu...
I kväll sjöng han även "Dom gör så rysligt fint på tomten" en av mina Rubins favoriter, som jag brukar braka av ute på Campingen när säsongen startar. Då vet man att campingtönteriet kan börja.
Tyvärr fanns inte låten live, men lyssna å njuuuut...
En 16 åring som får armhåren att stå rätt ut. Sällan har jag skådat en sån naturbegåvning. Kul om Anna, kom så långt som hon önskar, och i det här fallet finns nog ingen tvekan. Vilken röst... Jag hoppas att hon slipper få heta "Idol Anna" i framtiden. Vilken tur att jag hamnade framför tv:n och fick se henne just igår kväll..
Klicka på länken, om det inte funkar, klicka på start på spelaren...Lyssna och njut.
Vissa gånger som just nu i dessa festivaltider önskar man att man att man var minst 30 år yngre. Jag kollar med avund alla de färgsprakande unga entusiastiska ungdomar som har kommit till vår stad för att lyssna på musik och ha fest i flera dagar. Som en gammal festivaltant så saknar man delar av den tiden, men tänker man tillbaka då var det drygt också. Tänk när man stod i spöregn på en åker i Roskilde och tittade upp mot skyn och inte en gnista hopp om ett uppklarnande. Eller när man pustade på en åker i Roskilde och det var 30 grader varmt och det stank urin vart man än gick. Då saknar man inte dessa glada dagar.
Jag saknar lite lagom av det som var, musiken och den frihet man hade innan familj och barn tågade in i vuxenlivet och tanken som hela tiden for i huvudet, nu är jag vuxen, nu är jag stor. Den vilda tiden är över. Allt blev defenetivt och det är väl så det ska vara.
Att det är festival i stan gör så att man går ur huset, de gamla bänkar sej på gågatan i centrum och minsann tror jag att de upplever något annat än den trista vardagen med falukorv och kokt potatis. Det finns ett annat liv än "Allsång på skansen", det finns en ungdom som kan roa och entuasmera. Det finns så många ungar som är värda stor heder och ni ska ha ett tack för att ni hittar hit och bjussa på er själva. Peace & Love i Borlänge retar gallfeber på en del, men för egen del tror jag att det är en festival som stärker vårat sinne och kan få oss att förstå varandra. En ömsesidig respekt.
Visst ser stan ut som en soptipp i några dagar, men det återgår snart till det normala och stadskärnan vilar åter som ett ekande hål. När festivalen är över känns det ödsligt, när alla åkt hem då står Korv- Gubben åter ensam med sin vagn och frågar om vi vill ha senap eller ketchup.
Ja man får väl säja att spelningen gick bra, bättre än jag själv trott. Man är ringrostig och behöver få tillbaka rutinen. Men det ska inte vara några större problem, om gud vill mej väl och skorna håller. Det var ett 25 tal i publiken och dom klappade, eller också var det att dom höll på att sätta på ketchup på varmkorven som Lindström kokat.
Sammantaget är jag nöjd med min debut. Mats Höjer och Sölve Olofsson spelade också efter mej ( jag var förband) och dom är i en klass för sej. De bjuder på underbara visor , sång och på sej själv. Det är inte lätt och matcha dessa eminenta män.
Det var roligt att återuppta ett gammalt intresse, denna spelning gjorde att jag fick tillbaka en hel del självförtroende. Åter känns det som om jag har rubbat jantelagen lite åt sidan. Egentligen var jag sugen på att spela flera Dan Andersson visor men det kan bli för dystert. Men som annars glad person så brukar mina visval bli allvarliga och djupa. Med det menar jag att bakom den glättiga ytan finns alltid ett allvar och varje människa känner igen någon stämmning i de visor som borrar sej ner i själen.
Det finns många sånger och visor att lyfta så nog har jag en visskatt att gräva i. Kanske tiden och inspirationen kan komma så att jag kan lägga till några fler egna låtar på spellistan. Återigen har jag haft en bra dag och jag tackar min famillj och mina kamrater för den.
Nu väntar även en anna världspremiär för vänsterpartiet och det är 1:a Maj firandet som i år har lagts på våran fina Gammelgård. Ett beslut som jag anar kan vara rätt och kanske lockande när det bjuds på en miljö i sitt bästa slag. Firandet börjar klockan 12.00 och som talare har vi Stig Henriksson ( Kommunalråd Fagersta), Lena Olssson( riksdagskvinna), Sofia Nyström ( Ung vänster), Ramazan Kizil (ordförande,Dalakurd) och Leif Lindström(Borlänges bästa kommunalråd). Musikunderhållningen står Medwind, Mats Höjer & Sölve Olofsson samt Falak Abdull Majid.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
