Jag tror att det var på 90 talet då tv hade sin "snigel på ögat" kampanj. Den gick ofta på de statliga tv kanalerna för att liksom pränta in i den svenska befolkningen att det var en stor skam att smita från tv licensen. Kampanjen ville verkligen få folket att de skulle betala, för annars kunde vad som helst hända.
Vad har egentligen hänt sedan dess, betalar folket regelrätt sin licens? Nej inte alla, långt ifrån alla. Ungefär 6 av tio tv innehavare pyntar in över 500 kronor, fyra gånger om året. Ja fy skäms.
Nu när jag har rotat i gamla papper och skit har jag hittat ett gammalt kampanjkort som skickades med i licens räkningen, just så här slutade filmen som gick i Kanal 1 och i tvåan, du vill väl inte....
Nu kan jag inte bara sätta på tv:n för att jag har én tv och en licens. Nej det krävs dosor från Combort, Comhem, Comisäng, Anal digital,Via-fnatt, Bredband, resårband och alla de olika tv leverantörer som finns. Alla med dosor, dekodrar som kräver en härva med sladd under tv bänkar. Vi har parabol och två leverantörer som ger oss hundratals kanaler, allt ifrån "skitsportkanaler" till film. Och fastän vi betalar in en hel del för detta så dimper troget den jävla tv licens räkningen ner fyra gånger om året. Tv med eller utan satelitleverantör är ett ganska dyrt nöje, och helst när jag nästan aldrig ser på "ettan" och "tvåan". Och helst nu då när allt plockats bort för OS, åhhh, sicket töööök.
Då har jag den absolut OS- fria kanalen Tv4+ att trösta mej med....
Jag läste i Aftonbladet idag att ett par som var tvungen att bo tillfälligt på hotell var nära att få "en snigel på ögat". Trots att hotellet hade en licens som täckte alla tv appareter så ville Radiotjänst i Kiruna de ta ut licens av paret. Bara för att de hade sin adress skriven till hotellet. Så ännu är inte den hätska jakten slut på sk. smitare.
Två gånger har Radiotjänst ruckat på mitt förhållande till dem, men det är en annan historia som jag kanske berättar om någon gång när de har fått ett bättre regelverk....
Ja det är nog lätt att tro att det totalt gjort ett överslag i min pannlob. Efter att då att i så många år har gått å funderat "var gubbfan" tog vägen" så har jag i alla fall börjat att leta efter Johan Martin Emanuelsson, min anfader, farfars far. Han har under de här daagarna blivit en person för mej.
Det är ganska lätt att tycka att det inte gått så många år sedan 1902, men då fanns det inte lika mycket kontroll för att Emigrera, passagerarlistor har försvunnit. Det sparades i pärmar och mappar. En helt annan tid innan industrialiseringen hade kommit igång på högvarv.
Jag har i alla fall gett mej på att jag ska försöka fullt ut med de resurser som går att få nuförtiden. Jag har ett bra program i datan, men känner förstås att jag behöver proffshjälp för att komma vidare en som kan hjälpa mej att söka och spåra i böcker och en som vet hur jag ska söka. Det känns som om det är jag som har huvudrollen i en deckare, att det jag som är kriminalassistent M. Javerling.
Nu har jag bränt iväg några "Wanted" mail till andra sidan Atlanten och Minnesota, ett till en kvinna som kommer från den staden Bemidji i Minnesota, henne hittade jag på en släktforskarsida. Jag har bett henne om tips vilka jag kan kontakta i den staden för att försöka söka rätt på min anfader. Sedan har jag mailat till en lokal radiostation i den lilla staden och just gjort en efterlysning på kvarvarande släktinga. Ja visst kan det bli ett bomskott, men det kan ju också leda någonstans. Ett otroligt spännande projekt, när man blir så här ålderdomlig som jag då behöver man fart och spänning. Jag trodde aldrig det skulle vara så roligt som det är jag är verkligen hänförd och exhalterad.
Så det visar sej i framtiden om jag får packa Amerikakofferten och go over- there och möta frityrstinna amerikanare, vem vet. Jag kommer att berätta vad som händer här framöver. Först ska jag se om jag hittar några släktforskarmurvlar i vår stad som vill inleda mej i en tidsresa som kan sluta hur som helt i ett annat land och i en annan tid.
Om ni bara visste vad jag har funderat på min gamle anfader tog vägen. ( Se förra inlägget) I huvudet har en hel skildring växt fram. En historia med en verklig person med min fantasis hjälp redan har blivit en roman uppe i huvudet. Om varför han lämnade fru och två pojkar. Min farfar var 2 år, och hans lillebror var 1 månad har jag surfat mej fram till, hittade honom i ett arkiv. Jag är helt på det klara att jag ska släktforska nu. Hitta ett ställe med lite roliga släktfreaks, rota mej ner i kyrkoböker och dammiga arkiv. Jag ska bli en släktmurvel. med rutig kjol och maläten, v ringad lammullströja. Jag har fått reda på att det finns emigrationsarkiv i bla Göteborg, där man kan se varifrån de åkte och var de steg av i Amerika. Det kan bli en spännande resa. Jag vet att jag sett ännu ett kort på honom som hänger nere i Bohuslän på släktgården. Det kortet skickade han också hem till Ottilia Elisabet, Johan står utanför ett charkuteriaffär och bredvid honom står som ett hinder slaktaren, sedan en dam och ett litet barn. Jag vet att jag fick känslan den gången jag såg kortet första gången att det var hans nya liv i Amerika. Igår när jag pratade med en släkting som också sett kortet så hade hon reagerat likadant.
Jag har börjat att skissa, ta fram lite fakta om hur livet var då 1902, det låter inte så längesedan men många spår har utplånats. Hur hade de vid den tiden, då som så många emigrerade från ett elände till något som de absolut inte visste något om. Det var tuffa tider.
" Den här vintern hade inte varit något vidare. Det hade stormat och en bitande kyla hade hållit grepp om de nödda, om arbetarna på stenbrottet. Isarna låg långt ute i fjorden och med tunga steg hade det varit tvunget att gå ut mot Havstensberget och försöka dra upp någon fisk. Hungern tärde hårt, på honom och familjen. Johan var 25 år och kände sig sliten och trött. Han hostade, ideligen och var rädd att stenen satt sig i lungorna så som den gjort med så många män.
Inne i stugan satt fukten i väggarna, han satt vid köksbordet och stirrade ut mot Kalvön, där bakom visste han att horisonten låg. Men kalvön låg som ett långt hinder för att gömma de hemliga drömmar han hade om att få vistas i en annan tid, på ett annat ställe, där det vankelmodiga och hårda livet inte fanns. Kylan dröjde i stugan trots att Elisabeth idogt eldade i vedspisen. Det knastrade och rätt som det var smällde det till och Johan vaknade till och kom tillbaka till verkligheten. Han synade sina spruckna nävar, de var såriga och nariga. Stenen i berget var vass, det kunde kännas ibland som det var knivar som skar in i köttet.
Elisabet kokade den torsk han pilkat upp alldeles innan, till det blev det potatis. En alldeles vanlig syn på matbordet. Men ändå var han tvungen att sansa sig och visa en viss tacksaamhet att han ikväll skulle få äta sig mätt tillsammans med familjen. Det var hans plikt som man att sörja för de små och Elisabeth. Han tittade på henne, han tänkte för sig sjäv och samtidigt så skjöljdes han över med ett dåligt samvete för att han inte tyckte att hon var så särskilt grann. Hon var inte den kvinnan han drömt om men hon hade blivit hans efter den där dansen, då det blivit för mycket brännvin tillsammans med de andra stenhuggarna. För en kvälls misstag så satt han här med en kvinna som inte var speciellt kärleksfull, eller go. Det var ett kärlekslöst liv. Efter den kvällen hade Elisabet blivit med barn och föräldrarna krävde ett giftemål. Den dagen då de gifte sig var en olycklig dag, han kände att allt var slut. Efter för många supar blir man dum tänkte han, då fungerar varken minne eller sinne. Varför hade han tjatat på henne, varför hade han övertalat henne så enträget att ge med sig och tro på hans fyllesvammel. Det var så dags nu att sitta och harma över sina eländiga handlingar. katastrofen hade varit ett faktum när hon förtäljt honom om att hon var gravid.
Einar hans förstfödde son såg sin dag den 25/4, då blev det en mun till att mätta, han var nu två år, en livfull krabat men han hyste inga större känslor för barn. De skränade när han var trött och han hade varken lust eller ork att deltaga i lekar och stoj. Nu var Elisabeth gravid igen, hon skulle ha om någon månad. Det skulle kanske bli någon råd med allt. Att rota ner sej i dystra tankar gjorde allt bara värre.
De åt sin kvällsmat och plockade undan, Johan släckte fotogenlampan och snart var det tyst i huset, bara vinden tjöt utanför. Nu låg han där i mörkret med ögonen stirrande in i en hemlighet, han hade planer och han hade en hemlighet, som bara han visste om. Elisabt vände sig om och han förstod att ryggen var emot honom.
Mörkret hade lägrat den lilla byn och båtarna vid kajen drogs hårt i sina trossar men trotsade och stretade emot....."
Kanske så ungefär kommer jag att börja, sedan skulle de vara kul om ni läsare visste hur folk hade det runt 1900 talet, spelade dom munspel, sjöng dom? :) Är det någon som har någon ide´till historien? Alla förslag mottages med glädje.
Jag filar i alla fall vidare och kanske kommer den som novellform i Vår bok Tre Röda, vem vet...
Jag har en otrolig känsla att Johans verkliga liv blev en roman, en arbeta roman. Även har jag känslan att han blev lycklig med tillvaron. Av ett enkelt fotografi taget i Minnesota kan allt möjligt födas ur. Spännande är det.
Johan Martin Emanuelsson (tredje från vänster) f. 1877 i Öfverby, Lur
Bohuslän. Emigrerade till USA 1902-04-03.
"Somliga säjer, vi lever i evighet..." så börjar Cornelis Vreeswijk sin sång Sommarkort. Visst lever vi i evighet eller åtminstone spåren efter oss. Alltid så hittar vi någon skärva av något och vi pusslar ihop, hör efter med andra levande släktingar och vissa saker faller mer och mer på plats. Vi hittar bilder med små anteckningar på, och om vi är lite nyfikna där, så kan det bli en berättelse. Jag är ganska säker att jag idag har börjat att skapa en egen berättelse med att vara nyfiken på kortet ovan, och de berättelser som funnits med under åren om Johan.
Min farfar berättade några gånger när jag var liten att hans pappa emigrerade när han var två år, om jag minns rätt så var det just Minnesota som blev den första destinationen. Hem skickade han de här bilderna, jag tror att det var fyra från början, och min far och bror delade dem. Just nu i min ägo finns fars två. Det kom några brev från Johan, sedan hörde de aldrig något mer.Därhemma i stugan fanns hans fru Ottilia med sonen Karl Einar (min farfar) och hans bror Johan Ingvald som föddes samma år, 1902, som när hans far drog till Amerika. Jag undrar så mycket hur familjen mådde av att han for iväg, troligen för att söka lyckan och ett arbete, för att sedan aldrig höras av någon mer gång. Jag har hört att Ottilia gifte om sej, men sorgen och saknaden måste ha funnits med dem hela livet.
De här fotografierna är ju ruskigt spännande om man djupdyker lite extra, och det är det som är min tanke nu. På fotot vid pokerbordet, sitter Johan som tredje man från vänster. Det är ett studiokort, som tagits i en studio som stansats in i den hårda pappramen och det står: "Hakkerup, Bemiduj- Minn". Jag gjorde en sökning på Bemiduj, men hamnade i Bemidji, som just ligger i Minnesota. Minnesota var ju en plats dit många Svenskar kom i början av 1900 talet. År 1900 var folkmängden just där ca 2000 personer, 1910 hade det ökat till 5099. Så nog hade emigranterna en del med ökningen att göra.
Jag har googlat just på det här stället, men fick inte ut så mycket information. Däremot så skickade jag iväg ett mail till en reporter på en tidning med lite frågor som var jag kan vända mej någonstans. Kanske finns det något arkiv kvar i den lilla staden som har en del papper kvar. Vem vet om Johan bosatte sej där och skaffade en ny fru, och inte ville höra av sej. Han kanske fick ett bättre liv och valde bort sin familj för att skaffa en ny. Vem vet? Ja inte gör jag det, men har tänkt att jag ska undersöka det nu. Kanske finns en ny familj, många släktingar. Var finns Johans grav. Det finns fler frågor än svar just nu.
Det ska var Johan som står längst bort i baren på utsidan. Det här
är inget studiofoto. Lägg märke till spottkopparna på golvet.
Ibland och ganska ofta kan jag erkänna att jag funderar varför jag blev som jag blev. Jag har formats genom en genetisk resa där jag fått ärva bra och dåliga saker. Jag har blivit stöpt efter ett schema och mina olater fick jag med på köpet, och dessa måste jag jobba bort om.
Min morbror var i Borlänges ögon ett original. Medan han själv ville bli lämnad ifred, arbetade i Domnarvets Järnverk, och tyckte att han gjorde rätt för sig. Under alla hans 40 år i verket, hade han inte en sjukdag. Det är ju faktiskt ganska orginellt och han var anställd i åtskilliga år, från ung till pensionär.
Lokaltidningarna gjorde en hel del repotage om honom under åren, Tore förstod aldrig varför de hade intresse av hans torftiga liv. Kanske det var så att intresset var för att han just kunne leva sitt liv på ett enkelt sätt. Långt bort från de uppstyltade levnadsvilkoren och att det sociala livet är ett måste. Jag tyckte mycket om min morbror. Han var den snällaste man jag mött, mycket påläst inom historia och hade ett stort intresse av resor. Han ville aldrig vara en parasit utan han tjänade sina egna pengar, och låg aldrig samhället till last. Han hatade allt våld.
I en tidningsintervju sa han till reportern det som även blev en rubrik för artikeln att: "Folk har mer bestyr i mig än jag har själv."
Tore Kallin född 1923 död 1995
Jag ska börja titta på släkten på morssidan framöver, den kommer nerifrån Värmland. Som jag hört så var någon politiker och satt med i kommunen. Ja vi får se vad det är för släkt jag kommer från och om jag passar in i den.
När jag vaknade så satt en propp i halsen. Det första ordet väste jag fram och en smärta stack till i halsen. Konstateras kan att jag har blivit sjuk. Förkyld och halsont som många andra. Sonen har varit hemma från skolan nu i 1½ vecka med en fruktansvärd hosta och förkylning. Är det måntro min tur att gå samma väg? Det hoppas jag verkligen inte.
Jag gillar inte att vara hemma från jobbet, frysa och vänta på att det ska bli värre, för att det senare ska kunna bli bättre. Ja en förkylning går över och det är ju i alla fall tröstesamt. Resan till den här dagen har varit huvudvärk och trötthet i över en vecka.
Föresten så var jag hos hudläkaren i Falun i början av veckan, de gav mej en ny sjukdom som heter Rosacea, snyggt namn, men får man den allvarliga varianten så blir man i alla fall inte snygg.
Nu hade jag för en gång skull en jäkla tur att jag hade fått en lindrigare variant och jag ska medicinera bort den med antibiotika och en dundersalva, ungefär i ett halvår. Jag väljer hellre det än att gå med en påse på huvudet i framtiden. En snoppnäsa är verkligen inget jag önskar mej.
Ja, sjukdomar ja, som är genetiskt ärftliga är ju inget någon rår över. Ska jag behöva tänka på det så kommer jag att drabbas av en hel del. Magkatarr fick jag ärva från min far, likaså högt blodtryck och hjärtproblem. Ifrån hans sida i släktgrenen så kommer kanske Alzheimers smygande här framöver. Så finns det säkerligen en till sjukdom som inte alls är lustig, så den hoppar jag över. Det är i alla fall tur att jag i det här läget kan "välja" att inte skriva om den. Så slipper jag att gå med en snopp i plytet om jag medicinerar nu.
Jag kan tänka mej att det kan bli ett jobbigt halvår, fyllt med trötthet, eventuella andra biverkningar av antibiotika och salva. Likt en ödla så torkar jag ut i ansiktet och kommer att ömsa skinn.
Nu när jag var på apoteket och hämtade ut all medicin, det blev en kasse, sa jag till apotekstjejen att jag verkligen känner och får bevis att ålderdomen kryper inpå med alla dess krämpor.
Nu gör jag en radioövergång, från det ena till det andra. "Alla" har ju Facebook, även jag, nu har jag nog petat med det i nåt år och tycker att jag har lärt mej det ganska bra. Det är ett forum som jag egentligen upplever ganska onödigt och tramsigt, men det är ändå ganska roligt och kanske för en del beroendeframkallande. Det som är bra i det är att jag hittat tillbaka till en del gamla vänner, och att jag kan söka en del information samt att jag kan ansluta mej till en del grupper som jag har intresse av.
Det som har gjort mitt dåliga morgonhumör ännu värre, var när en "vän" på listan (jag känner inte honom nästan alls, en gammal granne sedan "artonhundranågongång") skrev varje morgon under Januari om hur jäkla kallt det var ute.
När jag öppnade datan varje morgon hade han skrivit ex.-25 grader, och varje dag när jag öppnade så förkunnade han den hemska kylan som väntade en när man skulle slå igen ytterdörren för att ta sej till jobbet. En morgon blev jag så tokig på att läsa dessa helvetesgrader att jag tryckte bort honom från vänlistan. Jag har nog lite dåligt samvete ännu, men jag vill helst välja när jag vill ha köldknäpps rapporter. Så förlåt att jag klickat bort dej, men låt meterologerna förkunna eländet, det är deras uppgift.
Och så vill jag säja till Facebooks konstruktör att fy dej som ändrade designen till ett krångligt verk, då jag just lärt mej det någolunda. Starkt funderar jag på att fortsättningsvis lägga ner min verksamhet där. Orkar inte peta, pilla och knappa i ett hav av funktioner. Det får de som tycker att det är roligt att göra.
Nu då så ser jag ändå en vår framför mej genom alla höga vita snödrivor. Planeringen för vårt 1:a Maj är igång. Igår så hade vi första mötet. Och skall i början ha det en gång i veckan tills namn, bokningar, tillstånd och ett tvåtimmes program är någolunda satt. Sedan kan vi bara fila på det och göra det festliga så det blir en guldkant.
Jag ser fram emot vår sommar och val. Det känns som ett viktigt år för mej. Vi i Borlänge vänstern har verkligen varit framgångsrika, det har kommit in fler medlemmar som har energi och engagemang samt vilja att förändra regering och på det kommunala planet. Här i Borlänge så kommer vi att kamma in fler mandat än vad någon vågar att tro på. Jag hör att många byter parti, just för att det skälver bland "arbetare" i kommunen. Om det är bra eller dåligt att medlemmar lämnar sitt parti för missnöje? Ja egentligen är det väl dåligt, för då har något falerat och partiet misslyckats totalt, men för oss i vänstern är det ju bra att de väljer oss.
Vad vi har att jobba med är att komma ut, att kunna bli förärade det arbetsmaterial som vi så väl behöver. Det duger inte att fira ett första maj med gamla malätna, trasiga fanor. Vi måste kunna visa att vi är ett parti som inte grävt oss upp ur skyddsrummet. Ett intryck utav att vi är på alerten, vilket vi är. Vi måste kunna ge ett välkomnande som ser inbjudande ut. Utan att krångla in mej i nåt Home styling snack så slutar jag där. Eller som farsan sa:- Ni ska vara hela och rena...
