Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Ansvar...

Kategori: Samhälle

Ställ dig först frågan, vad är en drog?
De som svarar ger ett svar utifrån sin egen norm, om vad som är en drog för dom.
För mig är en drog allt som är sinnesstimulerande, såsom alkohol och all form av knark mm.
 
Droger och alkohol är var mans rättighet, eller?
 
Är det meningen att världen ska gå runt och vara drogade och detta är okey, missbruk och "partydrogande" ska vara en självklarhet. Att en stor folkhälsosjukdom ska få råda och sjukvården och vårdföretagarna ska stå med öppna armar och tjäna pengar på oss som missbrukar, vi får vila en stund och sedan ut och gå på finländsk sprit buffé, där vi dricker tills vi spyr och blir medvetslösa.
 
Jag säger sinnessjukt, vad säger du?
 
Krogar ska vara öppet dygnet runt, det ska vara okey att vara påverkad på jobbet och tillsammans med barn, vi alla ska ha rätt att röka hasch på gator och torg, köpa några gram på ICA för att gå hem och dra en joint med våra tonåringar.
Vi ska börja dagen med att ta en snaps, bara för att det är okey, vi ska röka en pipa till lunch, vara inne på jobbet och dra en sträng kokain, vi ska ha en egen metaamfetaminfabrik i källaren och använda för eget bruk samt göra oss en extra krona genom försäljning.
Vi ska lösa medlemskort i kartellerna i Sydamerika och stödja deras verksamhet. Och motionera för att Sverige ska få ha midsommarafton varje dag.
 
Legaliseringen av alkohol och droger ska vara okey?
 
Att vara vuxen innebär att ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor att främja folkhälsa och kunna fungera i dagliga livet utan att ta centralstimulerande droger. Att se livet som det är, och klara livets vedemödor utan att droga. Det är det som är livet.
Hur kan man som vuxen försvara den växande legalisering och påstå att det är en rättighet?
 
Jag betalar skatt för att folk ska komma tillbaka till livet, jag verkar för att inte mina medmänniskor ska falla ner i skiten. Det är ingen som drogar varje dag för att de tycker det är roligt, och det är jag ganska övertygad om.
I dag kostar alkohol och droger, kriminalitet och svallvågen minst 150 miljoner för det Svenska samhället.
Är det en skitsumma?
 
Sluta fråga mig om jag har något fel som inte dricker - Du som försvarar legaliseringen av alkohol och droger , ge dig själv frågeställningen: "Varför försvarar jag detta?"
 
 
 
 
 

...åldersdiskriminering...

Kategori: Funderingar

 
Observera, innan stora folkstormen, tillägger jag att detta gäller absolut INTE alla unga, långtifrån... gudskelov.
 
"Det var en gång en tant som var född i början av 60 talet. Denna tant är väl jag. När jag blev 50 förtvinades
hjärnan och jag förändrades, jag luktade gammal tant, jag tog på mej tantkläder och hjärnan skrumpnade ihop och åldersvisaren slog över på "tant". Plötsligt blev jag en annan..."
Idag har den yngre generationen katalogiserat precis allt, musiken den ska vara inlagda i olika genrer, hårdrock är inte hårdrock utan det finns säkert 100 olika hårdrock samt grunge, europop, och allt vad det kallas. Musik är musik för mig och vill jag lyssna på "västkustpop" så gör jag det utan att vara speciell inne. Men fan jag är ju tant, jag kanske inte kan lyssna på det.
Jag växte upp med Rolling Stones, Mick Jagger och Keith Richards är pensionerade för längesedan, de gör fortfarande världsturneer för fullsatta hus. Mick och Keith är farbröder, som får vara det.
 
 
Jag är en liten tant, du kanske är en stor tant, vi kallas så löjligt för pantertanter, gifter vi oss med en 5 år yngre man då är vi lite småäckliga som är ute efter pojkar. Gifter sin en 70 årig man med en 25 åring då är han duktig och gjort ett kap.
 
Ja vi små tanter, som skolar om oss och kommer ut på en ny arbetsplats och några av de yngre kanske tänker, vad kan den där lilla tanten tillföra. Komma här med sitt 60 tal och tro hon kan förändra. Ni som tänker så ni ska överhuvudtaget inte ingå i ett team, ni ska öppna eget café och servera kaffe till små damer. Ni har inget på en arbetsplats där teambildning ingår om ni åldersdiskriminerar. Hur svårt kan det vara för er att förstå att vi inte efter 50 ruttnar i huvudet. Jag kan säga att skinnet och rynkor kommer i ansiktet det hör tiden till. Inget konstigt. Kunskapen och huvudet finns på den lilla tanten, jag har med mig så mycket att ni anar inte vilken rikedom jag har.
 
Jag är trött på en del yngres attityd mot äldre, många gånger får lilla tanten backa för att någon yngre vill trampa på min fot. Trots jag har en nyare kunskap och har den betygsatt så accepteras den inte. Vad är det som fått er att tänka så galet?
Förstår ni inte att vi som är äldre gärna delar med oss vad vi kan och vilka erfarenheter vi har i olika situationer.
 
Arbetsgivare åldersdiskriminerar, räcker inte det? När din mor eller far blir arbetslös, unnar du inte deras framgång och karriär lika mycket som du gör med din egen. Eller styr konkurrensen och egot att här var jag först och kom du inte och tala om för mig...På en arbetsplats måste man jobba mot samma mål, annars blir det kattskit. Inser man inte det då har man valt fel.
 
Barn, förskolebarn, skolbarn, unga, ungdomar, tonåringar, myndiga, 20 års ålder, 30 års ålder, yngre medelåldern, medelåldern, övre medelåldern, gammal, pensionsmässig, gammal och gaggig, dödlig.
Är vi inte människor där ingen någonsin blir perfekt.
 
Jaha växte du upp när punken kom? Va konstigt? Gillar du det än? Trodde väl aldrig att du som är så gammal lyssnar på RAP. Men vafan skärp er. Varje 50 plussare har väl tillgång till radio och cd spelare, eller tror ni att vi sitter och spelar våra stenkakor med Karl Gerhard? Jag är nog nästan benägen och undra om ni är lite korkade en del av er.
Tänk att gamla har sex, eller håller varandra i handen... Ja tänk va konstigt att vi fullständigt rullar runt i sänghalmen och lyckas få en hejdundrande orgasm.
Vi över 50 blir mystiska människor, utan behov, för hjärnan och viljan skrumpnar ihop.
Alla politiker är så gamla så dom är nästan döda! Men kom igen då ni yngre, kliv fram och ta för er av samhället, av orättvisor, börja jobba. Hur svårt är det?
 
Nu menar jag inte att alla ungdomar tror att jag är en tant som har tantnylonstrumpor och tantklänning och luktar tant, nej långtifrån. Men några har det och jag har stött på er och ni är inte fina när ni diskriminerar eller inte respekterar en viss åldersgrupp.
Jag är en tant, jag erkänner och jag lovar att jag skulle inte vilja vara ung igen, nej jag och min lilla hjärna och kroppslukt vi trivs i vår tid och vi har inge problem med att anpassa oss eller sjunga Holy Diver om vi så vill.
 
Min kropp och huvud hänger med så mycket att jag även har haft tid att analysera några ungas fördommar om oss äldre.

Låt mig...

Kategori: Funderingar

Låt mig få längta, låt mig få dra täcket över huvudet, låt mig få skratta, låt mig få gråta, låt mig säga "Nej"...
Jag behöver inga coacher som talar om att jag ska vara positiv och se möjligheter, jag ser möjligheterna så tydligt och klart, trots mina brytningsfel och synproblem.
Det är väl klart att jag får vara den jag är och det tänker jag vara. Ingen kan tvinga mig att coacha bort min innersta känslor, inte ens för miljoner pengar.
Det handlar inte om någon statistik, kurva på mående utan det handlar om livet, livssituationer och hur samhället och världen ser ut. Jag blundar inte, jag ser, och blundar jag så finns det där ändå.
 
När jag vill dra täcket över huvudet då gör jag det. Jag behöver inget kristeam som försöker inpränta lycka, jag kan hantera det. "Du ska vara social" säger någon precis som det är ett måste och den bästa egenskapen. Jag är social när jag vill och när jag måste och världen där ute får acceptera min integritet.
 
Ibland vill jag trolla, ta ett spö och svinga det säga de magiska orden och något händer, det oväntade. Vissa gånger fungerar trolleri, andra gånger inte. Bara jag är beredd att mirakel inte alltid inträffar så vet jag att mirakel finns. Jag vet, jag har upplevt sådana, jag har känt dom, dom har skett. Andra gånger händer det saker som jag inte önskar, och då får jag konfrontera med dom och lösa problemet så gott det går. Det är så livet är. När nedstämdheten smyger sig på då ska inte coachen komma och ropa att jag måste vara glad. Konstlad glädje förgör och trycker tillbaka känslor.
 Herregud vad jag kan älska, jag kan älska mer än vad jag någonsin förstått. Jag kan sakna, och jag kan längta så gråten griper tag i mitt innersta och fyller mig med sorg. Att känslor finns inom mig är så det ska vara och älska det som finns och det som fanns är en naturlig reaktion. Att förneka det fungerar inte.
 
Ett kallt och naket liv, utan reaktion eller själ ingår inte i min kropp. Inte heller hat, men däremot ett missnöje att inte kunna hantera situationer. Att bli älskad av alla är heller inget jag saknar, att bli missuppfattad är en del, att vara hatad är någon annans val. Att så länge jag inte hatar mig själv då lever livet. Men de som hatar mig, hatar också sig själv, eller?
 

 
Jag är glad att det finns få personer runt mig som kan analysera mig, jag vet vilka och det är underbara personer som är mig nära just för att de vet vem jag är. Jag kan aldrig ha några hemligheter för dom, dom läser av mig i ett eller två ord eller att enbart titta på mig. De personerna är mina kompassnålar.
 
Jag älskar det jag vill älska oavsett. Ingen förbjuder mig någonsin att älska. Man kan ta allt ifrån mig allt materiellt om man vill, man kan stjäla, men inte mina känslor, dom är jag ägare till, mina tankar kan ingen läsa utom mina kompassnålar.
 
När personer eller orättvisor dyker upp i livet, då är jag i opposition, då är det inte lämpligt att skicka in en coach som talar om att jag ska vara positiv och förtränga mina känslor. Jag måste få säja nej när jag vill det och jag får säga ja när min vilja säger så. Svårare än så är det inte. Den som inte känner mig, vet inte vem jag är.
 
Jag har lämnat min spade i gropen, jag har slutat att gräva upp oförätter och gammalt groll, det är inte mitt jobb att gräva i en skitgrop. Jag har sagt upp mig. Jag talar tydligt om, att hit kan du komma, men gå inte längre. Allt förtal om mig står inte jag för, och förtalet har ingen plats den borstar jag lätt bort.
Det är härligt att få skriva mina ord, mina ord finns lagrade, dom finns inom mig, jag sätter dom på pränt när jag själv vill. För mig är ord känsla och känsla är ord. Mina ord är mina egna, liksom min känsla.
 
Jag är i opposition, jag är ledsen, jag är glad, jag visar känslor och älskar vem jag vill, när jag vill.
 
 
 
 
 
 
 

Kalla inte våldet "mobbing"...

Kategori: Barn

Våldet och kränkningar på våra kommunala skolor fortsätter, år efter år. Vuxna låter det ske. Skolan är barn/ ungdomars arbetsplats i minst 9 år. På förskolor, skolor finns pennalism, och på gymnasiet. 
Kylan som de "mobbade" barnen utsätts för kommer att följa dem livet ut. Kränkningarna kommer att etsa sig fast för alltid.
Jag tycker skolan idag, kanske som då jag gick i skola inte har förändrats särskilt, om jag tänker på kränkningar och våld. Lärarna har inte kunskap eller kanske ork eller tid att vara med överallt. Skolan idag har inte kunskap om barn med diagnoser och vet inte hur man hanterar dom. Kommuner och politiker tänker i sin box att alla är lika, spara pengar och de specialresurser som måste in för att hjälpa barn och ungdomar kommer inte fram.
Dessa barn klassas i en egen division, vi har mobbare och utsatta, vi har en grupp som klarar sig, och de som gör bra ifrån sig. Skolan är ett virrvarr, dålig struktur och organisation, och jag talar främst om min egen kommun.
Sluta att använda ordet mobbing, använd det verkliga ordet som det faktiskt är, kränkning, våld, misshandel och grov misshandel. Ibland även medhjälp till självmord.
Visst kan vi sitta på facebook och bli medlemmar i olika grupper "Mot Mobbing", men vad hjälper det barnen, visst kan vi gå med i Friends, men vet inte hur det skulle hjälpa. Agera utifrån dig själv och gå in som den vuxna du är och tänk till.
Läraren säjer: "Vi når inte de föräldrar som har barn som "mobbar"..." Då kanske vi måste tänka om så de barn som inte kan tygla ilska och aggression får särskild hjälp av utbildad personal. Professionen kan inte skylla skylla ifrån sig, år efter år.
Inför ett oberoende barnombud i kommunen, anställd på konsultbasis, där barnen kan skicka in sin "Lex tillbudsrapport" där sekretess gäller och man börjar jobba runt problemet och försöker lösa det. Istället för att lösa det genom att flytta runt barn, år efter år till nya skolor och nya problem. Försök lösa problemet på plats.
 
 
 
 
Jag och en vän skriver nu på en enkel debattartikel, med ett enkelt språk så alla kan läsa och förstå. Egentligen så kan jag/ vi skriva hur många artiklar jag/vi vill, det som måste in i var och ens sinne är att vi måste agera. Om inte lärarna eller kommunen klarar detta, då får vi försöka gå ut och motarbeta detta våld, för på Facebook går det bara att skriva och tala om vad man tycker, men så lite blir gjort.
Här är en kladd på hur vår artikel kan komma att se ut:
 
 
 
"Barn/ungdomar blir slagna, misshandlade, utsatta för kränkningar dagligen i Borlänges skolor. Detta fortgår år efter år. Det kallas i dagligt tal "mobbing", i verkligheten är det kriminella handlingar som lyder under brottsbalken och kan ge böter och fängelse om du är 18 år. Nu är barnen under 18 och det heter mobbing, pojkstreck, bus och lite gnabb.
Nu måste vi vuxna, och politiker sluta att blunda för det som sker på våra barns arbetsplatser, skolan.  Det pågår dagligen kränkningar, misshandel och grova våldsbrott i förskola, grundskola och gymnasiet. Det är hög tid att agera nu.
Många barn far illa i skolan, många mår dåligt och vill inte gå till skolan. Föräldrar till utsatta barn får ett avogt bemötande av vissa lärare, av kommunen då de förtvivlat ber om hjälp. Det borde finnas en oberoende instans där barn och föräldrar kunde "Lex anmäla" händelser och så fort en händelse skett därefter skulle de ansvariga vara väldigt skyldiga att åtgärda. Eller är en polisanmälan det som ska göras och sedan ska kvarnen mala?
Att hela tiden försvara sig med att det finns handlingsplaner på våra skolor är ett dåligt argument. Ska barnen ha en pärm framför sig när sparkar och slag viner från deras förföljare.
Nyligen flyttade en elev från Kvarnsvedens skola till en annan skola för att hen inte orkade mer. De som kränkte finns kvar på skolan, trots att det finns en lag att förövarna kan flyttas. Varför göra dessa utsatta barn mer otrygga, istället för att ta tag i det verkliga problemen och försöka jobba därifrån. Ofta hör jag att "de föräldrar som borde komma på föräldramöte kommer inte". Då får de ansvariga söka den kontakten med de föräldrar som inte kommer.
Hur kan våra skolor få se ut så här? Varför ingriper inte vi och kommunen?"

Blockera...

Kategori: högtid

 
Det enda jag kan göra nu är att fokusera på att blockera.Jag har lärt mig ifrån barndomen att smärta och stryk ska man tåla. Har aldrig vetat när jag haft smärta eller snarare när gör det ont.
Nu har jag ont, så jävla ont. Den där Artrosen i nacken, dom nedslitna kotorna och nerver, ligament som siter fast någonstans mellan kotor eller var dom nu är, tar kål på sinnet.
Armar domnar av, blixtrande smärta ända ner i handleder, huvudvärk och nästan ingen sömn.
Detta kan knäcka.
Jag måste fokusera på annat, sjunger små ramsor inne i huvudet, funderar på att uppfinna en formkudde som sträcker ut nacken, tänker på hur det var innan smärtan.
Manipulerar med alovera creme som bränner och sticker för att få tanken att gå över till att tänka på att det svider.
Detta skit påverkar kroppen och sinnet och jag känner mej inte glad.
 
Äntligen har jag få spy ur mej en del av smärtan, sätta den på pränt. Jag förstår att den är verklig och det är inget hjärnspöke...

Bilder, etik o moral...

Kategori: Funderingar

 
 
Jag fotograferar mycket, jag fotograferar som jag vill, jag ser mina bilder som mönster och komposition. Jag gillar dom, ja jag gör det och detta säger jag utan att skämmas. Somliga gillar mina foton, andra inte och en del ser inte bilden och tycker ingenting.
Jag är ingen porträttfotograf, jag hade nog kunnat vara det om jag inte haft en viss avoghet mot just porträtt. Det handlar om att jag har ingen lust att exponera porträtt så att världen ser det privata, varje por. Om jag åker på en resa och ser ett ansikte som jag fotograferar, sedan åker jag hem och ställer ut detta porträtt utan att fråga, då tycker jag att jag begår ett personligt fel som inte tillfrågat personen i fråga.
Jag lägger aldrig ut porträtt utan att fråga, fast jag har knappt bilder på andra heller. Det är etik i högsta grad, det är så personligt med ett porträtt så jag känner att det kryper under skinnet.
 
 
Jag gillar skuggor, då jag kan gissa mig till vad som finns i bilden, vem som finns där. Att skapa en bild utan ansikte är spännande.
Det finns underbara porträttbilder, helst då på människor som det syns att de har något i blicken, där tidens tand fått rispa in linjer. Vackra människor på bild, mode och skönhet väcker inget inom mig. Bara dysterhet, och frustration. Bilden för mig är konst, och vi gillar alla olika bilder.
Som amatörfotograf ser jag upp, jag vaktar vilka motiv som är lämpliga, och jag har alltid en kort diskussion med mig själv, varför jag tar bilden. Vad vill jag uppnå, ger den mig den känslan som jag ville ha.
Foto för mig är glädje, sorg, lekfullhet, konst, kreativitet och känsla. Den känsla att se och komponera det jag tycker om, inte det andra beställer. Att beställa fotografering av mig till ett bröllop eller en fest är inget jag skulle göra av glädje. Pinsamt att gå in i en sfär där intigriteten är som en aura runt personen. Att respektera integriteten, det avstånd innan obehag träder i kraft.
Officiella sammanhang, konserter eller andra stora händelser där det är tillåtet att fota är en annan sak, om jag fotar händelsen och inte personen runt ikring.
 
 
 
 
 
Jag tänker på det etiska, jag tänker på bilden att den kan vara väldigt privat, trots att den är godkänd från de närmsta. Om jag skulle vara kändis, och en massa bilder togs på mig, och trots att jag tillät att fotografen fick tillåtelse att göra en utställning med bilder på mig, så hoppas jag ändå att bilderna inte ställdes ut förrän de tre faserna i familjen och vänners eventuella sorgearbete var över. Vissa beslut kan tas i affekt då man befinner sig mitt i sorgen.
Om jag som fotograf, oavsett amatör eller proffs, och följt min kompis i dennes slutskede så skulle jag inte rent moralisk kunna exponera bilderna förrän mitt eget arbete i sorgen hade falnat. Så känner jag, och jag står för det. Det här är mitt sätt att se det.
Jag kommer inte att gå på utställningen med Gidlunds bilder, jag kommer nog aldrig att se den. För mig känns den inte rätt. Hade den blommat upp efter hans död, då en tid hade gått, då hade jag velat se den. Och då hade jag nog sett som den konst den är, och inte som en påminnelse om livets sköra tråd. Med all respekt för fotograf och överenskommelse så finns en känsla som är alldeles min egen och i den finns ett motsstånd.
 
 
 
Den här bilden på Gustav Fröding, på hans dödsbädd, med syster Signe, i Gröndal har en  släkting till mig tagit. Han heter Herman Hamnqvist, han är min 2:e kusin 3 släktled bakåt. Han föddes 1865 och levde till 1946. Han var innovativ inom fotografering, han utrotade palmer och rekvisita och tog bilden på personen. Denna bild är en klassiker inom bild och idag tycker jag att den är bra, fast jag vet att Fröding snart skulle dö. Det har gått över 100 år sedan bilden togs, nära släktingar är borta. Hade jag varit med i början av 1900 talet och sett denna bild, då hade jag haft den känslan att jag inte tyckte den var okey, just då i det läget. Föresten så är jag släkt med Fröding också, fast på längre håll.
Jag har en bild i ett av mina album som är fotograferad i 1912, och den är grotesk. Den kommer jag aldrig att visa offentligt, den får mig att få kalla kårar på hela kroppen. Den är för sorglig. Då var det vanligt att fotografera de döda, där de låg i sina kistor i sin svepning med kistlocket öppet. Jag är väldigt glad att den traditionen har falnat, suddats ut och hoppas den aldrig återvänder som fotoobjekt någonsin. Bilden föreställer två barn, syskon som ligger bredvid varandra i varsin kista och föräldrarna sitter på varsin sida. Barnen drunknade när de smet ut på isen. Hoppas aldrig fotografer tar upp sådan fotografering igen. Det är idag häpnadsväckande att traditionen var sådan. Hoppas den typen av fotografering aldrig återvänder.
 
Detta inlägg är skrivet utifrån mina värderingar, normer och moral. Om mitt synsätt och ställning är annorlunda din så är det så det är. Vem har rätt, vem har fel.
Att tillhöra olika generationer kanske spelar roll, så kan det vara, att jag har andra värderingar med mig kan vara en orsak. Att du och jag ser på livet och döden på olika vis och att det mediala och exponering är skilda saker hos dig och mig.
Det handlar om att begrunda det flödet som susar runt om oss, måste vi veta allt, måste vi leta oss in i varje pixel för att nå tillfredställelse, måste avslöjandet vara det ultimata?