Matriarken...
Kategori: Funderingar
Då suddas leden bakåt ut, tidens gång, klockan tickar, sekunderna rusar. Livets släktträd som ständigt byggs på, och suddas ut. En kapsel med namn som sedan bleknar men ändå är en viktig länk i ledet, som är betydande för din och min existens. Jag ärver gener,som hela tiden följer med framåt, vi formas av gammalt med nytt. Vi ser inte vilka dom var, vi hittar namn och personnummer på en del, men i detta kan man se om de levde fattigt, om de fanns många barn, om de var borgare eller pigor. Det går att få en bild av personen när jag backar.
Jag ärver goda sidor och jag har omedvetet lagt till sidor som inte borde finnas.
Har tryggheten funnits i det som var? Är en fråga som jag ställer. Nej jag tror inte att jag kan skapa en trygghet i mina släktingar bakåt i tiden, de hade fullt upp att försöka skapa sitt eget liv.
Jag tror vi är snåla att dela med oss av all den kärlek vi i själva verket besitter, bara för att vi har så fullt upp i våra egna liv. Har vi inte problem så skapar vi dom.
Jag har varit världsmästare på att skapa egna problem, och konsekvenser. Sådan kunskap fick jag med mig i modersmjölken. När jag lyssnar på andras liv, så ser jag att jag är inte ensam i detta. Vi talar ihjäl oss om oss själva, jag, och så jag, sen så sa jag. Genom något så leder vi in vår litenhet i ett självcentrerat fokus, där jag vill och jag kan.Jag tror att vi måste bjuda på oss själva i ett samtal som handlar om det som livet verkligen är, gemenskap, att hjälpa fram varandra. Att sparka på sig själv eller nedlåta sig själv i hårda ord, varken roar eller är framgång. Självkritiken måste in i soprummet och hellre då lyssna på goda råd.
En norm som ärvs är skakig och i den finns ingen trygghet, en jävla norm, jag tycker illa om att normer ärvs. Jag vill själv skapa mina normer, som att dreja något, tills den tar form och passar in.
Krångla, ja det ska krånglas på mitt vis, på ditt sätt, på släktens.
Värderingar då? Det är väl klart att vi vet vad goda och onda värderingar är, men klart är inte hur vi alltid ska hantera dom. I detta finns det alltid något som är rätt, och känner man sig själv bäst vet man hur man ska hantera alla värderingar som man själv skapar och de som man fick med sig. När jag känner mig själv, då känner jag långt ner i magen, när jag ska ta ett beslut. Känns beslutet dåligt då har jag missbedömt, jag har inte litat på mig själv, jag har velat, jag lyssnar på någon annans röst och har inte värderat om den var rätt eller fel.
Hur som helst så litar jag helt på mig själv för det mesta, och när jag inte gör det, då frågar jag om råd. Jag är inte rädd att erkänna att jag inte kan, jag har inga tvivel om att jag inte kan släppa kontrollen och omvärdera ett beslut som inte känns bra. Kontrollbehovet är ingen bra egenskap, den lönas inte, den ger en ett inre stress och ger ingen tid för rannsakan. Att alltid stå på berget och slå sig själv för bröstet kan gå en tid, men till slut faller man, och det fallet kan bli ens sista.
I en tid som skakar, i en tid där kärleken är gömd, i en tid där oron skälver och rädslan tagit över, det är då vi måste lita på varandra, hålla ihop och göra något bra. När det skakar, det är då något händer, det är då många verkligen reflekterar och börjar tänka på konsekvenser, dels konsekvenser som kan drabba mig, eller min familj.
Skillnaden mellan gemenskap och utanförskap är trådfin, håll i, var den som du ville bli och inte den som någon gammal gen skapade.
