Påven Benedictus XVI har talat vid Midnattsmässan i S:t Peterskyrkan...
Kategori: Funderingar
I sitt årliga tal natten till juldagen anklagade han att människors själviskhet för att förstöra miljön på jorden. "Människan är så självupptagen, hon är så angelägen om allt utrymme och all tid för sin egen skull att inget blir över åt andra". Personligen tycker jag att det ligger mycket i hans ord, vi har lätt att glömma våra medmänniskor. Det vi är duktiga på är att dömma andra, för vad som helst.
Påven fortsatte sitt tal med att säja: "Ju rikare människor blir desto mer plats tar de åt sig själva. Och mindre plats blir det över åt andra". Vidare sa han att: ..."mänskligheten på nå´t vis väntar på Gud" men att det inte finns tid för honom när ögonblicket är inne. Även om man inte är troende så ligger det en symbolik i de orden. Folk väntar på att saker och ting skall gå deras väg, att saker och ting ska gå som på räls. Att politiken skall passa som en handske. När inte saker och ting går deras väg, då blir de en harmande, klagande människa som spiller sitt ovett på vad som helst som kommer i hans väg. Inte ha tid eller ork att engagera sig, allt ska serveras framför nosen.
Han frågasatte om vi har tid för våra grannar, som är i nöd och behöver ömsinthet, för lidande eller flyktingar... Hur är det med tiden för våra medmänniskor, har vi någon liten sekund över, eller vågar vi inte bry oss. Eller ska vi hata flyktingar och vara emot deras existens på grunder som inte är människovärdiga. Det ska inte finnas plats för flyktingar hos oss, vi vill inte lägga av några skattekronor för att se till att medborgarna får ett drägligt liv. Nej vi ska krypa in i vår själviskhet och mota allt och alla med ett stopp, för att vi är rädda, för att vi inte har tid. Eller bara för att vi ska lägga krafterna på att ladda oss med negativitet. Att vara negativ, det orkar vi minsann.
De starkare bör hjälpa de svaga, det anser jag som mest logiskt. Nog måste det gå att bota den trend som snurrar i världen. Att leva ett liv som i en bubbla, där man ensam rycker i de trådar som man vill, att de saker man anammar och har ork att kämpa för, drar man in i sitt bo. För att ha en trygghet som ingen annan får nå. Att vara ensam betyder minst av allt att man är stark, det förstår alla.
Torvald "Salon" Gahlin sa en gång i ett ordspråk: "Den som kommer sist till kvarnen, han får också mala".
Jag vill att världen, Europa, Sverige och Dalarna såg lite annorlunda ut med hjälp av människor som bryr sig i existensen. Att bara prata om att det är synd om en del människor, det håller inte, man måste ge så mycket man kan. Att man verkligen vill bry sej om miljön och sina barns framtid genom att orka bry sig i miljön. Inte sitta och tycka om den alarmerande klimatförändringen och visa dubbelmoral genom att leva som man alltid gjort, och inte orka förändra sitt sätt att visa hänsyn till de efterlevande.
Ja många funderingar kan komma igång en helg som denna, och Påven Benedictus han tryckt på en helig startknapp...
