Varför far jag omkring som en ensamvarg här ute på ön under min lediga tid? Varför vill jag inte bara "ställa upp" och vara till lags i skiftande sammanhang?
En orsak är att min tid är nu kommen, det är min tur nu. Jag knackar på min egen dörr och utlyser mig själv som min egen. Det är enkelt. Du kanske tänker att jag avsäger mig mitt ansvar, nej det gör jag inte för jag är min egen och har beslutat i den egna vilja vilket mitt ansvarsområde är.
Ofta när någon/jag drar mig tillbaka då antar andra att anledningen är att jag hatar mig själv eller är ledsen. Nej jag är bara glad att jag kan göra det utan något som helst dåligt samvete, och det finns inga offertendenser att ni ska tycka synd om mig för att jag bara har det förträffligt bra. Ni kanske utan att veta funderar hur jag kan ha det så bra, och vika från gängse stig, inte grotta ner mig i andras krångleri, och le. Jag är inget offer, men har känslor och åsikter oavsett.
Jag har lärt mig en konst som kanske ni inte accepterar, jag har lärt mig att känna mig själv. Jag ingår inte i pakter eller går in i oroshärdar. Jag håller mig därifrån, för att undvika en onödig konflikt. Mitt liv har har tidigare hopats av sådana, och det är då jag verkligen har mått illa.
Att vara en ensamvarg härute på ön betyder att ingen jägare hittar mig. Jag går omkring och undviker att riva får. Jag bär på mitt liv, min kamera och musik med Neil Young, jag fotograferar mina bilder, jag spinner drömmar och jag saknar personer. Jag längtar till levande och döda, jag saknar och minns. Jag tränar att acceptera att det finns nära släktingar jag inte kan se, inte skriva kort till, inte kan nå just nu. Jag förbereder mig på en lång väntan, för saknad är svårt. Jag har lärt mig hanterara saker, bearbeta och besluta. Stadigt står jag för det som jag tror på och försvarar det jag med stor möda till slut blev. Ett livspussel utan alla bitar blir ofullbordat. Jag hittar bitarna...
Jag vaknade denna morgon till Kanadagässens klagan när de flög förbi, hur de förberedde sin återfärd till sitt hemland. De kommer hit likt turister, flyger in över gränsen för att halvår senare återvända. De kommer hit och bajsar, dom ställer till det för människor som bor strandnära, människorna skriver insändare till tidningarna att gässen bajsar överallt och vill att dom ska skjutas, de förtydligar att de hör inte hemma här, i vår fauna, dom är illegala, utan pass. Nu är det på väg hem, de lämnar sin skit, flyger här över och klagar...
Jag flyger också, fast på mitt vis. När jag sonderar så trycker jag på min "sputtnicksbubbla" på huvudet och inne där finns jag och mina tankar förenade i ett, och jag gläds över att kroppen, känslor och tankar har hittat varandra och inlett ett grundläggande samarbete. Vi är ett och vi hör ihop. I den här bubblan har jag genomgått kamp med att sortera, minnen har uppdaterats och gammalt har sållats, sedan arkiverar och sparar jag det goda. Att slippa ansvar för andras dumheter är skönt. Jag tar hand om mina egna, och provar tills det blir sunda och goda.
Det är lätt att trivas här, det är enkelt att negligera stress och måsten. Otroligt enkelt att andas. Finns inte någon plats för att luften fastnar i något hinder. Jag väljer takten, jag, Neil Young och min kamera. Vi har funnit ett samförstånd som var lätt att hitta då vi rensade bort krångleriet.
Tankar om livet, döden och kärleken cirkulerar ständigt och rädslorna är ljusår bort. Att ta det första klivet ut i dimman och se att solen succesivt skingrar den grå fuktiga massan, för att senare luckra upp den får mig att ropa tack, tacksamt.
Jag träffar några eftersläntrare, sju gula Kantareller, som lyfter på hatten där jag stannar vid sjökanten. Jag vinkar till dom och säjer att : "Vi ses, i min mage."
Det krångliga i livet är förbi, mitt liv uppfanns av mig själv. När jag ratat mina förfäders inskränkta normer då ställdes allt till rätta. Då jag raderade deras illvilja kom glädjen fram. Min tid är nu. Ändå måste jag alltid vara vaksam och på min vakt, så inte jag låter mig bli lurad. Jag litar på det som finns inom mig.
