Resedagbok Kuba 2014 del1/2
Kategori: Kuba Resedagbok 2014
Måndag 8 december Havannaresa del 1/2.
Klockan ringer, den ringer som fan, var är jag, det är mörkt, var är min riktiga säng, den från Östbergs möbler. Ja just ja, det är ju semester och vi ska åka buss till Havanna. Lovely :)
Hur många år har jag önskat att jag skulle få se Havanna, nu så är den dagen här. Tänk er att vara förälskad i något som du inte har en aning om. Kär i en stad som jag bara sett på bild, och i en guidebok. Vissa saker sätter sig i själ och hjärta av en anledning, anledningen vet jag inget om...ännu. Men just denna resa, just Havanna, det betyder något. Det är tamejtusan något magiskt i bara namnet "Havanna" "La Habana". Det är poesi, det smakar gott, det finns något i namnet som jag inte kan peka på, men känna.
Apollos buss ska ta oss med till en stad som varit lite av mytisk och mystisk för allmänheten. Innan hittar vi det dygnsöppna bufféstället på området. Äggröra, bacon, bröd och kaffe, och kaffe. Hade inte riktigt tålamod att använda kaffebryggaren på rummet, då hade jag väl missat bussen också. Sirapsbryggaren med manianamotor.
Här finns en vägtull på halvön Varandero, en massa kurer där bilarna stannar och ger den som sitter i hytten en peng. Trafiken är inte tät, och där i kuren sitter de och tar betalt. Förr var det förbjudet för kubanerna att vistas på "turisternas" del. Och på 1920-1959 talet så vistades den kubanska noblessen här med president Batista i spetsen. Här fanns sprit att tillgå när USA hade spritransonering, här köpte sig amerikanarna mark och här hade prostitutionen sitt högsäte. Efter revolutionen åkte dom ut. Men detta "vägtullsarbete" är ju för att skapa arbete åt kubanerna. De flesta har ett arbete, sedan vad kollektivavtal beträffar så är Sverige i en klass för sig. På Kuba har man olika färg på registreringsskyltarna, det betyder att man betalar olika taxor i vägspärren. Egna företagare troligen mer än privatpersoner.
Resan går genom Varandero och Varandero by, har lust att ropa, stopp, stanna jag vill fota! Byn har den Kubanska charmen och är Chabby chick som det mesta här. Charmigt och vackert för oss turister, kanske de som lever här är av annan åsikt, troligen. En massa hus i kolonialstil, en del hus som var fallfärdiga. Svårt att fota genom ett bussfönster.
Efter vägen stod ett otal med Kubaner som skulle till sitt arbete, den inhemska befolkningen liftar med allt och alla, de speciella arbetsbussarna är alltid välfyllda till bristningsgränsen. Efter vägarna står bilar med motorhuvarna öppna och de tålmodiga Kubanerna står hukade över motorn, eller sitter vid vägkanten och väntar på mirakel. Ingen ser arg ut, alla ser bara ut som vanligt. Jag är långt ifrån Sverige, det känns stundom som jag är på en annan planet och jag blir bara så nöjd att det finns ett annat hörn av världen. Vidare i bussen med en riktigt duktig reseledare, som berättar om Kuba, om byarna som berättar allt. Så otroligt mycket intressant information. Alltså historiskt och äkta.
Vi kommer till en annan by som heter Mantanzas även kallad City of Bridges. Med sina 17 broar så kallas byn/staden i folkmun för Kubas Venedig. Guiden talade om att själva namnet betyder "slakt" om det härrör från då conquistadorerna (spanjorerna) kom dit och slaktade folk eller att staden alltid haft många slaktare visste inte hon. På slutet av 1700talet jobbade det ca 2000 afrikanska slavar med sockerrören. Liksom på flera ställen på Kuba som haft slavkolonier.
Staden det lilla vi såg hade också den Kubanska charmen. Här hade jag också önskat att få kliva ur och fota, fota, fota.
Vidare mot målet, och trots sin "lilla" trafik fanns det saker att titta på genom fönstret. Alla sneda elstolpar, som borde vara en fara mätt med svenska mått och enligt svenska standard kommissionen, trådarna hängde och slängde. Hur det fungerar vet jag inte, fast stundom det kanske inte fungerade. Några ryska traktorer tuggade sig fram på åkrar och vägar och om vi ska prata blårök så fick den ett ansikte nu. Magra hästar och förvånade kor stod i vägrenarna och tog för sig av vad som fanns. Oj vi fick visst ett möte av en Seat modell fyrkantig.
Häpna...wow en stor bro, får veta att det är den högsta bron på Kuba med sina 110 metrar, den heter Bacunayaga bridge och den stod färdig 1959 och gränsar provinsen Mantanzas och Mayabeque provinsen. En ravin, en gränslös utsikt. Vi åker upp till ett cafe med en särskild utkiksplats, för att få något att dricka, för att kissa eller för att bara stå där och se lite hänförda ut. Vad fantastiskt vackert det var, verkligheten går inte att sammanfatta i något foto. Rovfåglar seglade i uppvindarna. Försäljare stod i sina små stånd bredvid caféet och sålde bilar gjorda av tomburkar. Det är deras sätt att återvinna att tillvarata allt och göra något att sälja till oss rika turister. På parkeringen på utsidan stod bilar av amerikanska modeller uppradade, taxibilar, ett av de 181 yrke som regimen tillåter (egen företagare). Kuba har börjat att privatisera. De är tvungna att göra det när ekonomin hänger på en lös lina. I april 2011 beslöt Patido Comunista de Cuba att ge grönt ljus för just privatisering. Totalt lanserades 313 ekonomiska riktlinjer för framtiden, bland dessa fanns just en punkt om att ge invånarna möjlighet att bli egna företagare. Det 181 stycken yrken kan finnas inom jordbruk, restaurang, transport, turism och återförsäljning. Nåväl deflesta av de amerikanska taxibilarna är ombyggda med dieselmotorer. De gamla V8:orna kostar för mycket för en Kuban.
Resan mot Havanna skumpade vidare på rassliga vägar. Regeringen ser ingen anledning att underhålla vägar med dyra pengar då det knappt finns bilar i Kubanernas ägo. Efter väggen fanns också skraltiga oljeriggar och oljeraffinaderier vars skorstenar brann. Alla sockerfabriken stod som sönderrostade skelett efter att Sovjet övergivit Kuba. Kubas export är nu hälften av vad de importerar. Antar att exporten består mest av Rom och cigarrer, vet inte riktigt. Hittar ingenting om det på internet.
Lite mer fakta om Kuba innan vi anländer till Havanna
Kubas invånarantal är ca 11 miljoner varav 2,18 miljoner bor i Havanna. Kubanerna har fri sjukvård, tandvård och skola. Spädbarndödligheten var på Kuba innan revolutionen 1959 ca 60%, i början av 2000 talet hade den sjunkit till 5,9% (Sverige hade 2002 3%). Medelåldern för en man är 76 år och kvinnor 80 år.
15% av Kubanska folket tillhör något religiöst samfund, och 15% betecknar sig som ateister.
Folk har i allmänhet gratis eller väldigt billig avgift för kultur. Balett är otroligt populärt bland fattiga och rika, lite av en folksport.
Guiden berättade att staten bjöd Kubanerna på semester på speciella hotell som byggts enkom för detta. Eller när par hade gifts sig så erbjöds de hotellvistelse. Om hur dessa fungerar vet varken jag eller guiden något om.
Nu kommer vi till förorterna till Kuba, en heter Alamar. Husen ut mot vägen är inte vackra, grå höghus, betongkolosser, en sliten förort. Det lät inte positivt. Vad beträffar byggnaderna på Kuba så är de inte prioriterade, de är i förfall. I Alamar, där pågår odlingar i kooperativ. Det är ett ekologiskt stadsjordbruk. Vad jag ville ha sagt är att det är hit till denna förort som Kubaborna i gamla Havanna erbjuds boende då stadsdelen gamla Havanna renoveras av Unesco. Vissa vägrar flytta ur de farliga och fallfärdiga husen i Havanna. När de säjer nej, då fortsätter de med ett annat hus, sedan när det huset är klart går man tillbaka och frågar om de har lust att flytta. Så håller det på. Troligen kommer det sluta med tvångsflytt för de i Gamla Havanna som vägrade innan.
(mer om Unescos projekt senare)
...to be continued
Nästa episod då har vi anlänt Havanna.
