Festivalen är igång...
Kategori: Musik
Pissväder...
Kategori: Foto
Ja, ja, det ska inte gnällas över vädret. Vädret får inte bli en "snackis". Det kan i alla fall inte bli värre, det kan bara bli bättre. Jag tycker i alla fall att vädret denna sommar hittils har varit skit. Ibland så blir jag så less på den positivitismen (eller vad det heter) som ska råda så vi får inte beklaga oss. Jo det får vi visst. Tycker vi att något är kasst så får vi tycka det. Fast de finns ju det som tycker allt är kasst, då är det en annan sak.
Jag längtar till sommarvärmen och solen, jag önskar innerligt att det kunde vända nu. Det har varit en lång väntan på denna sommar som aldrig riktigt vill slå rot och etablera sig. Värmerekorden står inte i kö precis.
Sommaren betyder ju en hel del, jag vill
ha den energi som den kan ge. En solnedgång
på Sunnanö går inte av för hackor. Ett ögon-
blick, ligger solen i svackan och så för-
svinner den ner över bergets kam. I nedgången
så blir bryggor som åskådarplatser. Ett moment och en ögonblicksbild, som ändå etsar sig fast och blir ett sommarminne. En bild som vi tar fram när snöstormen viner runt vår knut.
Jag riktigt längtar och tjatig kan jag bli, kanske suckar jag och gnäller. För mig så är just denna sommarlängtan lika som när ett barn gnäller efter en glass. Jag måste ändå hoppas att snart. Snart så är sommaren här på riktigt.
Jag kan känna en viss abstinens efter att få fota, då vill jag ha ett väder som inte kantas av vattenpölar och störtskurar. Samtidigt så kan jag då också motiveras att stiga upp, väldigt tidigt och gå ut en morgon. Egentligen så är jag ingen morgonmänniska och giller att sova på morgonen, fast en fin sommarmorgon som bjuder på soluppgång och värme kan få mej att bli en "Rönnerdal".
Fint väder och sommarmorgon tillsammans med kameran ger en otrolig harmoni och ett lugn i sinnet. Det är skönt att jag upptäckt att fotograferingen är ro för själen, så mycket som jag kan se i min bild, som jag inte såg när jag stod där och trodde jag hade fokus. Vi tror att vi ser och har fokus, fast ögat inte registrerar allt, det gör ju kameran.
En outslagen prästkrage med en metallicfärgad fluga kan bli ett konstverk i sommarkvällen, alla ser vi bilder på olika sätt. Du på ditt, jag på mitt. Det finns gyllene regler för fotografering, men dessa regler är inget som lockar mig. Jag vill ha mina bilder som verkligheten är. Dom ska få finnas oavsett om en taggtråd syns. En bild är en bild för mig. Jag är nog en fotoanarkist, en anarkist som struntar i de normer och dylikt, och faktiskt så måste vi också finnas . Jag är ingen fotograf, utan jag är en fotointresserad person som väljer min bild, en del bilder delar jag och det är upp till iakktagaren att gilla eller inte gilla. Jag värderar min bild, och blir självklart glad över ros och tar inte illa vid mig för ris. Mitt fotograferande är ingen tävling utan för mig är det en bildkonst.
Vandringen efter motiv och längtan efter ett varmare, soligare väder fortgår. Att söka är ingen idé, det är bara att inse att verkligheten är som den är och den ser ut som den gör. Det är precis som motivet i ett fotografi. När vi ser bilden då ser vi svart på vitt. Det är sanningen och det är upp till var och en att tolka bilden och verkligheten.
Festival och funderingar...
Kategori: Funderingar
Nu i veckan så kommer jag att arbeta lite, samtidigt så drar Peace & Love festivalen igång. Jag har ett festivalpass, så jag går nog och kikar tors, fre och lördag. Jag såg i spelschemat att Magnus Uggla spelar på onsdag, honom hade jag velat se, men då jobbar jag kväll. Men så kan det bli, att vissa saker går bort. I alla fall så ska jag se den "gamle" ikonen billy Idol, han går ju inte av för hackor. Annars så är det inte så särskilt mycket som drar.
Jag väntar fortfarande på att Neil Young ska få komma, jag har väntat och väntat. Jag väntar och väntar. Det är faktiskt han som fattas i "mitt vilja se" album, sedan kan jag koppla av. Han står sist på min önskelista. Young är min husgud. Ett annat band som jag är lycklig över att hinna få se var Queen, men det är en annan historia.
Jag som äldre och ömsint moder, går och tänker på alla nyanlända festivalbesökare som får ligga där i sina tält i spöregn och 13 graders Kyla/värme. Jag har glömt mina egna festivalbesök på Roskilde där regnet öste ner vissa festivaler och allt var en enda lervälling, det enda man kunde göra var att stå vid något öltält och dränka regnet med Kirsberry eller annat dåligt fruktvin. Andra festivaler på Roskilde var stekande heta och urinstanken låg tät över campingen. Inte gick det någon nöd på mej, nejdå. Jo en gång då det var ett riktigt busväder då gav jag upp på lördag middag. Tog tåget till Köpenhamn och bokade ett billigt hotell och fick duscha sedan vidare hemöver.
Jag har gjort mina festivaler, men det är skönt att festivalen i Borlänge också ligger himla nära hem, till ett varm
hus och en skön säng. Campingens tid är för längesedan förbi
.
Jag får i alla fall hoppas på att vädret kommer att stabiliseras och att solen och värmen kommer tillbaka, för som det är nu så tänker jag på hur tråkigt allt blir. Det blir liksom så grått och trist och en del stannar av. Vi är så beroende av solen och vi vill så gärna att den ska få vara när det är sommar. Jag önskar att den skulle vilja komma för att stanna...länge.
Festivalen är igång och självklart ska jag gå ut och titta mej omkring, fota och se alla glada. Alla som vill njuta av musik och fest. Rykten går om att Rhianna eller hur det stavas inte ska komma, men just det bryr jag mej inte så värst mycket i. Jag har ingen relation till den musik hon spelar, inte heller hennes man, han var ju här för ett par år sedan, jag såg 2 minuter, gick hemåt i den fina sommarnatten och var nöjd över att ha ett bra liv.
Midsommaren är över...
Kategori: högtid
Midsommaren blev faktiskt ganska härlig, vädret höll i sig, gubben hade ledigt och vi packade och drog till husvagnen.Lagomt avstånd att åka, inte för långt bort. Det är något speciellt första natten i husvagnen, då man kryper ner och tittar på tv och bara myser. Att ligga och lyssna på "skogen" utanför, fåglarna som kvittrar, Storlommen som ropar i den ljusa midsommarnatten. Det heter nog inte "storlommen" det heter nog Storspoven, i vilket fall vet jag inte mycket om fåglar. Så jag vet inte vem som ropade. :D
En liten fågel trippar på taket. Ja husvagn är perfekt, och allra bäst är att den liggen vid en sjö, så vi kan ta båten när vi vill.
Vi tog oss en tur sjövägen till Torsång, och där var det som vanligt knökat med folk, bilar och båtar, glada människor och fulla, var en del.
Torsångs Cafe, troligen det vackraste caféet i Sverige, om jag får bestämma.
På vägen hem körde vi sakta och en bit ifrån förbi ett Fiskgjusebo, så jag tog fram min kamera och försökte zooma in fågeln och jag tror att även Fiskgjusen ville dansa en midsommardans. En fin fågel som är ganska mäktig.
.
Härlig fågeldans...
Det handlar inte om pengar...
Kategori: Humor
http://www.tradera.com/basenhet-till-nintendo-nes-auktion_300806_158199170
Att köpa ett gammalt Nintendo 8-bits är inte allt för kostsamt ca 200 kr. Det är väl inte så dyrt, nej inget att starta ett världskrig för i alla fall. Jag har ett sedan många år tillbaka, och det fungerar. Men som sagt något värde är det inte i det.
Kanske om hundra år, men då är jag redan död och begraven...
Mod, styrka och insikt...
Kategori: Funderingar
Jag tackar för en helt underbar dag. Och ser fram emot fortsättningen. Att göra sig av med beroende och medberoende är faktiskt en helt förlösande sak. Jag kan faktiskt inte beskriva saker och ting i ord. Jag är helt tillfreds i livet och det händer saker hela tiden som bara mina närmsta vet.
Att sörja att grotta i dynga är inget som läker helar, det kostar bara energi, det tar på krafter. Äntligen så är det dåliga samvetet borta. Att inte längre sitta och gnälla over allt och alla, att dåliga sidor försvinner. Jag saknar dom inte. Jag tänker inte ställa upp på dumheter mer, jag tänker inte rycka in eller ut som någon messias och rädda världen.
Jag njuter utav att få vara den jag skulle ha varit, jag ser fram emot varje dag, jag älskar det jag sysslar med. Skolan är rolig, politiken flyter på. Min nya hobby, foto får mej att spritta i kroppen. Just nu så finns det bara positivt.
Att kunna lägga sorger bakom är en god egenskap...prova, det tär inte så mycket då. Titta på dig själv, hur många som står bakom dig? Är det tomt, ja då är det nog dags att göra en förändring i ditt liv. Jag lovar att du vinner mycket på det. Det är jobbigt att höra sanningen, men det är den som behövs...
Jag kan bara säga att det som jag fått under de sista två åren, det är högsta vinsten. Ja jag är en vinnare av livet, jag kan se det som det ska vara. När bitterheten har torkat, då går solen upp. Så många chanser och vinster jag får, och allt rasar över mig.
Visst kan jag gråta en skvätt, ibland av lycka ibland av gamla sorger. Men en sak är säker, kan jag inte vara ärlig och våga ta tag i problemen, då blir jag kvar där jag inte vill vara. Jag tänker fortsätta att våga vara mig själv och jag skriver om vilken känsla jag helst vill. Om någon inte tål det, då får den gå till bloggen bittermandeln.blogg.se.
Om man inte gillar mig, då kan man lämna mig ifred. Att sparka löser knappast några problem.
Jag tänker leva mitt liv, och ingen kan hindra mig.
Jag skulle verkligen vilja ha ett nytt utseende, på bloggen...
Kategori: Funderingar
Jag tappar fart och inspiration när den ser ut så här. Jag skulle visst kunna starta en ny blogg, men då uppstår problemet hur får jag över flera års blogginlägg? Ja det är inte enkelt. Jag får höra mig för hos någon klok person.
Jag ska försöka ta tag i bloggskrivandet i sommar, hoppas att jag kan få med mig datan till Skottland i augsti och skriva om mina äventyr och utflykter. Det är mycket som ja behöver få med mig på resan. Ett litet tält ifall Bed&Breakfast är fullbelagt, eller vandrarhemmen. Jag behöver ha med kamera. Ja det väger lite.
Egentligen så tycker jag det är skoj att skriva men skolan har under två år tagit en hel del tid, jag har varken haft ork eller lust. Jag har helt enkelt varit inne i min utbildning. Och det är väl så det ska vara. Nu som jag berättat tidigare så är det "bara" en termin kvar. I den så kommer jag att göra 10 veckors praktik och 6 veckors utvärderingsarbete, skriftligt med en studiekamrat. Vi får skriva om vad vi vill inom socialt förändringsarbete. Ja och då finns det mycket att bita i, och frågan är då vad är det jag vill hugga tag i?
Jag tänker på saker, väldigt mycket på livet och jag har omvärderat många saker runt om mig. Ett ord som jag verkligen hatar när folk använder är ordet "hata". Hur negativt och destruktivt mitt liv än har varit har jag sällan använt det ordet. Nuförtiden så hatar var och varannan person, dom hatar andra, dom hatar när det är nötter på glass. Ja i princip hatar det alla utom sig själv, typ. Ja typ, typ, typ. Sedan har vi dom så är så fulla av negativa värderingar, det är fel på alla utom dom själv. Alla är idioter, för att de gör si eller så. Jag har verkligen höjt blicken, kan läsa av energitjuvar, och jag bestämmer att jag kan faktiskt inte leva eller umgås med folk som hatar och snackar en jäkla massa skit.
Jag har varit negativ och detruktiv själv, jag har inte velat fått saker kastade rätt i ansiktet trots jag varit en riktig skitstövel och en fruktansvärd egoist. Jag tycker det är helt okey när personer som är vänliga i sinnet och vill väl är ärliga och berättar. Men när personer som inte alls är trevlig, eller har de rätta sociala kvalitéer att vara och umgås socialt talar om vem jag är då säger jag stopp. Att det finns en anledning till hur alla har blivit vet jag att det finns, men när inte ens ärlighet kan få dem att inse. Då måste ma be om hjälp. När folk visar rädsla och inte vågar säga upp bekantskap för att någon fullständigt plöjer över den svaga. Skönt att mina sista 6 år fått mig att inse att jag tvunget måste göra något åt mitt beteende, skönt att kunna se allt med ett någolunda friskt sinne. Jag har fått kunskap och verktyg, jag har varit villig att ge upp det gamla. Och fy fan va skönt det är.
Det är klart som sjutton att det finns personer som absolut inte tål mig eller talar bakom min rygg. Men då får den göra det, jag bryr mej faktiskt inte om det. När en person som absolut inte känner mig, och inte kan veta vem jag är far med saker då får den göra det. Jag störs inte av det. Kanske någon annan närstående gör det. Att såra, skada och förgöra tär nog mer på en själv än det gör på den som ska offras. Ja i livet kommer det och går sorger, det gäller att handskas med dom, att kunna lägga dom bakom, och ha livet som fokus. Sedan ibland ta fram sorgen, bearbeta, sedan lägga den bakom igen och gå vidare.
Att beröva andra på en lagstadgad lycka kan vara ett grepp som inte lönar sig i längden, att straffa ut gör bara så att den som straffar straffar sig själv. Hela livet så måste man vara preparerad för allt, och kunna gå vidare.
Jag skriver i en dagbok varje dag till en kär liten vän, jag skriver om sol, regn och kärlek. Jag skriver till den lilla vännen att jag alltid kommer att finnas, så länge jag lever och efter mitt liv så kommer dessa dagböcker att finnas i någon annans ägo tills min lilla vän växt upp. Den lilla vännen ska alltid få veta att jag har saknat, velat finnas för den lilla. Att jag inte svek. Jag sparar åt den lilla vännen, för att kanske när den blir stor ska kunna göra något. Jag önskar min vän lycka varje kväll i en bön. Sorgen finns, men sorgen är hanterbar tack vare att ingen kan hindra mig att skriva, tänka och älska. Kärleken kan ingen ta ifrån mig.
Vandring i verklighet och i fantasi...
Kategori: Funderingar
Jag letar upp platser, jag tar mig fram på grusvägar och dåligt asfalterade farleder, där stora gropar i vägbanan signalerar ett varnande om att sänka farten. Vägar som för längesedan glömts för att de stora vägarna ska prioriteras. Jag gör turer med mina kameror och mej själv. En slags meditation att under stunder få upptäcka platser ute i naturen, och jag vill gärna vara ensam.
Ibland så kan jag känna mig övergiven, ensam, kanske en gnutta rädd. Men det är en bra upptäckt att få lära mig att ensamheten också kan vara rogivande och lugn. Jag lär mig något under mina resor, jag lär mig om mej själv, jag lär mig om min historia. Jag besöker en del platser som jag fått med i min släktforskning, ställer ner båda fötterna och pejlar av. Sätter mig in i deras liv, det livet som gick att leva i ett fattigt Sverige på 1800 talet. Jag lär mig inte bara känna platsen, också mig själv in i kroppen. Jag får uppleva naturens överraskningar.
Skenshyttenäs, en plats där mina förfäder bodde. På mammas och
mormors sida.
När jag är ute och letar smultronställen i ren måfå, tittar jag på skyltar, ibland känner jag igen namnet på byn eller orten och gör en avstickare. Pejlar av platsen och ofta är det otroligt vackra ställen, ibland ser jag någon levande själ som går på grusvägen eller dricker kaffe i trädgården, då frågar jag och får ofta till ett bra samtal. Det finns så mycket upplevelser utanför staden. Andra avstickare jag gör kan ge full pott, chanstagningar. Jag känner liksom ett pirr i magen när jag kör in på vägen. Något i magen som talar till mig.
Tosarby, Gustafs
Att finna nya platser är spännande, sedan hitta fakta och historia runt platsen är som att upptäcka världen. Jag går tillbaka i mina funderingar och kan undra hur många platser finns det inte som jag inte har fått se och kanske aldrig kommer att upptäcka. Det viktiga i mitt liv är att våga att ta mig tid att göra den där svängen i livet att ta av från gamla invanda spår, mönster och färdvägar. Att livet stig inte är käpprak utan våga bryta mönstret och följa det som är okänt. Att ta ett litet kliv, att öppna en gammal dörr. Höra och uppleva knarret, det osmorda, det rostiga och glädjas över att verkligen ta tag i det. Positiva utmaningar kallar jag det, även om ingen annan är intresserad av att se vad den gör med mig så är det för min skull jag gör den. Att börja våga lite är början på något stort.
Östra Silvberg, St. Nicolai medeltida kyrkogård.
Att ensam gå igenom en grind till en medeltida kyrkogård, med gråsvarta slagghögar utanför muren och några kvittrande fåglar, lövverk som rasslar är en speciell känsla. Vem viskar? Vad det någon som sa något. Jag änder mig om, tyckte att det var någon som ropade. Jag ser ingen. Jag går in på kyrkogården och känner en respekt och en värdighet, jag får upp bilder hur det en gång rört sig här vid den gamla gruvan. Där vilar brukspatron Jonas Arnberg, vars släkt fortfarande finns och verkar i min stad. Här ser jag grunden till det kapell som en gång fanns här. Ett litet kapell. 
Minnestenen på St Nicolai kyrkogård.
Två gravstenar kvar, Jonas Arnberg och en i järn där skriften är på latin och jag förstår inte vem det är som vilar där. Lingonriset har tagit över, är det så det ska vara på en medeltida kyrkogård? Ja det ska inte vara krattade gångar där gruset krattas med ränder, snirklar där prydnader och skinande stenar med änglar och vita duvor dominerar. Det ska vara hård granit, det ska vara natur,det ska vara den medeltid det var. Den fina gamla muren runt kyrkogården, lagd för hand, vittnar om människors arbete. Den understa stenen har någon lagt dit, vad hette han? I vilket armod levde han, hur hade hans familj det? Hade han många munnar att mätta? I arkeologin och i historia så får experterna många svar, men fler frågor kommer upp i mina analyser. Det är ämnen som kan bli till en egen berättelse eller kanske en bok.
Brukspatron Jonas Arnberg f: 3/10 1722 d:7/9 1795. Jonas fick 12 barn.
I graven ligger även hans fru Chatarina
http://www.klanenjonsson.se/pb6e051fb.html
Jonas Arnberg förvärvade 1764 Östra Silvberg (mellan Borlänge och Säter i Dalarna) efter att ett par år tidigre ha anlagt sitt första rödfärgsverk vid Bondhyttan några km söder om Östra Silvberg. Han såg en möjlighet att ur de stora varphögarna utvinna rödfärg efter en redan 100-årig metod som han lärt sig vid Dylta bruk. Sedermera anlades även svavelverk och en mindre silverhytta för sovringsmalm. Jordbruket utvidgades med nyodlingar och skogen gav avkastning främst i form av träkol.
Att upptäcka mig själv är också att upptäcka mitt förflutna, andras förflutna. Se hur livet var, vilka och vem som fanns i den dåvarande verkligheten, vilka som banade vägen för nutiden. Att vårda det förflutna är viktigt samtidigt så kan du finna så mycket i dig själv när du tillåter dig att gå in i tanken, att spekulera, fantisera, hitta fakta. Nu är jag inte av Arnbergssläkten, men kan samtidigt känna att vilket arv de har att bevara. Vilken känsla att en gång om året får samla sin släkt och åka ut till St. Nicolai kyrkogård för att fika och träffas på gravplatsen. Det är ju inget vi ser på våra kyrkogårdar nuförtiden. På våra nutida kyrkogårdar ska vi viska, inte kliva på gräsmattan, vi ska plantera våra blommor fint, vi får inte välja vilken gravsten som helst. Det finns normer, och sentida traditioner som är restrikta. Kanske därför jag gick ur Svenska Kyrkan, det spontana finns inte. 
Det restrikta regelvrk på moderna kyrkogårdar, efter 100 år försvinner graven
om ingen längre betalar för den. Ett kulturarv som går i graven.
Visst är mycket otroligt, om vi bara orkar ta oss tid att fundera, att vi ids tänka på vilka som fanns innan oss, vilka som kämpade för att nå det drägliga i livet. Många spelade med sitt liv som insats, för att få medbestämmande och få en röst i samhället. Livet går vidare i samma spår, att någon ska tjäna på att den andra ska få mat. Systemet som blev till i och med att människan utvecklades finns kvar, och verkar orubbligt. Jag och andra har anpassat oss efter maktens agenda, allt för att överleva.
Ni säger kanske att livet ska och är inte politik, jo det är det. Så länge som vi tillåter oss att förnedras, bli fråntagna våra rättigheter. Att då få ta till metoder att göra själsliga rundvandringar på platser i modern tid stärker själen. I mina vandringar föds sociala idéer, långt från staden, i spöregn, i solsken och jag förstår att allt är faktiskt föränderligt, om jag vill.
Östra Silvbergs turkosa gruvhål.
