...dagar går fort på ön...
Kategori: Funderingar
Dagarna pilar iväg här på ön. Mina möten med harar, rådjur. Koltrasten som är har blivit min vän och sällskap då jag dricker mitt morgonkaffe ute på mitt trädäck, de mötena är viktiga för mig. Han stjäl mina jordgubbar.
Jag har mött våren, och trampat in i sommaren. Har endast sovit några nätter hemma sedan påsken. Här har jag det skönt, här kan jag andas, och här har sinnesron ett rotsystem och tankar och problem som tär i sinnet får en själavård och en mild bris tar mig till en smal stig med sidospår. Jag har vandrat vilse många gånger, men hittar mitt rätta spår igen och skapar min framtida trygghet här.
Jag bygger mig stabil, jag förstår att jag är en spelare i samspelet, en röst och en att räkna med.
Jag måste få vara här och bearbeta det som hänt under sista året, med två dödsfall som trots allt får mig att påminnas om min egen dödlighet och att jag inte har någon bakom mig av mina nära .
Här kan jag andas, här finns en annan tystnad som läker mig utan och innan.
Innan visste jag inte att ensamheten var något som jag tyckte om, jag gick i en tro att vara social, lyfte upp mig ett pinnhål. Alla ska vara sociala, det är tydligen så samhället har byggts upp. Frågan är om det ska vara en bra egenskap eller en som känns påtvingad, för att anpassas till samhället och entreprenörskapet.
Ensamheten har fått bli en tillgång, en insikt. Kraven på att vara allt på en och samma gång rör till det. Vi är ju alla så olika. Klasser, personligheter, förutsättningar. Vi har olika åsikter och där modet ger vika hos någon, då är livet satt ur spel.
Jag känner och ser när jag har släktforskat att min familj på både mors och fars sida är fattiga, rika, konstnärer, duktiga musiker, fotograf, författare, handlanden, borgare och soldater, de är backstugesittare och original. Vad är nu ett original? Jag är väl ett original jag också, för jag följer inte gängse seder och bruk. Jag tar inte min näring ur karriär, jag suger den ur möten med människor som inspirerar mig, fantasi och kreativitet. Och jag tror att min strävan efter att egentligen vara en människa, går bra. Jag har hittat en känsla som aldrig går att förklara. Jag har hittat mig själv i allt flöde, i samhällets stöpform, jag har egna åsikter och jag vågar stå för de och för mig själv.
Passar jag in? Ja det är väl egentligen det jag gör. Jag har följt mina egna vägar och stigar, har haft mod att se det som inte är det som jag anammar, jag vågar säja ja eller nej. Andra kanske anser att jag är udda eller inte följer den kommersiella utveckling, att jag inte är tacksam över betong och Ikea, ledsen över att man river det gamla, skopar bort det förflutna, det som är grund för våra rötter. Ser på foton att jag är en "tant" har passerat 50 års strecket och samtidigt så har jag fått en lägre status i ungdomars ögon och på arbetsmarknaden. Man har börjat räkna ner mig, och ser bara skalet, inte innehållet.
Jag tänker med resten av mitt liv, hindra att samhället ska forma mig. Jag ska fortsätta att vara mig själv och känna mig stolt över den jag är. Jag har lyckats finna något som många söker, och har hittat den vägen med lite hjälp, stort mot och en jävla vilja.
Jag hör att regnet har slutat slå mot husvagnen, en reflektion som talar om för mig att regn, sol och väder är lika naturligt, och att vädret finns med igenom hela livet, oavsett om det är i vatten eller UV form.
Efter 54 år, fann jag också min halvbror, några mil från mig. En känsla av kärlek och omsorg föddes i min mage. Ingen tog egentligen hand om oss, så nu vill jag faktiskt finnas för dig i framtiden. Vi behöver varandra, oavsett om vi har samma gener eller blod. Vi måste dela med oss av vår näring. Livet är inte så enkelt, därför måste i alla fall jag fundera över nästa steg, så jag inte skadar eller sårar någon. Helt enkelt så får vi tillbaka det vi ger.
Nu är nätterna som ljusast, fåglarna är aktiva. Snart vänder det och då måste vi ta vara på tiden. Det är viktigt. Ta sig tid att fundera över sin viljeinriktning hur jag vill ha det och hur andra kan få det. Livet måste vara rättvist, annars barkar hela systemet ur.
Att vara djup, betyder inte att jag är ledsen. Att reflektera tyder snarare på ett sundhetstecken. Tiden läker nästan alla sår, allt är egentligen upp till mig hur väl jag gör läxan.
Om några dagar återvänder jag till Skottland, det var två år sedan sist. Jag ser fram mot denna resa. Jag älskar det landet, den vänliga attityden och allt det vackra. Ett paradis för mig och min kamera.
