Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Äh, jag tar en till...

Kategori: Sant eller Falskt?

image114


Men tänk va skönt för henne då, inga bekymmer...Reptilhjärnan är bra att ha...

No:7- Antiskrynkelmedicament...

Kategori: Vardag

image113

Jag talade om fåfänga förut i ett tidigare inlägg, och på något konstigt vis sätter den sej på allt nu förtiden. Det är inte utan att man blivit mer fåfängd med åren. All spännst har lämnat kroppen och skinnet svänger här och där.
Jag har aldrig varit tramsig förut, så jag undrar vad detta är för kris, har alla den i Amerika och så jag eller har fler känt att dom har varit på väg eller ska köpa den succeartade skrynkelkrämen No:7? Den har sålt bättre än smör säjs det.

-Tja kärringar över 40 blir ju så ful, sa Lars Ekborg i sin monolog "Bunt ihop dom". Det var då det, inte kan väl det gälla idag , när utvecklingen går framåt i en hisnande fart?

Nej då om vi ska tala allvar så har jag inte så stora problem med min fåfänga, den har jag bara för att man ska kunna gnälla lite. Tiden och livet har sin gång och en skrynkla här och där är inte mej till besvär. Då är det värre med orken..

Nu ska jag ta tag i det som måste göras, denna blogg som är ett andningshål och en ventil sinkar mej i de viktika göromålen.

-Nu ska jag sätta mej vid köksbordet och säja den magiska trollformeln:-Bord duka dej? Och om något magiskt händer återkommer jag med den informationen nästan på en gång...

Reptilhjärnans återkomst- utvecklingen tycks gå snabbt bakåt...

Kategori: Sant eller Falskt?



Man får hoppas att det är ett montage eller en tidningsanka, annars vore det välan olyckligt, för denna mannen att gå och köpa tidningen.

image106

Min Jonny...

Kategori: Musik

Det här är grabben som jag är stolt över, jag har fått tillåtelse att lägga ut hans låt på min blogg. Det säjer inte lite det...
Jag kör en önskerepris på denna låt.
...



Kick on, istället för off...

Kategori: Vardag

Ja nu vill jobbet att vi ska få mer av motivation och blir goda ambassadörer och ett ansikte utåt. Den coachingen tänker jag inte alls nämna så mycket om i inlägget, nåja kanske lite då. Jag behöver nog inte gå en coaching för att hitta att andra människor har en värdegrund. Den egenskapen fick jag nog med i modersmjölken. På jobbet menade dom att man ska ha kul, det ska vara trivsel och då får man resultat. Så långt är jag med, men om en arbetsplats har vänt de tre orden då. Hos oss räknas resultaten först och främst, sen vet jag inte. Mycket handlar om ledaren i ett team. En bra ledare och organisation, och bra stämmning skapar trivsel. Att få ha eget inflytande till viss del skapar stimulans och man växer i sin roll. Hos oss bestämmer en och de andra utför. Nu skulle jag inte vara negativ så jag avslutar coachingen där..

Det roliga i dag var att se alla 190 stycken kamrater ifrån andra  håll i landet, en del känner man ifrån olika kurser. Det var roligt att träffa er ifrån Västerås, som var med i Ludvika. Jag har tyvärr glömt vad ni heter, men sån är jag. Hur som helst var det kul. Jag förstår att ni längtar till Ludvika och får stuva i hyllorna bäst ni vill. *gapskratt*

Resan hem på tåget var rolig, Karins stol som hon satt i brakade, så hon försvann 15 centimeter neråt golvet. Där satt jag bredvid en liten Karin och trötta som vi var, vi fyra som satt runt bordet, då blev det ett garv. Det blev ett otroligt långt skratt som till slut smittade av sej till andra resenärer. Detta var den absoluta höjdpunkten idag, enorfinerna fick sej en riktig chock.

Nej nu är det kvällen och i morgon väntar ljuvliga Ludvika med allt vad det innebär. Jag riktigt längtar till Lennart,
K1, K2 och K3, en ny dag med nya strapatser och överaskning.

Nej nu kick offar jag mej i Sängen.

                                                                            

Hemtam som en katta...

Kategori: Vardag

Jag vill helst vara hemma jag, inte ut på irrfärder. Nu återigen jobbar jag i Ludvika två vecker. Visst är det ganska skoj att få komma bort ifrån det vardagliga. Hoppsan sa jag komma bort ifrån? Nej allt det vardagliga finns kvar när jag kommer hem. Allt det där som man måste ta i tu med. Det är tvätt, läxläsning och att få vara tillsammans med familjen. Jag känner att jag missar att hinna med de viktiga måstena. De saker som jag prioriterar mest av allt. Jag beundrar alla som har orken att pendla till och från sina jobb, år ut och år in. Heder åt er. Jag står knappt ut i fyra veckor. Jag har varit en själ som flackat runt så mycket i livet så jag är helt enkelt trött på det. Jag är nöjd med att vara på hemmaplan.

I morgon bitti då går tåget mot Stockholm klockan 6.40, då ska jobbet till Arlanda på en Kick´off. Hör bara vad det låter. Dom vill lära oss att vara glada för allt som ges, och se positivt på vårt jobb, och vara stolta. Jag tror att de hellre kickade mej av tåget om jag får vara ärlig. Vi ska ta kort också, där vi ska le, 180 stycken ska flina upp sej i arbetskläder och namnbricka. Jag har bestämt mej att jag ska inte le, jag skrattar när jag vill inte när jag blir tillsagd. Lät den sista meningen något anarkistisk?  Om så då får den låta så.

Någon frågade mej om jag skulle resa i arbetskläderna på tåget, för direkt vi går av ska vi fotograferas. Jag sa nej jag, för ska jag åka till Storstaden Stockholm då ska jag inte resa i blåkläder, då blir det det finaste. Sen får jag välan smita in på någon toalett och dra på mej arbetsuniformen.  Som sagt jag längtar till dessa äventyr får sitt slut, och jag får bida min tid där jag trivs som allra mest och det är hemma med alla jag tycker om..

Ja nog är man hemtam som en gammal katta, dessutom tjurig som en röd gris. Eller som Lindström kallade mej, Mia Tvärvigg. Tja men jag innerst inne är jag en snäll människa inte alltid så tvär och motvalls. Men det är när jag själv vill. *skratt*  Om ni inte visste det så kan jag vara ironisk, eller alldeles underbar.

På svag is...

Kategori: Sant eller Falskt?


Varje vinter läser man små notiser i lakaltidningarna om djur som gått igenom isen i våra sjöar och vattendrag. För andra vintern i rad har dessa oskyldiga stackars djur fått sällskap där under isen- det är nämligen regeringen som också gått under isen. Nu befinner dom sej verkligen där. Tja en och annan sosse har även halkat snett .

(Källa: Hela Sveriges befolkning )

                                                                      

Är jag motvalls kärring och bara anti...

Kategori: TV

Jag har aldrig sett "Let´s Dance", Tv programmet där kändisar tävlar och dagen efter skapas stora feta rubriker i Aftonbladet och Expressen. Det finns många som gillar att dansa och dessutom är duktiga på det. Och det är ju en bra motion att snurra runt i dansens virvlar. Egentligen har väl aldrig dans varit någon favoritsysselsättning för mej. De få gånger jag har blivit uppbjuden eller tvingad att ta några danssteg, då har jag skämts och verkligen känt mej löjlig. Jag vet när jag var 6 år gammal då anmälde mamma mej till klassisk balett i källaren på Matjesgården. Det var nog där mitt agg mot dansen skapades.En liten hjulbent flicka i gymnastikdräkt som försökte få ben och armar i en graciös dans. Inte ens då jag gifte mej dansade jag, och vi är gifta än. Min man är väl heller ingen dansens kung, inte på långa vägar. Men hans föräldrar tvingade inte iväg honom på någon klassisk balett i alla fall.

Jag har aldrig sett "Bonde söker fru", Tv programmet där ensamma bönder ute på någon slätt suktar efter något annat än ko bröl. Även detta program skapar rubriker i de fetas typsnitt. Jag har heller aldrig förstått att man vill vara bonde, men det är något helt annat. Man kan undra om det är själva valet av yrke som gör att kvinnor inte vill ha en bonde, eller är det lukten.
Att vara bondmora idag är väl något enklare i dag än för 100 år sedan får man förmoda. Ja man får ändå hoppas att alla bönder får någon att älska, med eller utan massmedias hjälp. Vi behöver fler ekologiska bönder, så nästa programserie får nog rikta in sej på Ekologiska suktande herrar i Fristads blåbyxa och en svanmärkt "Granngården" keps.

Jag tycker att dokussåpor är så tråkiga och onödiga, dom förnedrar och skapar trista efterdyningar på folk och fä. Efter "Big Brother" (dokussåpa) så har blondinerna fått ett nytt ansikte, bara att dom är korkade. Där finns inte ens något mellenting. Brösten fylls med silikon, dagen efter säljs implantaten på Tradera. com.Och en annan blondin vill skapa ett nytt parti utan partiprogram, där 200 väljare röstar på partiet som jag glömt namnet på för längesedan. Ett otroligt sorgligt kapitel i vår tid. Rena mobbingen utsätts flertalet av.

Jag är väl kanske bara en som vill vara motvalls, och som vill sitta och tjura i ett hörn. Men att Jag betalar licens för skiten som visas och hjälper till att förnedra människor är inte alls min mening. Så förlåt alla blondiner, bönder, Robinsonare, Big Brothrare och Idolare, jag ber om ursäkt att jag varit medhjälpare till att ni har blivit kränkta i massmedia.


                                                                                    

Det var en gång en märklig saga...

Kategori: Minnen

När jag var ung, och på den tiden fick man uppfinna sina fritidsbestyr efter eget huvud. Det fanns föreningar som barnen aktivt kunde medverka i. Tanken fanns inte om den var politisk eller inte, bara verksamheten passade en och att innehållet var roligt. Det var inga vuxna som konstruerade ungdomarnas aktiviteter. Föreningarna bara fanns, och dessutom skapade den verksamheten glädje och sammanhållning.

Som teaterapa hittade jag "Vi Unga", där spelade vi teater, åldrarna varierade kraftigt, men va roligt vi hade. Men många ungar hemma ifrån gården var med. Blomberg, Uffe och Susanne. Jag vet inte på hur många teaterkurser vi var, men runt om i Dalarna var vi i full gång. Det varade ofta över helger. Denna drift att spela teater kommer ifrån min mamma Elsa, som deltog i revyer här i Borlänge.  Hon var en duktig sångerska och sjöng med orkestrar, hon dansade mycket och vann tävlingar i jiterbug. Dessutom vad jag minns så var hon rolig och teatrade sej jämt när vi var små.

Denna lilla saga tror jag hände i början av 70- talet, vi i teatergänget skulle iväg på en ny kurs. Destinationen var Storsundsgården utanför Borlänge. Vi fick alla ett manus som vi skulle träna in. Pjäsen handlade om ett brölopp, där då jag skulle vara brugummens far. Sedan när vi skulle göra genrepet då artade sig allt till en stor julafton. Anledningen till detta stoj var att vi hade fått låna några kistor med gamla kläder som Borlänge Revyn hade använt. Vi ungar som bestod av ett 20-tal proffsiga apor blev tilldelade rekvisita för denna pjäs. När utdelningen var klar så hade inte jag fått mitt plommonstop, jag hade blivit glömd. De tog fram ett svart glänsande stop, jag tog emot det och tittade in i i hatten. Där i svetremmen stod det skrivet " Elsa Kalin", och det namnet var min mammas flicknamn. Där stod jag och hade fått samma hatt som min kära mamma hade haft på teatern i sin ungdom.

Jag tycker än i dag att händelsen är ganska märklig, att just jag skulle få denna hatt. Efter den lyckade teatern så fick jag behålla huvudbonaden, så den finns kvar i ett skåp än i dag som ett minne.

Eller som Schenström så vackert sa: - Jag var bara lite glad i hatten...

                                                                            

Å, så ännu en Stenmarkare...

Kategori: Kultur

Jag vet inte om min humor skiljer sig från den standardiserade sättet att skratta, men Stenmark gör mej så full av skratt. Det finns så många kommentarer som man skulle vilja säja,som inte är rumsrena. Men Jan Stenmark han kör på. Dessa bilder med text är lycka...
Just denna bild förmedlar väl inte lycka, men många av bilderna han satt text till förmedlar eftertanke...

                                              image101

Att inte ha nå´n som helst aning om nåt...

Kategori: Vardag

Med risk för att ligga sämre till än vad jag redan gör så tänker jag göra detta inlägg. Jag begär inte att vara älskad av någon i ledande position någonsin. Men jag kräver att som människa behandlas på ett sätt som inte är kränkande. Att kategoriskt mobba eller ha personliga åsikter passar sej helt enkelt inte. Det är vekt. Att tro sej veta allt om mej är skrattretande. Att ha ett bra ledarskap är viktigt, detta gäller generellt oavsett vilken verksamhet ledaren befinner sej i. Jag ska inte råka ut för särbehandling för att en med högre statusinte gillar mej.

Då jag är förtroendevald och ingår i några nämnder i kommunen, så gäller det att man har sin fulla rätt att få vara ledig då man är kallad till ett nämndemöte. Trots jag skött detta snyggt och meddelat tider och dagar i tid innan, så ska jag straffas för det. Jag blir ifråntagen värdet och blir degrederad.  Detta är i högsta grad allvarligt och snudd på farligt.

Att man inte ens näms att ta reda på saker och ting när man är i den positionen är skrämmande. Sedan försöka att få en intet ont anande att känna sej usel är riktigt illa. Ja det var då  fel person att ge sej på må jag säja. Klart att jag inte nöjer mej med att tiga i denna sak. Att göra ett så simpelt utspel som detta är ett hot mot demokratin.

Om du  känner dej träffad skulle läsa det här ska du veta att det enda jag begär är att du kommer till insikt om att det är mänskligt att fela, det gör vi alltid, men trampa inte den demokratiska gången på tårna.

Jag har efterlyst civilkurage här förut, och alltför ofta måste man plocka fram den. Sådana här konflikter skapar bra en massa skit, och man vinner inget på det. Förlusten är att lusten falnar och blir genomsyrad av dåliga resultat och spänning.

Dessutom krockade jag när jag skulle ifrån mötet, backade rätt in i moderatens bil på parkeringen. Hela kofångaren ramlade av i små bitar och baklyktan gick i krasch. Moderatens bil blev mindre skadad, men det kostar.

Jag tror inte att jag kan säja att min dag har varit den bästa i mitt liv- men heller inte den sämsta...
Att jag går och lägger mej ikväll och är förbannad, så är det. Men jag är fan inte hungrig i alla fall. För hade jag inte fått någon mat då hade inte inlägget blivit så lent som det blev.

Kupolen, köp, köp, köp....

Kategori: Samhälle


Vår stad har drabbats av en effekt som jag kallar "Kiruna- Effekten" Med den menar jag att man flyttar staden längre söderut trots vi inte har något gruvhål under oss. Med den effekten har det skapats ett nytt handelsområde, medan vårt centrum ligger tomt som ett utskitet plommon. Om någon vågar etablera sej där då är det för att prova, men om verksamheten skulle mot förmodan överleva då måste de flytta dit där köpkraften finns då blir det mot det heliga Templet på södra Backa området. Ett minaret där köpmännen vrålar ut sin lycka över att människor är så dumma att de har köpt hela konceptet. Våran förbrukningskapacitet har ännu inte nått sin gräns, men kommer nog snart. Människor är tvungna att ta sej i kragen.


Kupolen besöktes av 4, 6 miljoner personer under 2007 en ökning med 3% från föregående år, omsättningen slog alla tidigare rekord med 1,3 miljarder kronor, en ökning med 7% ifrån året innan.

Sällanköpshandeln slår rekord så det bara skvätter om det, tills...räntorna höjs, tills folk kommer till insikt att man måste lugna ner sej av olika själ. Om man tar miljön exempelvis, då man inom tillverkningsindustrin förbrukar olja, som är inne på reserven nu. Jag tror inte 4,6 miljoner har åkt kommunalt eller gått till Templet. Flertalet har nog kört bil. Det skulle vara intressant att framför sej få ett perspektiv hur stor yta 4 miljoner bilar skulle ta av Borlänge om man gjorde en jämförelse.


Vi börjar att bli för mycket folk på jorden, trots att arbetslösheten är stor och att fattigdomen flödar, så måste man konstruera ett arbete till så många som möjligt. Det är klart att de skapar och tillverkar onödiga och dumma prylar till oss lättlurade västerlänningar som samlar på allsköns skit. Vi köper och köper, medan släpkärrorna rullar flitigt till stadens "fina" soptipp.

Vi förbrukar, och gnäller att vi inte kan spara. Vi kräver inte ens att få information hur människor behandlas som tillverkar ett par Lewis Jeans. Vi bara köper, medan den stackaren som sytt dem har behandlats otroligt illa. Hur mycket av produkterna som framställs har fått en rättvis framställning ur arbetarens perspektiv?


Det är otroligt att de "rikas" köplusta aldrig vill ta slut, det verkar som varenda dag skulle vara den sista. Brinn pengar, brinn. Om vi fortsätter försätter vi oss och våra efterlevande i en svår sits. Dags att börja bry sej i sitt sätt att leva, att försöka blunda när de stora företagen vill "lura" oss.


I någon ända måste man börja, och helst idag- inget att fundera över...

Oraklet ifrån Sturegatan...

Kategori: Funderingar

Jag hörde lite löst om att det eventuellt skulle kunna komma nyetableringar i vår stad. Men namnet skulle och kunde inte röjas. Alltså inget klart. Jag tror absolut inte att det är IKEA, för dom har så många nyetableringar i Europa och världen. Sedan har de en 24 mils gräns mellan sina hus.

Däremot kom ett stort tyskt B in i huvudet och B:et är första bokstaven i Bauhaus. Det närmaste huset är Västerås och inget ligger norrut ifrån vår stad sett. Dom har nog luskat lite på marknaden här, för ett par år sedan gjorde de reklamutskick i Borlänge. Jag kan inte tro att de gjorde det utan anledning.

Vi får se framöver om jag slog huvudet på spiken....

Värsta grymma byggnaden- Gamla Bruket

Kategori: Kultur





Bobergshallen eller som den även kallas Ljungbergshallen, uppfördes till Stockholmsutställningen 1897. Hallen har ritats av Ferdinand Boberg, dåtidens mest kända arkitekt. I stålkonstruktionerna användes en amerikansk nit teknik som tydligen är unik idag. När hallen stått på Djurgården i 5 månader revs den och fraktades på tåg till Borlänge. Den började att anlända på trettondagen 1898. På den tiden fanns det inga stolpar efter tågbanan, men det måste ändock har varit en jättebedrift att frakta hit den då man har sett vilka enorma konstruktioner den är byggd av.


Den nya industrialismen hade nått vår stad och Kvarnsvedens pappersbruk skulle starta och ha en maskinhall. Hallen är ca 10.000 kvadratmeter. När jag var där och tittade på den förra vintern berättade Arne Ludvigsson att den var ungefär 149x 68 meter. Byggnadsverket har blivit listad som ett av hundra kulturobjekt i världen. Och Borlänge Kommun har ansökt hos flera ställen om pengar för att bevara detta konststycke.


Det finns en del skrivet om denna byggnad, på en sida som heter http://www.kraftwerk.org/, finns en del matnyttigt och en film. I början av den filmen som filmas ifrån en båt ser man hela härligheten. Det har berättats för mej att hela byggnaden förutom taket var klädd i en rosa juteväv, så tänk er in i den synen.


Tänk om vi i Borlänge kunde få betitta och njuta av denna grymma lokal i framtiden, tänk vad mycket man kunde använda den till. Alla på Peace& Love festivalen kunde slå upp sina tält därinne.(Ett skämt). Den är väl värd att bevaras.

Om ni tittar på filmen som jag länkat till här ovan, så kolla in familjen som står vid järnvägsspåret med barnen. Han räddar ungen i sista sekunden innan ångloket dundrar förbi. Livet ska vara spännande.



                            Klicka på Bilden då ser ni hur enorm den är...              

                                                                                                                                                                  

Horisont

Kategori: Minnen

Nere på stranden stod en ensam liten flicka
hennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.

Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.

En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.

Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.

Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.


En snål värld utan oss...

Kategori: Samhälle

Nu ikväll på aftonen har jag varit på Vänsterhörnet och lyssnat på Susanna Alakoski, det blev en fin stund. Att lyssna på henne när hon läser ur "Svinalängorna" är starkt, man känner att tårarna är på väg att rulla nerför kinden, man känner en underlig rysning i nacken, och man kommer på sej själv att man nickar instämmande i hennes berättelse. I den fotöljen hade jag kunnat sitta hela natten och bara lyssnat. Livet är och livet har aldrig varit enkelt för många människor. Flera trampar igenom en livstid med många stunder av olika kaos och tragik ibland en pralin med lycka som förenklar livet en stund. I nästa stund sker en olycka.

Berättelser och upplevelser av detta slag sett ur en arbetarklassvinkel är inte bara negativt. Det finns något som byggs upp inom en och det är ett enormt förråd av känslor och empati. Man blir som människa stark och man får en kunskap om hur andra har det och upplever  sitt liv. Det har trollats fram en dold gemensam nämnare, något som för varandra närmare och skapar ett osynligt band. En tråd som vävts för att sedan utvecklas till en hel väv.

Alla händelser som jag haft i mitt liv, som i sej skulle kunnat bli en bok någongång i framtiden, alla de händelserna skulle jag egentligen inte vilja vara utan. Då menar jag många svåra saker som rasat ner utan förvarning, utan dessa hade jag nog varit en fattigare människa. Jag är ändå väldigt tacksam för det jag har i dag, trots allt som skett.

Det mörka får aldrig ta över det är då det blir tungt att vara människa.Om finns det förståelse och ödmjukhet runt en då går mycket att lösa.

Tänk alla barn som fått växa upp i "Svinalängan" man kan undra hur många vi var, och hur många fler unga som måste växa upp i miljonprogram, i dessa segregerade områden med en fin puts på fasaden, men innanför väggarna vilar en annan stämmning.

Susanna sa att den stora missen de gjort i byggandet var att de hade glömt mötesplatserna, som ett bibliotek där samtalet och mötet med människor kan ske. Samtidigt byggs miljonprogrammen slutna, det finns ingen väg igenom där nya människor kan komma in. Och skulle de hitta en öppning , skulle dom våga gå in?

De som bor inneslutna vågar de lämna den falska tryggheten och komma ut? Korthuset har rasat för längesedan, hoppas ingen idiot får för sej att det ska byggas upp igen efter de gamla ritningarna. Bränn standarden, ett ord som man inte vet hur den ser ut, man skapar sej en standardlösning på en standardiserad tillvaro. Sedan när man tröttnat på standarden, då vill man vara lagomt lagom.

Vet ni vad, världen skulle vara fruktansvärd snål om inte du eller jag fanns- de måste vi väl vara eniga om...

Växeln hallå, hallå...

Kategori: Vardag

Telia, du sköna telefonbolag. 
 Du ger mej små utslag och en del obehag.
Graham Bell nu är du så snäll,
och fixar detta tills i kväll.

Igår kväll ringde maken till min mobiltelefon ifrån sitt jobb på SSAB och undrade varför han inte kom fram på den fasta telefonin, som det så fint heter. Det trodde han att jag kunde ha ett svar på, men icke. Dom sa: "Samtalet kan inte kopplas, försök igen senare" Nu är det senare eller rättare sagt tidigare än vad klockan var i går. Och kvar sitter människan och tjatar om senare.

Då tänker jag som det tekniska oraklet man är, att gå in på deras eminenta hemsida och vips så är allt klart. Man tror att man kan bränna iväg ett mail och så är det hela löst. Nej jag skulle klicka på fast telefoni, vidare till felanmälan. Allt väl så långt, dom hade en flik där man fick skriva i telefonnummret , klicka nästa och vänta...Det stod i rutan."Tjänsten är förnärvarande överbelastad. Försök igen senare.." .

Jag skulle då skriva ett mail till kundtjänst, men det går tydligen inte. Och att ringa på telefonen är som sagt omöjligt. Varför ska allt vara så förbannat krångligt. Nu måste jag få tag på en telefon för att försöka att lösa problemet. Och att komma till Telias "kundtjänst" är ett virrvarr av knapptryckande och digitala röstmeddelanden så man blir lätt tokig. Tekniken har snårat in sej i en fälla.

Tacka vet jag när man var liten och hade två ärtburkar med ett snöre imellan, då fick man åtminstone kontakt. Kontentan av detta har blivit att en del söker mej på mobiltelefonen, och man hör en liten misstro som om att jag inte har betalt räkningen. Det känns konstigt att mina vänner litar mer på Telia, än på mej.

                                                                                

Marcus Birro höjer stridsyxan...

Kategori: Samhälle

Marcus Birro har i aftonbladet har satt ner foten och för en hätsk debatt mot Försäkringskassan. Han skriver också i sin blogg om sitt vrede. Det är bra att att en kändis står på den svages sida. Det borde fackföreningarna också göra. Jag har efterlyst fackets roll länge nu, i insändare och i artiklar. Men de har har gått under jorden. Jag tycker att det är ynkligt. Klicka på de blå länkarna i texten för att se aftonbladets artiklar.( Info för mina läsare som har svårt att veta hur man gör...)
Gå gärna in på Birros blogg, där står många tänkvärda saker... http://www.marcusbirro.se/bloggen/ 
Själv fortsätter jag min kamp emot Goliat. Jag tänker inte låta F-kassan förnedra mej och behandla mej som en lögnare. Jag är en stolt människa som inte lägger mej efter två avslag.

                                                                                     

Vårt underbara 60 tal....

Kategori: Samhälle

I morgon  ska  jag  gå och lyssna på författaren Susanna Alakoski på Vänsterhörnet klockan 18.00. Kvinnan som har skrivit "Svinalängorna". En bok som handlar om den finska flickan Leena som växer upp i ett nybyggt bostadsområde i Ystad på 60-talet. De som bor där är låginkomsttagare och invandrare. De flesta av föräldrarna dricker, och för Leena ärdet kompisarna och skolan som står för tryggheten. Det ska bli intressant att höra Susanna om hur hon hittat allt det där som känns så träffande i boken. Jag själv ser flera paraleller med min egen uppväxt.

På något sätt kom den "nya tiden" på 60 talet, vår familj flyttade ifrån gamla omoderna hyreslägenheter till ett nytt område i stan. Jag kan nästan känna mina unga föräldrars känsla att flytta in i lyxen med sin familj med en pojk och en flicka. Alla drömmar som måste ha funnits inom dem, med tomtebolycka, att kunna köpa saker, att åka på semester och att få vilket jobb som helst. Att framtiden låg där, den röda mattan var utrullad. Min mamma jobbade på biljettexpeditionen på SJ, och pappa svetsade på Kollin o Ström. När helgerna kom då var det fest med kompisar och sång med gitarren, pappa fortsatte på krogen. Mamma och vi barn fanns hemma då. Historien känns inte ny, så har det varit och så ser det ut nu. Alla familjedrömmar som krossas hos en del.

Bostadsområdena var som små kommuner, där alla hade sina roller, man visste vilka som skvallrade, man hade vetskap om vilka som hade godis. När man åt middag tittade farsan ut och kommenterade någon granne, antingen var det en idiot, eller så hade den gjort fel på något sätt. Man såg ju några av granngubbarna hade sällskap ifrån krogen med farsan, där dom kom vinglande över gården. Vaktmästaren Clayton var vi livrädda för. Han var bara elak, och för lat för att spola en skridskoplan, så vi ungar bröt oss in i källaren och lånade slangen. Vi kunde fixa planen själv. 

Jag tror att den nya tiden blev för mycket för många, en falsk status som inte fanns och som aldrig skulle komma. Efter några år hade färgen flagnat på skåpluckor och gabondörrarna hade flikats här och där. Drömmen om ett rikt liv var kantat med att föräldrar söp helg och vardag. Det var många som såg hur en del familjer hade det, men ingen reagerade. Om jag skulle räkna ihop alla ungar på min gård, så har åtminstone 5 stycken varit eller är fortfarande kriminella eller har missbruksproblem.

Den kommunala bostadspolitiken ser ganska lika ut som den gjorde då, alla fanns i pusslet men ingen visste hur man skulle spela sin roll. Man skulle sköta sig själv, man skulle skita vad som hände innanför grannens dörr. Vi har inte lärt oss något, så ser det ut fortfarande idag. Många barn far illa, medan grannen tittar vidare på Rapport om andra olyckor i världen. Vi har byggt in oss i ett hörn, och vi har fått en dålig färg som aldrig tycks torka. Vi sitter fast i gamla mönster. Vi ser inget trots att vi putsat fönstren och håller fasaden hel och ren utåt.

Vi segregerar oss sönder och samman på ett omedvetet sätt, ja vi människor är korkade som bara följer med i tidens ström. Vi orkar inte ens säja att : -Nu får det vara nog, vi försöker på ett annat sätt...

                                                                                         

Det gåtfulla folket...

Kategori: Barn

Mina pojkar har berikat mej med många roliga stunder, de är verbala förmågor, men under sina barndomsår var det väl inte alltid orden blev rätt. Fast så roliga. Min stora grabb är vuxen nu, så med risk för att man blir utskälld för att man lämnat ut en del små episoder så kör jag. Han har alltid varit så gullig. Eller hur J ?

Till en nyårsafton för cirka 20 år sedan hade jag köpt några djuprysta hummrar, ni vet dom där som ligger djupfrysta i plast och vatten. Dessa små röda paket låg under hela dagen på diskbänken och tinade. Till slut så frågade J : -Vad är det egentligen? Jag som är en skaldjursälskare berättade att det var hummrar och vart dom kom ifrån, vattnet alltså. Det var pedagogiskt så kasta inte skit på mej. Han lyssnade och tog in. Framåt kvällen låg dom fortfarande kvar i samma plast då frågade han: -När ska ni egentligen äta den där dummern...
Tänk att han hade gått en hel dag och trott att det va en dummer som legat där, tänk va som måste ha snurrat i huvudet under dagen.

En annan gång, detta var när vi bodde i småland. Då skulle grannens pojke konfirmeras och det var ett otroligt stök runt denna händelse. Neråt landet är en konfirmation en släktträff och en fest som pågår i flera dagar. Inte alls som vi firar den dagen här i mellansverige. I Danmark är det helt galet, så troligen kommer hysterin runt denna religiösa cermoni ifrån Danmark. I alla fall var J väldigt fundersam över denna fest, för de pratade hela tiden om att Micke skulle konfirmeras. När hysterin pågått i någon vecka då kom J in i vårat kök och pustade ut:
-Mamma, när ska egentligen Micke konsumeras?
Man hade svårt att svara på den frågan, för jag vet inte om J trott att de skulle samla släkten för att äta upp det stackars barnet.

Ofta ville han ha fläskkompletter till middag, det var lätt att ordna. Mycket roligt får man höra ur barnamun, härliga haranger och ordvrängningar. Man skulle vilja minnas allt.

Jag har ett inlägg sedan förut som beskriver min yngsta sons besök hos skolläkaren, och det slår ett eget litet rekord i snabbhet. Den står under kategorin Barn och heter "Testikeln i hälen..." Läs den om du kanske har missat den...
 
                                                                                      

En bubblare...

Kategori: Minnen

Att komma till en spa anläggning känns ganska mysigt, att kasta sig i det "kokande"  vattnet ger en känsla av att man sitter i en kannibalgryta. Man sitter där och rätt som det är känner man en jet-stråle i de undre delarna och blänger ilsket på den som sitter bredvid. Tills man förstår att det är de undre strömmarna som besöker en. När man sitter där i grytan då känner man verkligen hur löst och slappt skinnet har blivit. Låren fladdrar och magen dallrar. Efteråt när man går upp känner man en loj känsla i kroppen, man blir verkligen trött.

Rankhyttans spa anläggning var verkligen fin, omgivningen ute, trots det gråa vädret. Inne på anläggningen hade de skapat en avslappnad miljö, med inredning som verkade lugnt, Feng Shu eller va shutton det heter. Maten var också fenomenal, det var elefantportioner och för mej var det omöjligt att äta upp. Hade jag haft någon tom bytta med med mej hade jag kunnat ladda ett par matlådor.

Som vanligt som alltid när man ska sova borta är det omöjligt att somna, det knäpper och slår i element. En dörr slår igen någonstans, en toalett spolar. Av ren utmattning dönar man av framåt småtimmarna.
Därför tar jag det lugnt denna fredagskväll och gör en bloggladdning till helgen. Gör en tidig kväll för att åter vara tillbaka till verkligheten i morgon. Det är väl ingen risk att tv-tablån är full av spänning, den vet nog inte att jag har betalat licensen även denna gång, summa 510kr.

                                                                           

Å så en Stenmark...

Kategori: Vardag

Det var längesedan jag hade en Stenmarkare. Bilderna med text är roliga tycker jag. Var får han allt ifrån?

image92

Old and wise...

Kategori: Ålderskrämpor

Jag ser nästan ingenting, nästan jämt, jo jag ser bra med glasögon på långt håll. Mer än så är det inte. Jag fibblar med dessa tingestar, av och på, hela tiden. Mitt fokus är illa. För ett par år sedan när jag var hos optikern, sa han att jag nog skulle ha progressiva glas. Herre min tid, då kände jag att då är gränsen till ålderdom passerad, och ungdomen är alltid förbi. Jag sa att jag skulle ha vanliga ett tag till och betalade 5.500 kr för mina antiprogressiva. Nu känner man sedan ett år tillbaka att tjurskallen till kvinna hade fel. Varför tog jag inte dessa som optikern ordinerade. Klart att bilden av en själv var att man såg ut som en dubbelbottnad flaskhals, med båge.

Nu har jag sett att man kan köpa progressiva ögon på nätet, man beställer bågar och får hem dom och det medföljer en markeringspenna som man ska rita med på glaset. Jag undrar hur det ska gå till när man inte ser någonting. Detta kan ju bli hursom helst. Man går runt som en idiot i alla rondeller åt fel håll. Ja man får väl prova man har ju 50% chans att ett glas blir rätt. Man får nöja sej med det lilla.

Ja man är väl ganska fåfängd. För några år sedan köpte jag linser som var färgade. Det skulle bli snyggt med brunt tyckte jag. Man skulle få brunögat i ansiktet. Ja dessa har aldrig varit i ögonen, åtminstone inte samtidigt. Helt omöjligt, dom har suttit överallt i ansiktet, dom har varit på väg ner i avloppet, även försvunnit en liten stund för att senare dyka upp på någon kroppsdel. Hur dum får man bli. Det här har jag aldrig berättat för min man. Det är nog tur att han inte sett mej med bruna ögon för när jag färgade håret ifrån blont till brunt då skrek han när han såg mej.

Jag hör illa också, det piper i öronen och ibland ylar det. Ska jag behöva att boka en tid till öronläkaren med så jag får en apparet i örat också. Då kan man lägga sej ner och ge upp. Tänka att man varken ser eller hör, det känns underbart att det åtminstone finns hjälpmedel. Idag skulle man ha varit jäkligt glad om man haft några fotvårtor i stället. När man var ung och hade blivit smittad i simhallen av dessa djävulens små svulster var man desperat, nu hade det varit milt att ha fötterna fulla av dessa.

Jag såg sist när jag var på Rusta att de hade käppar för 129kronor, parkerad bredvid lådan med dessa stod det en rollator placerad och den betingade ett pris på cirka 500 kr.Rollatorn skrek:-Kom och ta mej. En snäll tjej ur personalen sa att den var i alla fall billigare än på hjälpmedelscentralen.

Snyggare än så här blir man väl inte, men ser mej själv till sommaren med progressiva glasögon, hörapparet, käpp kombinerat med rollator och ett brunöga på någon strand. Flop model.

Tack Borlänge Energi för dom bruna kompostpåsarna vi medborgare får alldeles gratis. Dom passar precis på mitt lilla huvud...

                                                                                      

En bild som talar...

Kategori: Konst

Bilder är unika,  jag tycker om fotografier. I dessa finns en konstform som kan ge en verklig bild, samtidigt kan en bild tolkas olika. Det beror på betraktaren. En bild som blivit en ikon är Alberto Kordas bild på revolutionären Ernesto Che Guevara. Ni vet bilden som pryder t-shirt och allehanda afischer och väskor. Den bilden Korda tog har företag tjänat massor av pengar på medan fotografenKorda inte fått ett öre. Hursom helst är det en bra bild.

                                                                                  

Jag har nog alltid önskat att jag hade blivit en bra fotograf, eller åtminstone hade varit en idog fritidsfotograf med en bra kamera. Nu har man en gammal digitalkamera, men ett intresse för bilden, det duger för mej.

Bildkonsten är en konst som jag gillar, och helst då svartvita. Här under är en bild som jag tycker berättar en del, en ögonblicksbild, naivt allvarlig. I stridens heta liknar det piss...

(Jag har inget namn på fotografen, kanske är det ett montage. Eller är det verklighet? )

image90


Civilkurage

Kategori: Funderingar

Ett tveeggat ord, som för mej klingar positivt och anses som en dygd. För andra är civilkurage en förrädare eller en bråkstake. Vars attityd och att stå upp för sina åsikter leder till en vikande karriär, avsked i värsta fall. Dagens rädsla för att mista sina jobb och sin inkomst gör att många inte orkar stå för sina åsikter och tyvärr inte heller vågar kämpa för sina rättigheter. Detta gör att exempelvis arbetsgivare har fått sin vilja fram.

De som har ledarroller kliver fram, och de som besitter den goda egenskapen som består av ett naturligt civilkurage kliver frivilligt bakåt. Det här ser jag som farligt om man ser det ur en demokratisk vinkel. De som kliver bakåt och lämnar en främre position, lämnar av rädsla för den som äger makten, går in i ett bakslag, som drar med sig resten i av medspelarna automatiskt.  Utan att egentligen vilja har man skapat en obalans, och satt sej själv och sina medspelare i ett underläge.

Så länge de drivande med civilkurage står upp för sina sakliga argument, och bekämpar missförhållanden med viljan och medspelarna står bakom och bredvid och verkar lojalt, då har vi balansen. De flesta av oss äger den här älskade civilkuragen, men står alltför ofta ensam med den, när det börjar att osa hett.

De som vågar stå för sina demokratiska åsikter, de som visar empati och ansvar, varför lämnas dom ibland ensamma och får stå där och ta skammen. Bakom dessa är det ofta tomt, medspelarna har flytt, de har gjort en reträtt in i hörnet, eller dricker kaffe med motspelaren.
 
Jag undrar vart glöden finns, för jag vet att den inte har slocknat, den bara finns någonstans gömd, den bara väntar på att få syre för att ge den liv, för att bli en eld. En eld med iver, och en eld som brinner, en eld som blir så varm att det åter blir lätt att smida det bästa saker i den. Varför är vi rädda för att tillföra syre? Syret är ju det enda än så länge vi kan få gratis, varför inte utnyttja den så detta sovande samhälle åter börja brinna för det som kan förändras och det som vi anser måste förbättras.

Jag tror på en tid, då vi vaknar, då vi inte längre bryr oss om att några sömnkorn har fastnat i ögonvrån, vi bryr oss inte om att synen är nedsatt eller att hörseln förvärrats. Vi vet bara hur vi ska agera, för vi minns plötsligt att just det här med civilkurage är jag bra på...Då är vi tillsammans igen, och det är då vi kan förändra.

                                       Så här tycker svenskarna:

                                       -81% Tycker att det behövs
                                       mer civilkurage i Sverige.

                                       -52% Är positiva till en civil-
                                       kuragelag.

                                       -54% Skulle känna sig tryggare
                                       med en civilkuragelag.

                                       Källa: Temoundersökning genomförd
                                                   i Augusti 2006






Den usla köttmarknaden...

Kategori: Funderingar

Nu polisanmäls Konsum i Perstorp för att de ha märkt om fläskfile´. Innan har det stormats runt ICA s hantering med köttfärs. Det är vi trogna konsumenter som måste utstå deras jakt på vinst på kronor och ören. 
Dagligvaruhandeln behandlar sina kunder väldigt simpelt, och helt utan respekt. Att enstaka gamla varor kan glömmas att plockas bort, det kan vara förlåtligt då den mänskliga faktorn kan fela. Men att Köttfärsen hamnar i blåsväder hela tiden, och nu fläskfile´n. Jag tror att butikernas dåliga hantering av livsmedel är större än så här, det har bara skrapats på toppen ännu.
När deras chansningar att sälja gammalt kött går bra, då slipper de förlora stora summor på att slänga det. Detta vill de ha ner i de trogna kundernas magar. Ja det känns som om vinsten är det viktiga för de ovannämnda stormarknaderna, och medlemmarna är försökskaniner.
Det står nog inte på förrän vi hör att de andra kedjorna har samma usla köttmarknad.



                                                             image88

Regeringen får fortsatt lågt betyg...

Kategori: Politik





Tycker du att regeringen gör ett bra jobb? Ställningen just nu:
Ja (23.3 %)
Nej (76.7 %)
 


Totalt har 7026 personer röstat.
Omröstningen startade 2008-01-13 06:49
Uppdatera  Stäng
Tack för att du gör din röst hörd på aftonbladet.se!
Omröstningen ger en bild av vad Aftonbladets nätläsare tycker. Resultatet ska inte ses som representativt för allmänheten i sin helhet.
Besök Läsarbladet och delta i fler omröstningar.
0.082

Man hittar roliga bloggar...

Kategori: Skitsnack

När man har sin sittning vid datan och tänker att man skulle skriva det där man tänkte på innan, som man tyckte var så vansinnigt bra och att man skulle komma ihåg det. Då blir det oftast att allt är väck...Man står på ruta noll och bara rullar hårslingor till "dreds". Ibland då kan man hitta olika bloggar som folk skriver, de flesta är inte alls intressanta, men så finner man en gobit. Det har jag gjort nu och här kommer en länk till en, Gubben vid Rämen, man läser den och småfnissar, skrattar och garvar. Kika in på Gubbens blogg, kanske passar den din humor.

Min gubbe sa idag att något hade ringt i morse, och menade att jag måste ha varit medvetslös efter nio dagars hårt arbete. Ja än du då, tänkte jag. Men jag frågade ändå vad som hade ringt, han trodde det var min väckarklocka. Men det var det inte. Grabben hade gått upp och snurrat runt och inte hittat källan till signalen, så han hade gått och lagt sej igen och somnat. Jag vet att jag ropade sömndrucket, och att jag nåddes av någon signal långt borta. Jag minns att jag ropade:
- Är det brandvarnaren som låter?
Fick inget svar och somnade om. Alla vi hade sovit som grisar, vaknat till och somnat om. Vad tänker man, nej det är bara brandvarnaren, sen somnar man om. Ännu vet vi inte källan till den tidiga signalen, men vi forskar under dagen. Huset står kvar inga ruiner. Visst är det märkligt att det ska ringa i öronen i tid och otid.

Jag ser att det snöblandade regnet åter har nått vår vintertrötta stad. Inte ett öga är torrt. Kan inte någon komma hem till oss och fika, det hade väl varit roligt för åtminstone oss.


                                                                                              

Roslund & Hellström...

Kategori: Samhälle

Jag har nyss avslutat en bok som heter Edward Finnigans upprättelse, skriven av Anders Roslund och Börge Hellström. Den handlar om en person som är oskyldigt dömd och väntar på ett dödsstraff i en demokratisk stat som väljer att dödsstraff ska finnas som en upprättelse. Visst är det USA jag menar. Dödsstraffet återinfördes i USA 1977. Sedan dess till 2007 har: 901 människor avrättats med giftinjektion, 153 avrättats i elektriska stolen, 11 stycken i gaskammare,3 genom hängning och 2 människor av exekutionspatrull. (Källa ovannämnda bok).
Det finns inga rön i forskningen som säjer att dödsstraff minimerar kriminaliteten. För de som begår grova brott måste samhället anstränga sig mer, straff i kombination med verkliga brottsförebyggande åtgärder.

Jag tar några rader i boken: 1975 begicks i kanada 3.09 mord/ 100 000 invånare. Året efter, 1976 avskaffade kanada dödsstraffet .Genom att införa brottsförebyggande åtgärder fick de en effekt som var omedelbar. 1980 begicks 2,41 mord/ 100 000 invånare. 2003 begicks 1,73 mord/ 100 000 invånare. Tjugosju år efter att kanada avskaffade dödsstraffet hade mord minskat med fyrtiofyra procent.

Att önska livet ur någon är ju en hämnd och det är något man tar, Upprättelse är däremot något du får. I länderna som har dödsstraff tror människorna att de ska bli nöjda och få en upprättelse utav att se mördaren dödas. Att ett lugn ska komma in i deras liv, när det är en ren skär hämnd.

Idag när våldet eskalerar på gator och torg, skriker många ut sin ilska och rovdjursdriften eller reptilhjärnan säjer:   -Skjut dom med ett skott i pannan... Vad är då den dödsdömde, brottsling eller brottsoffer?
Jag vet exact min ståndpunkt i denna fråga, hur ska jag kunna ge en människa en dom, vilken gud är jag som tror att jag kan önska livet ur en medmänniska. nej det finns ingen som ska få sätta namnet död på en annan människa. Däremot måste man i ett modernt samhälle kunna ha metoder att hjälpa en brottsling till ett bättre liv och ändra tankarna. Alla måste kunna få må bra och känna trygghet.

Idag bygger mycket av allt missbruk på rädslor, det handlare om att ha en grundläggande trygghet, att hjälp finns vid psykiska sjukdomar. Att det finns snabb hjälp att få vid akuta kriser, och att det finns människor som seriöst lyssnar på individer som skriker på hjälp. De missbrukare som vågar be om hjälp, de har oftast hamnat så djupt att döden väntar på dem inom en snar framtid.

Ni som ropar och önskar dödsstrff och ser den metoden som en lösning, kanske får se en kär vän eller ditt barnbarn som sitter i dödscellen. Denna inhumana metod som prövats sedan urminnes tider helt utan resultat.
Vem ska stå som bödel, blir det du, som fått det lediga jobbet du sökte? Du får inte säja nej till arbetet, för då får du ingen A- kassa. Den demokratiska staten bestämmer att du ska stå som bödel på ett svenskt fängelse i framtiden.
Hemska tanke...

                                                                                     

Sola i Borlänge...

Kategori: Skitsnack

I Borlänge behövs inga solgudar Grattis Leif Lindström kommunalråd i Borlänge, som hade 63 timmar sol under december och därmed var Sveriges mest solsäkra ort.

Taget ifrån Aftonbladet..

Jag skrev ett inlägg

Kategori: Allmänt

Under en timme har jag suttit och skrivit ett inlägg, där jag lagt ner känslor och allt.
Och som tack för detta försvann halva inlägget rätt ut i luften.
Jag stönar och pustar och tar min ilska med mej .
Tack kära bloggadministration, just nu förstörde denna händelse min kväll.
Jag försöker igen i morgon kväll Tack

Ludvika- Borlänge- Ludvika- Borlänge- Ludvika- Borlänge...

Kategori: Vardag

Det är helt otroligt att så fort jag ska göra något som avviker ifrån min normala vardag, då blir det så otrloligt komplicerat, och situationen blir alldeles mer  besvärlig än annars.

Som rubriken säjer har jag helt frivilligt blivit en pendlare för två veckor, vädret har varit för jävligt rent ut sagt. Snö, halka, snömodd, dålig sikt, dimma, snörök och rädsla. Man kör den stora riksvägen med andan i halsen, sitter på helspänn så att träningsvärken sitter i kroppen, här och där.
Varför ska det bli vinter just nu och hela tiden, ja säj det. Ser ni en snigel efter Ludvika vägen då är det jag.

Annars så blir det ett fint byggvaruhus ut mot Gonäs. Martin Timell och Roomservice, samt alla heminredningsprogram sätter renoveringsgriller i folks huvud. Jag tror att alla håller på att renovera ihjäl sig.
Först jobbar dom för att få ihop pengar, övertid, undertid, mertid och urtid. Efter åker de hem och spacklar. River vinden, eller dränerar allt.

That´s life, ja och i morgon blir det Ludvika igen...sen kommer väl "Gudrun" den stora stormen vecka 3, ingenting är omöjligt ...

                                                                                         

...en gör så gött en kan...

Kategori: Vardag

Ett tag framöver så kommer bloggen vara under vila, jag har ett jobb i Ludvika nu som kräver tidiga mornar och sena kvällar. Därför känns ögonen ganska trötta. En 10 mils resa varje dag, i dimma och snömodd, det tar sin lilla tid och en hel del kraft.
Några små inlägg då och då ska jag väl kunna kvida ur mej då och då, får jag hoppas. För att skriva rätt ut rymden är för mej ganska meditativt.
I kväll var jag på måndagsmötet på Vänsterhörnet, och jag tycker att det är så givande för mej att ta del av vad andra bjuder på. Alla delar med sej, och jag tycker att alla är så bra, och duktiga. Jag försöker fullständigt att sörpla i mej av gobitarna. Sedan ska hjärnan försöka att minnas alla gobitar, men det är en annan historia. Dom här kvällarna berikar mitt liv, och ni kamrater skänker mej verkligen glädje. Ni är alla pärlor på sitt lilla vis, och alla så olika. Att jag säjer fel på 6 miljoner och 64 miljoner, det är sånt som händer, man är ju gammal och minns inte alltid rätt.
Vänta ni bara när jag ska dra en historia, då drar jag alltid poängen först...

"En vanlig söndag i Januari..."

Kategori: Skitsnack

Världen skakar, tidigt i morse skakade hela Grekland i en jordbävning. Det är oklart om den orsakat några skador, skriver Dagens nyheter. Fyllda bårhus i ett sargat Kenya, efter senaste dagarnas våldsamheter. Förlust och silver i juniorhockey VM, det tycker jag var bra presterat av grabbarna, men andra anser att det är en förlust. Ja det där är en avvägning. Grabbarna var duktiga... Musharaff lägger skulden på Butto. E post raderad för Telikunder. Självmordsvåg i London hos unga Turkar. Dödsolycka i Bollnäs.
Det är några av de feta rubrikerna denna söndagmorgon, det känns ibland inte så upplivande att läsa om allt elände, men olyckor och katastrofer står bakom dörren och knackar. Så man får fånga dagen och göra det bästa av den. Det behöver inte vara stordåd eller underverk, bara tala om för någon att han eller hon duger eller har gjortnågot bra, det tycker jag att man kan glädja någon med. Man har absolut inget att förlora.

Idag denna söndag är det jobb som gäller, ibland finns inte motivationen på topp, men så är det. Jag har en ilsken förkylning i kroppen som vill bryta ner mej. Men jag kämpar för fulla muggar med att mota den, den där linfröoljan som jag talat om tidigare, ni vet den där som smakar skit. Jag tror den sätter stopp för det mesta, pågrund av sin djuvulska smak. Man motar med de kurer man kan, sen om det håller det vet man inte.

Idag lämnar jag er kära Bloggläsare åt era arbetsuppgifter, ni har väl snöskottning på programmet. Gör det utan något knorr. Gå och köp en blomma till någon du tycker om, eller en till dej själv. Säj något snällt, jag lovar att dagen blir bra.

Idag önskar jag att alla som kommer till mitt jobb och vill handla är glada och på ett trevligt humör, för en del av er har varit otroligt sura och irriterade före och efter jul. Så kan det vara men håll dej inne om du känner dej så, för jag kan inte göra något åt din ilska och frustration. Att livet är som en bergochdalbana det styr inte vi inom Handels, näpp, så är det...


                                                                                        

Nils Einar Ferlin...

Kategori: Böcker

Ferlin, poeten ifrån Filipstad, han har tydligen som oss andra varit ute på en del bravader. Jag har hittat en bok som heter "Replikerna" och den är sammanställd av Gits Magnusson. Jag läste en händelse ur Ferlins liv som jag tyckte var rolig. Om det är en skröna eller inte vet jag inte men jag tänker dela med mej ett skratt.

Nils Ferlin blev som så många aftnar förr hånkad av polisen därför att han linkade på ett misstänkt sätt.
- Ni är full, sa polisen.
- Inte ett spår, sa Ferlin.
- Ni raglar ju, påpekade konstapeln.
- Nej, jag linkar, det är en jäkla skillnad. Jag har nyss skadat foten. Det var så att jag nyss träffades av en nedfallande meteorsten!
- Jag förstår, sa konstapeln. Kom med här.
Vakthavande överkonstapeln på poliskontoret trodde inte på det här med meteorstenen. När allt kom omkring så hade han aldrig hört talas om en kille som blivit träffad av en fallande meteorsten.
- Fyllsnack, sa konstapeln som finkat Ferlin, fortfarande med ett fast grepp om poeten.
- Herrarna får säja va herrarna vill, underströk Ferlin. Jag begär att bli trodd när jag säjer, att jag för 35 minuter sedan träffades på höger fot av en meteorsten. Pang, sa det bara.
Flera konstaplar tillströmmade. Alla fick höra historien om mereorstenen. Alla skakade på huvudet. Ingen kunde erinra sej om något liknande fall. Eftersom inga fall av tidigare meteorträffar fanns att hänvisa till, måste karln vara full.
- Jag skulle möjligen kunna sträcka mej så långt, sa överkonstapeln, att jag ringer upp någon expert på meteorstenar och frågar om det är möjligt att en sån trillar ner och stampar folk på foten.
- Finns väl inga experter på meteorstenar uppe så här dags, invände den hånkande konstapeln.
- Det råkar finnas en i den här stan, sa överkonstapeln sammanbitet, han kan behöva väckas.
Numret till vetenskapsmannen slogs och en yrvaken röst svarade. Överkonstapeln sa:
- Doktor Bergman, ja förlåt att vi stör denna tid på dygnet, det är polisen. Jo vi har en man här som säjer sej ha blivit träffad i foten av en meteorsten. Vi har svårt att...hehe...tro på honom, och Doktor Bergman måste väl...va då?
- Är Nisse där?röt Doktor Bergman.
- Vadå? Nisse?...Jo han heter Nisse, rättare sagt Nils Ferlin.
- Ja, sa Doktor Bergman, han blev träffad på foten av en meteorsten för ganska precis en timme sen!
Överkonstapeln darrade lätt på handen som höll luren. Han sa:
- Jaså minsann, och man kanske får man lov att fråga om platsen för detta celesta fenomen?
- Det var hemma hos mej, sa Doktor Bergman.
- Hemma hos Doktorn? Kom meteoren genom taket?
- Nej men den ramlade ner från bokhyllan och höll på att klippa tårna av Nisse. Jag har ett dussin till. Det var tur att inte alla dråsade i golvet...


                                                                            

Insändare i dagens Borlänge Tidning...

Kategori: Politik

Några människor som betytt mycket för mej...

Kategori: Musik

När man har gått igenom en del i livet som jag har gjort, då finns vissa minnen kvar som om de hade hänt igår, andra minnen lever bara som små fragment. Detta är ett minne som är positivt och väl bevarat. Jag är uppväxt i en familj där mina föräldrar var duktiga på sång och musik, och hade fått lite av det i mej.



När jag var 16 år hände något ovanligt, för en yvig och vilsen tonåring som mej. En tjej som heter Agneta ringde mej och sa: -Du jag har något skojigt på gång åt dej om du vill..
Hon berättade om en kurs i visa som Malungs folkhögskola skulle ordna i en by i västerdalarna som heter Björbo. och i den byn fanns en gammal loge alldeles i kanten av älven och en dånande fors. Ett otroligt naturskönt ställe.

Agneta kallade kursen för en trubadurkurs, och var väl då 1976 den enda i sitt slag.Och ledarna för denna skulle vara Sid Jansson, Ewert Ljusberg och Lasse Göransson, den sistnämnde är tyvärr borta sedan många år. Då på denna tid och som 16 åring hade jag absolut ingen aning om vilka dessa tre män var. Men jag nappade ändå på kursen för den lät spännande.

När jag hade packat ner min gitarr, tält och gummimadrass då bar det av. Resan gick med rälsbuss genom det fagra västerdalarna. Väl framme vid min destination Björbo, klev jag av  och stod alldeles ensam på den lilla bystationen. Jag började att vandra emot bebyggelsen för att fråga mej fram. I lanthandeln pekade de medans "moppe" killarna som stod vid flipperspelen stirrade med stora undrande ögon. Hade någon klivit av rälsbussen i Björbo?  Jag kände mej aningen nervös och tänkte "Vad i helvete har jag här att göra?"  för att lugna ner mej var jag tvungen att sätta mej ner, det blev på en stor brädhög vid ett gammalt sågverk.

När jag senare kom fram till logen så stod där några tält på tunet. En märklig man som hette Alex kom fram och hälsade mej välkommen och presenterade mej för sin fru. Han bodde där. Stället var otroligt vackert med sina härbrän, jag som 16 åring hade defeinitivt backat i tid och rum. Jag blev snart bekant med de andra deltagarn. En del kom ifrån Stockholm andra ifrån Dalarna.

Senare på eftermiddagen skramlade det in en röd gammal Amazon på tunet. Det var bilen med de tre vise männen. De såg ut som de kom direkt ifrån urskogen. Sid Jansson, en liten tjock skäggig gubbe med hatt och en morakniv hängande vid sin sida, Ewert Ljusberg lika ljuv då som nu, en grov stämma och trötta ögon. Och sist äntrade Lasse ur bilen, med en välbyggd kroppshydda och ett skäggigt huvud och två snälla ögon. Det var en samling ljuva typer.

Kursen kunde börja, fast om man summerar så här efteråt kunde man nog inte likna det för en kurs, det var en gemenskap och jag fick vänner för livet. Vi blev ett sammansvetsat gäng. Våra gitarrer och sången blev som ett medlingsverktyg emellan oss. Kvällarna blev sena, med mycket rödvin.

Under veckan kom olika gäster, de var kända för vissa men inte för mej. Alf Hambe var en. Den dagen han pratade om visan strålade solen. Och vi bestämde oss för att gå ner till en liten bäck bredvid älven. Alf  satte vi på en sten mitt i flödet, medan vi som åhörare satt på en träspång som gick tvärsöver. Jag tyckte att jag såg Hambe i sina egna visor där han satt. "Näckaspel och vattenglitter"...han var näcken. Han berättade om sin visskrivarteknik, om sin Gröne Greve, om alla hans lustiga och egna ord i visorna. Någon frågade om hans "Visa i Molom" handlade om. Ni vet den: Stjärnor i skelom, dudom delom vind går i felom spelom. Han berättade på ett obesvärat och naturligt sätt att: När man har byxor med hängslor på, då är det lätt att fastna här och där." "En gång fastnade jag i ett dörrhandtag. Och då blev det fjädring i hängslorna..." Då föddes Visa i Molom. Han menade kanske att om man går för långt då har man alltid hängslorna som kan dra en tillbaka. Det är min fria tolkning. Han var en sagoman, och gav mej en ny dimension. Man får fantisera utan att vara tokig.

En annan kväll så gästade Pierre Ström logen han sjöng rallarvisor och gick in på historiken runt texterna, ett långt spännande föredrag. För varje dag blev man modigare än dagen innan. Man böt visor med varandra. Ewert, sid och Lasse lärde oss fräcka slagdängor. Man bara lärde sig hela tiden, fick stöd och alla visade varandra respekt. Ingen var bättre än någon annan. Vi var så fulla av inspiration att det fullkomligt bubblade i oss.

Tidningarna kom lokal och riks.  De målade upp oss som vi var de blivande superkändisarna. Lokalradion, kom och gjorde en entimmesprogram. Press och radio vinklade det ganska löjligt, de skrev att "Profeterna lär upp sina lärljungar." Det var nog ingen av oss som kämpade för något kändisskap. Ingen ville heller vara bäst.

En dag så fick vi alla en dikt av Nils Ferlin. Vår uppgift blev att var och en skulle tonsätta den. Om man minns rätt så var det "Så ler bara den". Jag vill lova att det satt en gitarr i varje buske och plinkade. Den inhemska befolkningen som gick förbi måste ha undrat vad det var som höll på att hända i byn. När tonsättningarna var klara for vi till en studio och spelade in det på ett demoband. Och bandet det finns faktiskt kvar än i dag som ett minne och en artefakt.

Den här kursen med trubadurer och vanligt folk med gemenskap gav mej verkligen mycket. Man fick ett självförtroende, och ett mod. En insikt att alla duger som man är. Den sista dagen gjorde vi ett framträdande på tunet med en storpublik. Den konserten finns också inspelad och kopierad över på CD.

Som i alla sagor finns ett avsked, så även här. Vi hade sammansvetsats på denna vecka och levt utanför den vanliga världen. Nu skulle vi ta steget ut i vardagen igen. Ingen av oss blev kändisar, men så var heller inte meningen. Vi har aldrig tappat kontakten under de 30 åren som gått. Våra vägar har korsats då och då.
Förra året hade vi ett 30 års jubeleum i Hedemora, då träffades vi nästan alla. Och gitarrerna kom fram som medlingsinstrument, det var helt otroligt att ses och att spela tillsammans igen. Allt var sej likt.

Jag tackar alla som gjorde Björboresan möjlig, det blev en stor upplevelse för mej. Tänk om alla 16 åringar fick samma chans som jag då fick. Det jag lärde mej med musiken är att man kan enas genom den, man kan förmedla känslor, man kan nå en större förståelse för varandra och en stor gemenskap med musik. Den har en otroligt stor kraft. Ni har betytt mycket för mitt liv. Till er alla med stor kärlek...
             
                                                                                                   

Haveri i Hårddisken...

Kategori: Allmänt

Alltså vår stora dator har havererat för 3:e gången. Det börjar bli tråkigt.

All E-post får skickas till mitt Hotmailkonto. För annars kan jag inte ta emot den.

mialotta39@hotmail.com

Raketer och annan smörja...

Kategori: Skitsnack

Det nya året har startat lugnt och fint för egen del, med lediga dagar och flera fikningar om dagen. Nu brakar arbetsveckan igång igen, i morgon torsdag klockan 8.00. Det blir jobb även i helgen. Vecka 2 har jag blivit tillfrågad om jag vill jobba i Ludvika, med att bygga upp nya Coop Bygg där. Det ska bli roligt och skönt att få göra något annat några veckor. Problemet är att jag inte vet var det ligger  och har just nu ingen kontaktperson att fråga. Det blir nog som vanligt att det ordnar sej.

Jag gillar inte nyårsraketer, då menar jag koncekvenserna av dess. Att det fint att titta på det tycker jag, men dessa sprängverk ställer till det för många arter, människor och djur. På nyarnatten stog jag och sonen ute och tittade på den upplysta himlen runt tolvsnåret, och det låg en fruktansvärd illaluktande dimma runt oss. Jag blundade och tänkte mej en annan situation än kvällens, och det var att jag befann mej i ett krig. Jag öppnade snart ögonen igen och var glad att jag befann mej i Forssa. Många djur far illa under jul och nyår pga smällandet, det blir många dagar dessa rädda jyckar får utstå med denna psykiska terror. Jag hörde någon berätta att deras hund inte brukar vara rädd för smällare, men detta år hade det blivit så mycket att hunden blev rädd.
Jag min "tråkiga" människa har aldrig köpt raketer, inte för att jag är snål, utan för att jag tycker det är onödigt att elda upp pengar. Jag ser också under dagarna runt nyår springer många småkillar runt och smäller, utan föräldrar och trots att de är minderåriga. Jag tycker att det är ansvarslöst av föräldrarna. Där är de vuxna inte alls rädda om sina barn. Vansinne kallar jag det för.
När jag bodde i småland, spröngde en ung kille bort sitt halva huvud, han blev inte ung något mer. Han fick en familj som sörjde honom och gick ut med varningens ord. Denna kille hade hittat en osprängd bomb som han skulle fixa till och tända...
För att få en raket miljövänlig krävs det att många metaller plockas bort ur den, sedan när den är ren då lyser den bara med ett vitt sken. Inte roligt tycker många. Metallerna som lämnats efter nyårets raketer är otaliga kilo, jag vill inte ta reda på siffran för då blir jag rädd..
Min grabb tycker att vi är gammelmodiga trökspett som utsätter honom för detta fattiga liv på nyår, men det är mycket som han måste få stå ut med i livet, så jag hoppas att detta inte skadar hans framtid. Att vi på något vis berövat honom på något viktigt i hans barndom.

Salut Festival varje år i September är ett rungande arrangemang med Borlänges Musikskolor och Metalls blåsorkester(namn?), och detta dundrande musikfyrverkeri som sponsras av flera lokala företag är i alla fall något som jag accepterar mer än "ett nyårsskjut" hit och dit. Där spelas härlig musik under höstkvällen och fyrverkeriet blir en del av musiken. Då samlas tusentals människor nere vid älvbrinken för att skåda denna magiska afton

Nu är det nya året här med nya uppgifter. Idag äter familjen vanlig mat. Idag rensar jag bort tomtar i alla sina vråer. Julgranen den i plast åker upp på vinden, för att vara sällskap åt råttorna. Juldukarna viker jag bara ihop och lägger in i skåpet. Vips så har jag trollat fram min vardag igen, barnet nästan gråter och tycker att jag har för brottom. Ja ska det hända något då får vi hasta på lilla vän.


                                                                              

Ja då var det slut då, året...

Kategori: Skitsnack

Ett nytt år med alla förväntningar och planer man har. En gång om året, då en hel del sitter och rannsakar om saker man gjort, har dom varit bra eller dåliga...Är det något jag kan göra bättre än tidigare. Man ber om ursäkt för usla saker man sagt, man ångrar en del saker man gjort. Men hela tiden tänker man på bot och bättring. För mej är det lika varje år. En del mål lyckas jag nå, andra blir det sämre med. Det som man inte lyckas med kan bero på en rädsla för att satsa eller bryta ett mönster. Kanske jag ska införa fler nyårsaftanar, som jag i mitt inre kallar "Bot och Bättringsdagen". En dag då man helt enkelt försöker säja till sej själv att man duger, och att man inte ska tappa kontakten med det som gör livet bra och är viktigt för en.
 
Det snackas om Gud, det snackas om Robert Lind i Kramfors, om dom finns. Varför ska människan hänga upp sig på Gud. En del finner tröst i Gud, för mej är en Gud något gott som man skapar alldeles själv inom sej. Det gäller inte att gör Gud så jäkla komplicerad, inte haka upp sig på honom eller tre bokstäver. Sedan att det skett Krig och elände runt namnet Gud, det är den egoistiska människan som startat det. Varken Gud eller Robert Lind i Kramfors. Vi levande har en benägenhet att göra allt så jäkla krångligt. Inför det nya året har jag i alla fall lovat mej att inte frestas av krångel, livet blir rakare för mej om jag går ifån a till b. Löften som att sluta med, det ger jag inte utan löften om att börja med är mer relevant. 
 
Att man exempelvis börjar med att sluta... 

Nu börjar det att snöa, ljuset förstärks med vitt...