Mia Jäverlings Blogg

Julen står för dörren. Jag säjer som de flesta eller några, när ungarna var små så pysslade jag och fixade. Nuförtiden så blir det ett par fönsterstakar och lite levande ljus. Det funkar för oss. Julklapp till vårt barn-barn och en varsin till de två sönerna och sedan är det klart. (julklapp till mitt barn-barn blev inställt för givaren fick inte nämna sitt namn på klapparna. Så klapparna fick lämnas tillbaka till butiken, Jag lämnar inga namnlösa presenter, aldrig,)

Maten består av en liten skinka, lägger in sill. Jag gör Janssons frestelse och endast jag äter gravad lax. Rullar ett gäng köttbullar, sen är det klart.

Snart är eländet över. Fattar inte hur folk kan slukas i detta gigantiska jippo. På fredag är det över.

Min man jobbar julafton, kväll. Jag kliver av mitt pass kl.9 på julaftonsmorgon. Så här ser vårt liv ut och vi är nöjda med det.

Föresten jag har fått fast anställning, en bra lön, inom det område jag har utbildning för. Jag har slipper ha en privat arbetsgivare och är kommunanställd. Det känns extra skönt både för egen del och för den verksamhet jag jobbar i. Ingen privat "Bert" som gör vinst på andras olycka.

Pippi Långstrump började skolan för att få sommarlov. Lite så känner jag med fast anställning, jag får semester. Semester är ett härligt ord som är ett stort samtalsämne och en underbar rättighet. Jag gillar att ha ett roligt uppdrag i mitt jobb och känslan att få kvittera ett arbetsår och gå på semester är en speciell känsla.

 

Om 50 dagar gör jag o mannen ett återbesök på Kuba. Ännu en fantastisk resa till ett land som genomsyras av vänlighet och stor gästfrihet. Än är landet inte i USAs grepp och klor. Fiske, utflykter ochpolitiska samtal står på listan. Sedan ska jag simma med delfiner också vilket jag önskat under många år. 

Dalhalla i Rättvik bjuder på Neil Young i juli. Jag och mina söner har fått bra biljetter på rad 21. Tänk att mina pojkar influerats av min musiksmak och tagit till sig min idol. Det är roligt att vi tre kan göra detta tillsammans.

 

Jag är nu tillbaka i a-kassan...i februari å lyckades unionen tillsammans med Vision sulla bort ett nästan 40 årigt medlemskap. Alla stämpeldagar jag hade gick åt helvete och deras otrevliga och otydliga "information" gjorde så jag fick stora konsekvenser med att under lång tid i min arbetslöshet inte fick en enda krona.

Nu har jag äntligen fått lämna dessa två fackföreningar och hittat en ny som jag tror har ett större medlemsansvar.

 

År 2016 ser bra ut. Jag ser fram emot det. Jag har nog slagit huvudet på spiken...

 

Det är mörkt nu på många sätt och vis. När jag vaknar så går jag upp och tänder ljus och lampor, sedan får de lysa tills jag går och lägger mig. Ett kompakt mörker som lägger sordin på dagarna. Jag önskar ingen snö, jag är glad varje gång jag ser på termometern och den visar plusgrader, då vet jag att de som inte har tak över huvudet och de som sover för bar himmel inte fryser fullt så mycket.

Jag har ett hem, jag har värme och det basala i livet, ett hem. Det mest basala för att klara livet, vardagen, tryggheten och arbete. En bostad. Om jag skulle förlora den så skulle mitt liv snabbt raseras och grunden skulle rämna. Det är den nedersta, den absoluta botten som jag skulle nå förutom döden.

En skrämmande tanke som kan ske snabbt om inte allt skulle stämma. En enda livskris och ett haveri kunde vara ett faktum.

Att skyla problemet är inte mitt arbete, mitt kall är att synliggöra katastrofen. Visa att den är ett faktum, att den är sann och en verklighet. Inte skylla på att de hemlösa och bostadslösa "inte vill ha ett boende". I enlighet med de lagar och regler kommunen har så KAN de inte få ett boende efter som de missköter sig med antingen ett beroende eller en psykisk sjukdom. Att ge en hemlös missbrukare en kommunal morot i form av...att nu slutar du missbruka eller vara psykiskt sjuk så kan du få prova bo i en lägenhet, men missköter du dej så åker du ut på backen igen.

Ett uråldrigt koncept som aldrig har fungerat någonstans fortsätter man att erbjuda. Kostnader räknas och den gruppen verkar vara ett dilemma och för dyr. Att man inte kan titta på hur andra kommuner som lyckats väl verkar vara tabu. År ut och år in så fortsätter denna misslyckade process. Är det kunskap och vilja som saknas? Snarare de sistnämnda.

I Helsingborg startade man ett projekt som sedan blev etablerat som heter Boende Först. Där har man utvärderat sitt projekt och ca 80% av de som deltagit i Bostad Först har lyckats behålla sitt kontrakt med hjälp från ett dygnet-runt-team som backat upp de boende på alla sätt och vis. Detta projekt har fått ringar på vattnet och spridit sig till andra kommuner där man haft samma goda resultat. Visst kostar det. Men vad kostar inte uteliggare och hemlösa samhället som det är idag, och hur många liv skördar det att utelämna en viss grupp i gemenskapen? Ingenting är omöjligt om viljan och ett engagemang fanns hos politiker (oavsett partibeteckning).

 

Det blev ljust en stund, när jag tänkte på Helsingborg och hur de lyckats, solen gick snabbt i moln när jag tänkte på uteliggarna i min stad och bläddrade i RIAs almanacka för 2016 och såg bilder på de personer som har det svårt i vår stad. Jag tänder ett ljus och hoppas på en förändring 2016. Det är hög tid att viljan återvänder.