Mia Jäverlings Blogg

I veckan som gått har jag inte haft kraft att skriva, funderingar har snurrat på.  Jag vill tacka för alla tips och råd jag fick på mitt förra inlägg. Ni ska veta, att bara  att det finns människor som er ger mej ett stöd, gör att det hela känns bättre. I mitt inre känns det att nu måste jag skrida till verket, hur drygt det än är.  Omgivningen, är helt på det klara med att det inte är okey att våra barn utsätts för mobbing av olika slag. Därför måste det med gemensamma krafter gå  sätta igång en process och agera.

Den nummerspårning som jag gjorde, misslyckades tyvärr. Alla nummer går inte att få fram, men priset är det samma. Det var synd att jag inte kunde få tag på det, för det hade varit en otroligt bra start att börja med. Vi trodde att den nya skolan och nya klasskompisar skulle göra situationen bättra. Några från gamla skolan har tyvärr kommit med, nu är det så. Och som det verkar så fortsätter de med att försöka knäcka min grabb.

I veckan nu som kommer, efter lovet så ska jag kontakta rektor och klassföreståndare för ett samtal, då jag som i förra skolan får starta upp från ruta ett igen. I förra skolan hände inte något. Lärarna verkade inte ha någon ork kvar. Denna gång ska jag ställa krav, jag ska inte ge mej. Nu ska saker och ting blottas och skolan ska få agera. Jag har även ett stöd i en släkting som jobbar som kurator på en skola, hon har en hel del nyttiga förslag att komma med. Dessa ska jag jobba med.

Jag funderar starkt att gå ut i lokalpressen ( inte till att börja med) och ställa frågan om skolmisshandel till de ansvariga politiker i kommunen. Hur eller vad de säjer om situationen. Sist jag läste en artikerl påstod en kvinna att det inte fanns i vår kommun. Jag blir så jävla förbannad. Hur ska mobbing i skolan vara utdöd, när de inte ens vet hur de ska hålla tungan utan att förtala andra, eller hur man uppträder mot varandra. Så kallade vuxna, som styr i en kommun.

Ni som undrat var jag varit den senaste veckan, här är jag. Trött, förbannad och klar att gå till en strid för ett barn, för andras barn. Inget barn ska behöva lida. Det här är bara början. Som jag räknar med kan bli något som "tar" och förhoppningsvis något som kan bli bra.

Tack Peter...

Vänsterpartiet i Borlänge brukar utav vissa politiska kretsar bara förknippas med en enda person och det är Lindström. Han och vi är inte dummare än att vi förstår att vi är fler medlemmar än så. Föresten ni vet väl, den där Lindström som åkte ut ur kommunhuset våren 2008. Var det Lindström eller var det vänsterpartiet? Begreppen kan vara svåra att hålla isär för en del.

Varför ? Han eller vi gjorde inte som den rådande struktur talte om hur han eller vi skulle göra. Vårt parti skulle inte vara ett eget parti, utan skulle vi vara med i spelet så skulle vissa dolda budskap följas. Nu är det så här att vänsterpartiet är mer än bara Lindström, och självklart vet han och vi det. Våran partiförening har växt sej stor det senaste året, alla är lika värda. Den där Lindström styr inte över våra viljor utan han släpper fram alla på ett demokratiskt och metodiskt sätt. Den där Lindström låter folk växa och vara den resurs de verkligen är. Alla har inflytande. Det är precis så som det ska vara, eller hur. Jag tycker att smutsig ryktesspridning om honom borde upphöra omedelbart. För förtal av medmänniskor är ett taskspel.

Till de styrande i Borlänge vill jag tala om, om någon har lust att hörsamma vad en sådan som jag har att förtälja. I vår förening råder en enighet och en demokrati. Vad menar "hon" nu då? De väljare som väljer att rösta på (V), blir väldigt besvikna då deras röst inte på ett korrekt och demokratiskt vis vägs in i styret. Däremot släpper man in borgerligheten, den "samarbetar" man med, samt (mp) som har två mandat och en kommunalrådspost, ja hur många sådana poster har kommunen, är det fem eller rent av sex?

De styrande vågar inte och vägrar,  släppa in ett litet parti som inte vill "jamsa" med utan väljer att föra den politik som väljarna vet att vi står för. Ute i landet har V, mp och socialdemokraterna bildat en röd/ grön allians. Men här väljer man borgarna. Vad liknar det här? Det är en aningslös hämnd som riktar sej till sin egenvilja. Vänta bara, det kommer en dag då ni får sticka huvudet i sanden. Då kan inte Ikea rädda er. Jag anser att det är riktigt dåligt.


Idag i lokalpressen läser vi, och Lindström, hur ni fortfarande inte tänker släppa in vårt parti, eller menar ni Lindström. Jag hoppas att de väljare vi har kommer att reagera över att ni valt att inte på några vilkors vis vill samarbeta. Sossarna är så säkra på och anser sig sitta år ut och år in på gamla meriter som snart är ett minne blott. De stryker oss ur sina planer, precis som vi och Lindström förstått. De släpper fram ett parti som är främlingsfientligt i det här läget. De gynnar ett parti som troligen kommer att ta 4-6 mandat. Jag har hört en hel del kusligt från era trogna nu på slutet och det skrämmer mej. En förnyelse och en rannsakan vore verkligen på sin plats. Kanske en återgång till det partiet som ni en gång var. Det är bara en ide´om lösning som skulle kunna fungera.


Det snackas även om Lindström och hans "anhang" är förnärmade över sossarnas kick. Det som jag har lärt mej under dessa tre år är att politiken i denna kommun inte är ren och det handlar inte om "fair play". Rädslan för V måste vara ganska stor. Nej vi är ett parti i Borlänge på uppgång och har en framtridstro. Vi sitter inte och nickar med i beslut vi inte tror på eller delar. När arbetarpartiet för en borgelig politik, då kan vi inte gå som nickedockor i hälarna och jamsa med. Det vore att svika våra väljare.


Ibland måste även jag få reagera, vem vet vilket snack det går om mej. Det skiter jag fullständigt i, för jag vet att jag har rent mjöl i påsen. Den dagen då  jag inte längre kan se människor i ögonen då lägger jag av.

Att säja god natt till sitt barn som har rödgråtna ögon kväll efter kväll är ledsamt. Då anledningen är att han under dagen gått till skolan och vissa barn med översittarfasoner har bestämt att Edvin åter ska få bli slagpåsen vara en spinkig  jävla glasögonorm som dessutom är en apa. Att varje dag ta mod till sej för att våga gå till skolan och fullgöra den plikt han har, och bli slagen, kränkt, misshandlad och utstå okvädesord för att några vill bestämma att han inte är välkommen. En stolt duktig, verbal och i allmänhetens ögon trevlig och rolig kille måste möta sina mobbare varje dag, då krävs det väldigt mycket mod. Han går mot en dag då han inte ens kan ana vad som ska hända, kommar han att få vara ifred, vad ska de hitta på för att få honom liten,och obetydlig?

Är det så här våra skolor ska få se ut? Ska förtryckarfasoner få fortgå tills våra barn är så nedtryckta att de inte orkar längre? Jag vet att flertalet av alla föräldrar inte skriver under på att skolorna ska bli ett tilhåll för denna typ av förnedringsmetoder. Jag vet även att en hel del inte har en aning om vad som sker i skolorna.

Men ni föräldrar till de barnen som ständigt får samtal ifrån lärare om att erat barn utsatt någon annan för kränkningar. Några av er må väl reagera, men det finns en del som inte svarar alls. Det finns ingen respons ifrån er. Var finns ni?  Har ni fullständigt fullt med era egna liv, eller orkar ni inte längre? Hur tycker ni att det som sker i skolorna ska lösas? Tycker ni något alls?  Inte kan jag tro att ni helt och hållet struntar i det, ni måste väl ändå ha någon åsikt. Annars måste jag komma och ruska liv i er, få er att öppna ögonen eller hjälpa er att se.
Problemet är nog mer utbrett än vad du och jag anar. 

När attityderna hos mellanstadieelever har nått en sådan låg nivå, och när lärarna för längesedan inte har fler ord att mässa, hur ska detta lösas. När elevernas språk inte är rumsrent, då "kåkenattityder" framträder och ord som tjallare används när någon elev anmäler att den har blivit bunden med ett hopprep och blivit illa slagen i magen, då är ändå situationen alarmerande. 

Allt som så nätt kallas ”mobbning” idag, är kriminella handlingar om barnet hade varit 18 år. I skolan kallas det kort och gott för ”mobbning” vilket inte leder till några större konsekvenser för utövaren, ej heller några reflektioner hos föräldrar, utan fortgår år ut och år in. Detta signalerar att det är helt okey, eller? Jag är djupt fundersam och otroligt oroad att några ska behöva att utsättas för kränkningar och misshandel på våra skolor. Det är ett problem som har ett mörkertal, och vad det verkar så är viljan och resurser att åtgärda problemet näst intill obefintligt. Eller är det omöjligt?


Ska barn verkligen behöva gå till en skola som är hotfull och ger ångest? Hur ska vi föräldrar till misshandlade barn, våra barn som vi älskar och värnar om allra mest. Mitt barn som jag lovat att alltid skydda, hur länge ska vi behöva lida med våra barn innan ansvariga föräldrar tar sitt föräldraransvar på fullaste allvar. Ska vi behöva böna om nåd framför era fötter för våra bans skull, för att era barn ska lämna dem ifred.


Som medmänniska har jag en stor empati för de barn som hamnar i situationen som ”mobbare” därför att jag kan tänka mej vad dålig självkänsla och ett uselt självförtroende och en stor rädsla som döljer sej inunder allt det hårda bittra skalet. I detta blir tyvärr ingen vinst utan kvar finns bara offrer. Något måste ske, för allas skull.

 Jag som förälder tänker inte bita ihop längre utan börjar från och med idag en kamp för barnen som far illa av utsatthet på våra skolor, jag önskade att jag hade ork att stödja mobbarna men i stunden måste min energi gå till dem som ligger. Jag skulle glädjas om det fanns flera föräldrar i samma situation som orkar resa sej upp och stödja. I min tanke ska det inte vara en grupp som sitter och ältar problemen utan att vi syns och finns för våra barn ute på våra skolor och vara trygga vuxna. Jag är övertygad om att vi tilsammans kunde bidra till att skapa någon trygghet hos de som blir utsatta. När inte Kommunen har resurser, föräldrar tappat sin föräldrarroll och barn kränks och misshandlas, då måste vi orka och stå upp för vår kommande generation. För nog vill vi väl ändå att alla barn ska få må bra?

Att säja godnatt kväll efter kväll till ett barn som gråter...

Den här veckan susade iväg som alla de andra veckorna i år. Och som vanligt har det varit något att passa varje dag. I måndags var jag på (v) möte, där vi diskuterade Ikeas ankomst till staden och vad det innebär. Som sagt var så är inte det huset helt gratis för Borlängebon, många pengar från våra skatter kommer att läggas i infrastrukturen.
Och då kommer jag snabbt in på det som jag varit på nu och alldeles nyss hemkommen. Jag har varit med T. Meijer från Matupproret-Borlänge på Tjärna Skolan och tillsammans med barnen gjort en enkät undersökning om vad barnen tycker om skolmaten. Skolköken läggs ner, och maten ska transporteras o en vag tro att det ska bli billigare. Ungefär att: " Det är skit samma hur nyttig eller vad maten smakar, bara den är billig."
Det är inga problem att hosta upp pengar till Ikea och dess krav, medan barnen ska äta dålig mat. Det rimmar så jäkla dåligt.
Jag fick reda på utav en personal att på en skola i Kvarnsveden, som nu är under renovering. Där fick eleverna stå och äta maten, den räckte inte till alla och den smakade väldigt illa. Men hur är det ställt egentligen. Varför tillåts detta, varför uppmärksammas det inte. Varför reagerar inte alla föräldrar och kräver en ändring.
Det har gått tv program "Matakuten" som belyste problemet som är "unikt" i hela Sverige. Tänk att det serveras dålig mat från norr till söder, med undantag. Jag tycker nästan att det är en "bedrift" att kunna misslyckas så fatalt. I matakuten bevisade de att det går att laga bra och nyttig mat i ett eget kök för en billig peng.

Som vanligt så jämför jag månresan 1969, det gick att åka med en raket till månen, det fungerade utmärkt för Aldrin och grabbarna att kliva ur farkosten och gå på månen, för att sedan åka tillbaka till jorden. Det var en bedrift.
Att laga mat med rätt råvaror och med resurser och motivation, det ska även det fungera. Om man nu ställer resan till månen och kokkonsten/ organiseringen mot varandra, vilket kan vara svårast.

I veckan ordnade jag en praktikplats, i en ungdomsverksamhet och där börjar jag på Måndag. Jag söker jobb under tiden, men känslan av att inte bli jagad med blåslampa av Arbetsförmedlingen känns lugnare. Jag är i en aktivitet nu och kanske är jag raderad ur den öppna arbetslösheten. Regeringen har gett pengar, som utbetalas av Försäkringskassan ( mitt favorit ställe:), så vi får se om jag hinner få pengarna tills jag slutar om ett halvår. Nåväl, nuförtiden när man har arbetspraktik så tickar ändå A- kasse dagarna iväg, alltså inte som förr att man sparade dem. Det var bättre förr...

Som ni ser har jag fått en ny design på min blogg. Jag gillar den. Under lång tid har jag önskat att få hottat till den, men jag själv kan inte det. Plötsligt dök Penny upp och hjälpte mej, på sitt sätt. Och hon fångade in mej och satt mej i en blogg som jag kommer att trivas i. Jätte tack Penny min bloggängel.

Helgen är i antågande, vi får väl se vad som kan dyka upp...

Varför om han nu kände att det inte stämde, varför gick han inte då därifrån?

Nu står Rolf där med dumstruten på huvudet och inser att hans agerande endast är ett lågvattenmärke för honom själv.
Om Gunnarssons resa ska gå mot Maldiverna, Dubai eller Aruba, då får han betala den med sin riksdagslön.

Tack Aschberg...