Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Öde stranden möter vågen...

Kategori: Ilska / frustration

Jag minns ganska väl den där morgonen i Bohuslän 1966. En påsk då jag stod nere på stranden och fick bud att min mamma varit inblandad i en svår trafikolycka. En av de få barndomsminnena jag har.
Än idag kan jag känna den kalla vinden, och den varma vårsolen mot min kropp. Hur jag stod där spenslig, avskalad och rädd. Jag såg bort långt och därute låg Kalvön.
Som vuxen tror jag att det ögonblicket då jag var 5 år och snart skulle fylla 6 har etsat sig fast på näthinnan av en orsak, vilken vet jag inte. De stunden är fortfarande så närvarande att jag för några år sedan skrev en dikt om just den stunden.
 
Horisont
Nere på stranden stod en ensam liten flicka
hennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.

Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.

En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.

Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.

Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.

Just idag vet jag inte varför det minnet hänger kvar, fast jag antar att i just den stunden började mitt liv att formas till den person jag är idag. Någon gång får jag kanske ett svar. Det var ett känslosamt möte med mig själv och med det ofattbara som händer alla personer i livet. Ro blandat med tragedier. Att som barn lära sig att förstå den orättvisa och sorg som kommer att drabba oss genom vårt vandring som levande.  Det finns inget facit hur vår tid på jorden ska vara. Den skapas av mig och alla andra. Vi regisserar tillsammans framtiden men döden rår vi inte på.
Detta hände 1966, och 1969 till jul dog min mamma. Hon lämnade oss barn, där stod jag och fick själv bli vuxen medan en sjuk frånvarande far skulle sköta mig. Hur det gick är inte dagens fundering för den biten har jag försonats med.
 
Hur blev framtiden, den som jag inte visste något om den dagen då jag stod nere på stranden? Jag tänker inte berätta de olika tiderna i romanform utan hoppar framåt i nutid, just här där jag står idag.
Jag är lika rädd som den dagen 1966, jag känner den iskalla vinden mot hela min kropp. Jag ser ett samhälle som förändras alldeles för snabbt i en riktning som får varenda hårstrå på min kropp att resa sig. Jag ser en ondska och handlingar som inte kan beskrivas i ord och jag ser ett hat som får mig att gråta. Inte heller har jag den akuta lösningen, för den kommer ändå inte att släcka alla härdar som gror i samhället.
Däremot tror jag att staten och kommunerna måste fokusera på det verkliga, Det är dags att bygga ett samhälle som fokuserar på det sociala frågorna och på just människan. Glömma visioner och planer på den hårda strukturen och ta tag i den sociala biten på alla plan. Bygga upp skyddsnät, ha strategier för grogrunder som för människor i social misär, missmod, uppgivenhet.
 
 
Det här fungerar inte längre, det finns så många grupper, tillhörigheter och klasser i samhället och jag känner att på några år har en anarkianda nått samhället och det verkar vara okey. Man får göra precis vad man vill utan konsekvenser, för samhället har inte de resurserna att sätta in för att alla medborgare ska få vara trygga. Otrygghet skapar otrygghet.
Jag kan ibland känna mig som någon 1600 tals dåre som analytiskt spår framtid, olyckor och ett samhälle i fritt fall. Du ska tänka positivt och på möjligheter, säjer man. Ja självklart ska man se möjligheter, fast när samhället inte bjuder på de möjligheter som ger trygghet då bitarna i tryggheten demonteras bit för bit i en snabb takt. Då är det svårt att bygga på en gammal sönderplockad grund.
När kommuner och staten inte har full kontroll på samhället det är då otryggheten kryper in i människors sinnen och själar. Vi måste ju förstå att det är hög tid att göra den stora felsökningen och bygga upp ett evidensbaserat samhälle rakt över. Det gäller från 0 år till döden, det gäller rätt över i hela den sociala sektorn.
 
I mina analyser över framtida arbetsplatser har jag sett behov av "föräldrarutbildningar", jag ser utbyggd sjukvård utan väntetider, jag ser ungdomspsykologer och kuratorer redan i förskoleålder, jag ser kommunala beroendecetra för alla typer av missbruk i kommunal regi, jag ser kommunala lösningar för boende av psykiskt sjuka utan diagnoser och med. Jag ser en stort team som kan handha medborgarna innan de rasar. Det ska finnas utbildningar som är utformade så att man jobbar med människan och den ska vara i fokus. Skolan måste ha lärare och bra utbildning, utslagningen av barn måste raderas och utstötningen av människor måste få ett slut. Hela analysen bygger på evidens/ samhällsberedskap/ vård / utvärdering. 
 
Politikerna och politiken måste rikta sina blickar mot sina medborgare och prioritera dom i första hand och andra visioner och högtflygande planer måste få vila och stanna.
Jag bor i en stad där jag inte trivs längre, för mig känns den ful, den bjuder inte på något mer än betong och dumhet.  
Kulturen/ sociala sektorn måste få bli ett av grundpelarna i min kommun, inte handel. En kommun med en gratis musikskola, ett kulturhus där människor får chans att visa att de finns. Inte låsta rum, där kulturen ska stänga ute kreativa människor pga höga kostnader. En inbjudande kommun där aktiviteter finns en lördagseftermiddag, en utställning, en teater ett öppet fik en plats att samlas i. Nu är det bara dött, så jävla dött.
Många sitter inte och tittar på travlördag eller fotbolls kväll. Alla är inte sportintresserad.
Inte ett museum det finns öppet, ett museum med konst, utställningar mm.
Nu vandrar jag igenom en park med möjligheter som brann ner 1978. Diskussioner om olika slags arenor ligger på politikernas bord. Om alla spelar fotboll då blir vi en lycklig stad, bygger vi sportcentra i centrum då drar det folk. Är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Nej det är rena natta.
 

Herr Björk, jag och mitt barn...

Kategori: Allm�nt

Utanför mitt fönster har min fina Björk klätt sig i höstens kostym. Björken som var en ung sticka när jag flyttade hit har växt sig stor och stark. Nu börjar grannen sprida lögner om min björk, att han är sjuk och att vi måste ta bort honom. Grannen har gjort en omskrivning av trädexpertens rapport för att få sin vilja igenom och avverka den för att grannen inte vill ha den skymma . Jag avslöjade lögnen.
 
 
Personen handlar i egenintresse, Och det är en egoism som är otäck. Värre är att vränga orden som trädexperten sagt. Familjen blir trädkramare fram tills dess Björken får en annan diagnos och slipper dödsdom.
 
Att en förening som hade en "Bullerby" känsla på några år blev en plats där jag snart inte orkar befinna mig känns olustigt. Jag vill bara bo, jag vill att föreningen ska skötas av ansvarsfulla personer som värnar om medlemmar, trygghet och ekonomin. Att det är trevligt.
 
Veckan som gått har varit en av de värsta i mitt liv. Aldrig förr har livet varit så märkligt. Att efter att ha upplevt ett barns död- som gudskelov via elchoker fick tillbaka sitt liv har jag befunnit mig djupt nere i förtvivlan och hoppet har kommit och gått. När jag kommer hem efter att befunnit mig mest på sjukhus så vill man avverka en fullt frisk björk som i många år agerat skuggplats och ljuvliga sommarförmiddagar på min altan. Min enda skugga.
 
Nu har livet återvänt för mig, mitt barn och förhoppningsvis min björk. Sakta tar vi oss tillbaka till oktobers gråa och disiga verklighet. Vintern är snart i antågande, och jag förbereder mig.
Idag är jag tacksam, över de personer som på ett ärligt sätt visat sitt stöd för min familj. Kärleken till den är stor och den är en kraft som för mig vidare och jag börjar bli stark igen.
Jag behöver ett positivt flöde nu som kan bryta ner ilska och dårskap och negativa energier. Ett så jävla starkt flöde som påverkar så fel. Det svårt att ha minuspoler runt omkring, men jag kämpar att göra om energin till den logiska och rationella person jag kan vara.
Mig lurar ingen-det handlar inte om tillit-det handlar om magkänsla och att jag faktiskt tar tag i saker och söker sanningen. Jag känner när folk ljuger för mig. Jag är duktig på det.
Herr Björk, mitt barn och jag ger inte upp.