Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

...jag är kvar...

Kategori: Funderingar

 
Jag har lyckan att fortfarande vara kvar här på ön. Lugnet innan säsong är det finaste lugnet. Ibland kommer någon ut till campingen och "tittar till" sedan är jag själv igen. Om inte mannen hade jobbat så hade han också varit här, för vi delar den känslan att få ingå i detta primitiva kollektiv. Fast det är skönt att ha en helt ensam ensamhet också, då jag på kvällen lyssnar på Lommen och Storspoven och vinden som ruskar om husvagnen. Att vakna upp här och få dra upp rullgardinerna är bara det en lycka. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå, att inse att "bara något" kan bringa lycka, men jag har lärt mig att livet är enklare utan att krångla till allt. Härute är det inte krångligt, här anpassar jag mig inte efter någon eller något, här finns jag bara i den tid som är. Världen finns därutanför fast den är längre bort.
Hur får jag dagarna att gå? Jo dom går så jättebra, har inte tråkigt en enda sekund. Rätt som det är så går vår gemensamma sol ner och dagen är borta. Gamla och trista tankar är rensade och jag har plats för nya filosofiska tankar och planer.
Att tänka är inte bara att tänka, det finns olika tänk. Att tänka bort, att tänka bra, och att tänka på sådant som oroar och att tänka lösningar. Då tänker jag lösningar främst för mig själv, saker som gynnar mitt resterande liv.
Jag vågar erkänna att jag är olycklig för att synen på att inte nöja mig med det som erbjuds duger. Nej det duger inte att få jobba ihjäl sig, det är inte ett solidariskt tänk, därför väljer jag bort det. Jag har försökt och har man en gång tidigare jobbat ihjäl sig då vet jag vad det innebär. "Den där hon är duktig att arbeta". Det är inte något uttryck som ger guldstjärna. Det är ett varningens tecken, men så är det idag, folk jobbar och en del dör. Folksam går in och betalar ut livförsäkringen sedan är det glömt.
Jag snuvar inte samhället på pengar heller, allt jag äger är mitt eget, allt utom ett studielån. Jag är ingen parasit. Är det viktigt för mig? Nej men för en del är det väldigt viktigt, och helst de som inte har rent mjöl i påsen själv.
 
När jag har vilat ska jag återuppta jobb, just nu vilar jag, Så här kan jag väl inte skriva? Eller kan jag? Tänk när någon ska googla på mitt namn och jag skriver min syn på att vara arbetstagare. Idag ska man inte synas, bara finnas och anpassas. Gud hjälpe mig hur det blivit...igen.
 
Stormbyarna ryter därute, jag är inte rädd. Snart ska jag gå ut och utmana pollenbyarna, akta mig för fallande träd och njuta av dagen. Att få skriva att man är lycklig är en rättighet, trots att allt pågår i världen. Mina tankar finns alltid hos dom som har det sämre än mig. Så länge förmågan finns att känna med så finns ingen oro över  att jag ska tappa min medkänsla.
Min inspiration till livet är min familj, mina vänner och det som jag bygger upp själsligt och med egen kraft ror jag ut i  stormen och ser alltid nytt ljus, och nya riktningar. Att fånga dagen trots flera sekundmeter i byarna går alldeles utmärkt.
 
 
 
 

Solen gick ner...och upp..

Kategori: Funderingar

Måndagen  20 April var alldeles otroligt fin, en dag värd att minnas. En dag då jag sög i mig all den energi som denna vårdag bjöd på. Makalös kan man säja. Att få vistas härute på ön är en ynnest och det är som att vistas i  en stor laddningscentral. Vaknade vid 8 tiden och drog upp rullgardinen i husvagnen och termometern stod på 10 grader plus, vårfåglarna kvittrade i varje träd och buske och perkulatorkaffet smakade vansinnigt gott. Jag klädde på mig och tog en morgonpromenad...
...ner till Runn, till den lilla stugan som en kvinna äger. En stuga som stått i 50 -60 år och som kvinnans far en gång fraktade på plats, drog stugan på isen en vinter. Den har stått på ett arrende sedan dess, nu börjar nuvarande ägare att bråka och vill ha bort henne för att kunna bygga "lyx". Vid den här lilla stugan känner jag glädje och lycka och det känns som om tiden stått still.
 
 
 
 
Den trevliga kvinna bor i Stockholm och varje sommar kommer hon, hennes barn och barnbarn för att fiska och njuta. En stuga som var den tidens semesterboning/lyx då vanligt folk ville komma från industrin och andas luft. Jag tror att jag ska intervjua henne denna sommar och göra en berättelse om huset och dess historia.
 
 
 
På gården ligger flera "skorvar" och rester efter små ekor, några är nästan sönderruttnade och en är täckt med plåt för att skyddas mot väder och vind. I viken ligger fortfarande lite is kvar. De ruttnande "vraken" utgör bara en bild av olika epoker och olika tider och de ligger och gör bara miljön som en tidskapsel.
 
 
 
Bara aktern kvar, måhända har man tagit upp många gammelgäddor med båten, nu ligger den som en installation och jag känner att låt naturen göra sitt.
 
Vi låser innan vi stänger för vintern, att låsa betyder att "vi är inte här" vi vrider om nyckeln i det enkla låset och talar om att här får ingen vistas just nu. Då förr var det en enkel regel, och att det man ägde var ens eget. Eller var det inte så. Känner att dagens sommarstugor är i riskzonen för kofot och brytmärken och respekten för att någon äger något är satt ur spel...
 
 
Några dyra prydnadssaker och materiella ting behövs inte, här dekorerar man med det som verkar vackert, färgat glas genom en ruta som är gjord på gammalt vis får en vågig effekt och om jag ändrar vinkeln för mitt synfält får flaskorna olika former, som gelé.
 
 
 
I ett annat fönster står en gammal hyvel eller det kanske heter rubank, kanske hennes fars verktyg som hittat sin plats för beskådan av enstaka besökare. Varje sak har en historia, har en berättelse och är inte några historielösa spontaköp. Höstens instängda flugor ligger döda på fönsterbrädet. Deras tid varade bara en sommar. Vår tid är längre, och vi har ett större ansvar än sommarflugan.
 
 
 
 
Snart kommer barnbarnens badkläder i olika färger pryda tvättlinan med de solblekta nyporna som inte är eviga. I sommarvinden torkar allt snabbt. Jag tycker om tvättlinor, för jag vet aldrig var dom tar vägen, de fortsätter in bland träd, in i skogen och slutar på en rostig spik någonstans eller lindat runt ett träd som växer och linan växer in i barken.
 
 
 
 
De knuttimrade falurödfärgsfärgade väggarna visar vilken teknik som användes. I sommar ska jag fråga kvinnan om jag får fota inne i stugan och få ett annat perspektiv av stugan som jag så länge varit så nyfiken på. Är det mesta kreativa orginallösningar som hennes far fixade, är det primitiva lösningar? Utan el och vatten, är det primitivt eller bara en doft av det som var.
 
 
 
Den gamla spiken, den rostiga som sitter i väggen är vacker. Ja jag tycker den är fin. Att uppskatta en spik är väl inte riktigt i dagens moderna torx samhälle där skruvdragare är var mans ägodel, och batteri är en rättighet. En "spikjävel" är snart en bristvara, maskintillverkad spik säljs nog mycket mindre idag, är förr, och smidd spik får jag kanske tag på hos Bukowskis Auktionsverk. Vi anar inte att allt förändras, smått och stort, vi fattar det inte förrän vi saknar det. Då undrar kanske ni vem i hela världen skulle sakna en spik. Tänk rent symboliskt på allt som försvunnit som ni saknar, kanske Raketost, GB:s glass Cassatapinne, förnimma om smaker lukter och känslor. Eller kanske rätten att vara sjuk och inte bli utförsäkrad. Rättigheten var  glasklar förr, nu kostar du pengar i alla utredningar mellan doktor, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst och gudarna vet vem mer. Nåväl vi lämnar 5 tumsspiken...
 
 
 
Barr från gran och fur på det gamla plåttaket, vissa blåser bort, nytt fylls på, andra förmultnar. Tidens kretslopp på ett plåttak någonstans i skogen i slutet av april. Vem orkar "bry" sig, mer än jag. Jag är nog en person som vill leva i både och itanför, jag menar, veta att jag kan ta mig till platser där det moderna bruset är bortblåst både på plats och i mitt huvud. Känna att det finns ställen där inget kan göra mig förbannat och där det råder absolut stillhet och klokhet.
 
 
Vintern har släppt sitt grepp och ger nu upp, alla årstider har sin charm, några är mer "hatade" än andra fast känner mig tillfreds när jag vet att det finns andra årstider. Jag hade turen att inte födas på ett isberg. Jag hade lyckan att födas in i fyra årstider och i alla överlever jag. Det handlar om att hantera, orkar jag inte skotta snö då får jag flytta och ge fan i snön (vilket jag ska, flytta) . Hela livet handlar om att inse, tänka, hitta lösningar, och ha en tro på sig själv. Det hittar man inte på några framgångssidor i tidskrifter utan det känner man inom sig själv. Jag tror att alla har en kreativ konstnär inom sig, har en syn och en dimension som kan skådas om man verkligen släpper på de normer som samhälle och andra målar upp vad som är det idealiska. Att lita på sig själv i första hand är den viktigaste upptäckten jag gjort.
Om jag skulle kalla mig konstnär skulle väl någon ha synpunkt på det. Ingen ska  ifrågasätta vem jag är,  jag vet vem jag är. Och inte alls handlar det om mina principer utan det handlar om mitt sunda förnuft. En del... fast de inte tror det...så är så är de fast i det kapitalistiska samhället, och tror att det handlar om karriär och att falla på knä inför makt. "Principuttrycket" är en floskel, ett ord som kommer ur någons mun för att den verbala förmågan är satt ur led. Jag menar, jag är en person som har åsikt och inte en "princip" En del tuffar på i det spår som någon bestämt, utan att ens förstå.
Ja vintern släpper sitt grepp, jag ger inte upp, jag ser på, jag accepterar och förstår. Jag visar glädje och låter mig yvas över det som finns. Var glad förfan!  Det är inte andra som bestämmer vem jag är, och jag är inte en liten princip jävel.
 
 
 
 
Solen gick ner i går också, liksom den gör varje dag. Vi alla har den stor äran att få se samma sol gå upp och ner, värma oss. Vi delar den, vi gläds, vi svettas. Den är gemensam. Jag kan aldrig bestämma om du får vara glad över "min" sol. Vi delar, vi har den tillsammans, den är gemensam ända tills den slocknar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kuba 2016

Kategori: Resor

Nu är nästa resa till Kuba bokad för mig och gubben. Nu är det bara att se fram emot nästa resa och mer utforskning av den gästvänliga ön i Karibien. Den 8 februari 7.45 2016 då lyfter planet från Arlanda och vi åker iväg två veckor denna gång. Jag hade velat ha 3 veckor, det hade varit drömmen.
Det kanske låter som om det är lång tid kvar, men rätt som det är så är vi där, står där med resväskorna nedpackade med tunna sommarkläder och flipp-flopp tofflor.
 Den här gången hoppas vi innerligt att djuphavsfiskeresan blir av och inte inställd pga för hård blåst. En dag av 14 dagar måste ju fungera. Klart vi båda var lite besvikna efter förra resan då turen blev inställd, vi hade verkligen sett fram emot den så det blev ett plattfall.
 
 Vi har bokat samma hotell som vi hade, ett hotell för vuxna, inga skrikande barn, utan det är mogen publik där inte Svenskarna utmärker sig utan det är skräniga Kanadensare. Dom var Kungarna över Kuba. Dom roffade åt sig alla solstolar vid polen, de bokade upp dom redan på kvällen. Ibland får man blunda och skita i det, undrar hur det blir om Amerikanarna om några år åter träder in på manegen Kuba och etablera sig igen. Det vill jag egentligen inte tänka på.
Nåväl, hotellet vi bokat är ett trevligt hotell med god mat, mycket mat, skaldjur i överflöd, det som jag verkligen gillar. Att bli serverad hummer varje kväll om man vill, att få äta det jag gillar är underbart.
 
När vi kommer tillbaka till Kuba ska vi också boka en tvådagarstur till Trinidad och kolonialtidens byar, Cianfuegos och Santa Clara. Det blir en djungelvandring till ett sånt där vattenfall som man bara ser på "bild". Jag ska också simma med delfiner. Om vi har ork och tid så vill jag tillbaka till Havanna och vandra runt mer än jag gjorde sist.
Kanske en tur med katamaran ut till den "vita ön" Cayo Blanco. Ja jag har lite tid på mig att fundera och det känns underbart att ha den här resan att se fram emot, tillsammans med min vän och make. Först ska vi uppleva en lång sommar, en kort höst, och lite av vintern, sen blir det ett kärt återseende av underbara Kuba.
Hola...
 
 
 
 
 
 
 
 

Svenska Resebokhandeln...del 2

Kategori:

 
 
Efter ett blogginlägg i december 2014 om hur Svenska Resebokhandeln ville blåsa mig och skicka mitt ärende till Inkasso och Kronofogde så har jag fått en del reaktioner på det inlägget. Det är inte "nöjda kunder" utan det är lurade kunder som blivit blåsta rakt av, av detta nätföretag http://www.resebokhandeln.com/. Ett företag som inte alls är seriöst, inte ens de som distrubierar deras beställningar verkar vara nöjda med hur de tar hand om sina kunder, de får alla telefonsamtal för deras nummer står på följesedlarna, men de är endast en mellanhand och har inget med Svenska Resebokhandeln att göra.
Jag fattar inte att Svenska Resebokhandeln får fortsätta att lura och blåsa folk. Är det något som får igång mig på allvar så är det sånt jävla lurendrejeri, där man inte ens vågar gå ut med ett telefonnummer, man inte svarar på mail.
Jag råder er att anmäla till konsumentverket och polisen. Ju fler anmälningar desto mer chans att få igen pengar för böcker man inte fått eller vice versa.
Tack alla ni svikna som hört av er, ge inte upp, anmäl.
 
 
Mitt Blogginlägg i december 2014

Spindel Emanuelsson/Kristiansson Resö...

Kategori: Släkten och forskning

EFTERLYSNING!
 
Maila gärna bilder på personer som liknar herrarna och damerna på mialotta39@hotmail.com
 
Jag har en känsla att det ligger en massa fotografier på kartong från slutet av 1800, början av 1900 talet på mina släktingar uti i stugorna i Bohuslän. Då tänker jag främst på min Resö, Bohuslän släkt Kristiansson/Emanuelsson/ Spindel. Min farfars far härstammar från den släkten, och med internet, Facebookgrupper och Strömstads Museum har jag lyckats hitta några. Tänk så många bilder som kastats är dödsbon rensats ur för att ingen har skrivit på baksidan fotot vem som finns på bilden. Tänk på det, skriv alltid på baksidan vilka personer dina bilder föreställer, jag lovar att det blir uppskattat i framtiden.
 
Efter att ha vilat från släktforskningen i något år, så har jag kommit in i ett nytt skov och vill borra mig ner i Resö släkten, den på farssidan. Det måste finnas foton i lådor som finns på mina släktingar, det är dom jag vill åt, det är dom jag vill skanna in, ta reda på vilka de föreställer. Så nu skickar jag ut en efterlysning till Världen och Resö om att kika i era gamla album, fotokartonger och dela med er så inte bilderna går förlorade.
 
Från Strömstads Museum har jag norpat denna bild på Järnhandlaren i Strömstad Konrad "Knössel" Kristensson f:1861-05-10 Lur, Tanum Göteborg och Bohuslän d:1933-02-211933-02-21 Strömstad, Göteborg och Bohuslän, bror till Emanuel Kristensson Spindel f:1852-03-16 Wålle, Lur, Tanum, Göteborg och Bohuslän d:1918-05-30 Wålle, Lur, Tanum, Bohuslän.
 
 
Järnhandlare Konrad "Knössel" Kristiansson från Resö. Titta noga på
bilden, och leta sedan i dina fotogömmor och se om du har någon som
kan likna honom.
 
 
Emanuel Kristiansson Spindel Resö
 
 
Emanuel Kristiansson Spindel med sin andra maka Ada Karolina Olsdotter Resö.
 
 
Min gammelfarfar Johan Martin Emanuelsson f: 1877 Resö, d: 1934 Bemidji Minnesota. Son till Emanuel
Kristiansson Spindel. Moder Hilda Andreasdotter.
 
 
Min gammelfarfars storebror Karl Edvin Emanuelsson Spindel f:1875-10-18 Lur, Tanum
d:1960-01-06 Lur, Tanum Bohuslän. Moder: Hilda Andreasdotter.
 
 
Jag är intresserad av bilder som ni förstår och hoppas ni kan skicka bilder oavsett om
ni är säkra eller inte säkra på personerna, för en del går att reda ut.
Ett stort tack till er, min Resö och Spindelsläkt för att ni hjälper mig. Jag skulle även uppskatta om det fanns några anekdoter, berättelser och historier om "Spindlarna" på Resö i Bohuslän.
Tack från mialotta39@hotmail.com :)
 
 
 
 
 

Påsken kom och gick...

Kategori: Funderingar

Påsk, ja då Jesus sysslade med något, om det var att han uppstod har gjort att västvärlden äter och äter, fyller matbutiken med något som liknar julgalenskap. Jag blev aldrig någon jul och påskfirare. Varje sådan helg var helger då alkoholen flödade i mitt hem och vi barn fick inget särskilt, bara stå ut.
Påsken blir för mig några lediga dagar med mannen som jag i stillhet kan fira ute i husvagnen med grillkorv, färdigmat, godis och TV.
 
Påsken kom och gick, och jag är kvar. Ensam i stormen njuter jag av dagarna i joggingbyxor och tar till vara på tiden här på ön då stillhet och vårfåglar finns. Jag går här som någon slags Greta Garbo i solglasögon. Igår kväll skulle jag ta en bild på solnedgången och ekorren satt utanför och skrämde ihjäl mig. Trodde det var en stor råtta, men så var det inte.
 
Efter att ha nästan bränt ut mig...igen...så förstår jag att mitt liv är inte till salu. Så nu är jag har och rehabiliterar mig och är tacksam över att jag begriper så mycket att livet är viktigt, ingen ska få ta orken ifrån mig och det finns inga människor som kan jobba som dårar och klara sig, i längden. Glad att jag fattade det. Tänker inte beröra detta mer och tänker inte grotta i det senaste halvåret som börjar bli mer och mer diffust. Jag har lärt mig mycket.
 
Rost. Foto: Mia J
 
I vindbyarna ser jag löven fara förbi, jag ser lite av mig själv i dessa gulnande löv. Någon bestämmer var jag ska kastas och ser att så är det, på något vis blev jag mer och mer livegen, jag styrdes såklart av de som har pengar, makt och styrka att blåsa iväg mig. Nu kan ingen vind greppa mig, stormen må få rasa därute, men jag är grundad. Jag går mina småpromenader, jag fotar, jag pratar och jag lever. Att bli sviken är jag van med, men blir lika förbannad varje gång. Nu är jag och min man två igen, vi ses, vi pratar och vi är vi. Ett äktenskap utan att ses, orka prata, inte ha ledigt tillsammans är inte värt något.
 
På Ösjön är det nu öppet vatten, på delar av Runn ligger isen kvar nu är årstiden är i en brytpunkt då vår och vinter fajtas med varandra. Jag håller på våren och värmen, som jag vet snart kommer. Dagarna går fort här på ön. Jag är aldrig rädd, vare sig för ensamheten i husvagnen eller för alla ljud som kommer på natten. Trygghet är ett viktigt ord, en plats dit jag alltid strävar. Att kratta löv i storm är häftigt, allt bara virvlade runt, jag skrattade åt min tokighet och log. Här finns det rogivande saker att sysselsätta sig med, tömma latrinen :) , diska, läsa, promenera och fota. Det är inte alla som klarar att göra "ingenting" men det har jag lärt mig och jag ska skryta med att det är det viktigaste jag gjort i hela mitt liv, för det dåliga samvetet gav vika då jag lärde mig det. Det var en viktig livsupptäckt. Att vara solidarisk mot sig själv i första hand gör att man kan vara det mot andra.
 
Runn, Foto: Mia.J
 
Jag fortsätter med att skriva på boken om min släkt, en egen designad bok som kommer att tryckas i ett eller två exemplar. Jag har inte skrivit på den sedan förra våren och efter ett uppehåll har jag nu fortsatt. Hela tiden hittar jag nya spännande saker, då jag både pappersforskar och DNA forskar. Allt det här har gett mig en insikt i vem jag är och varför jag blev den jag blev. Det är inget skitsnack, för de som gick före har satt spår, avtryck i normer och handlingar. Alla lik i garderoben som tillhör mig ser jag på och måste hitta ett gott förhållande till. Jag bryter trenden. Jag måste vara egen, jag måste själv bygga min egen person och inte göra de som de andra gjorde.
 
Havanna Foto: Mia.J
 
Snart ska jag och mannen boka nästa resa till Kuba, den kommer att bli i februari 2016. Vi båda vill dit igen, till folket vars vänlighet gått rakt in i våra hjärtan, Till landet där man har en mentalitet av att älska sin nästa, där krånglar inte folket till det. Jag har längtat tillbaka sedan den dagen den 12 december då vi klev av planet på Arlanda. Inte en dag har gått utan att jag tänkt på Youlanda och de andra, kvinnan i Havanna med en blomma i håret, byggnaderna i Gamla Havanna och cigarrmakerskan på cigarrmakeriet. Alla ansikten är så tydliga och Kuba blev en del av mitt hjärta. Nu denna gång då ska jag hinna med det jag aldrig hann.
Hola...
 
 
 
 
 
 
 
 

Har du slutat blogga...

Kategori:

...löd en fråga från någon...
Nej, jag har bara under januari/februari jobbat "ihjäl" mej. Jag är fortfarande helt slut och försöker ta mej tillbaka till livet. 
Har jobbat "ihjäl" mej en gång innan och blev sjuk länge, förstod inte att kroppen sa ifrån. Denna gång förstod jag, och hoppade av cirkusen...aningen lite försent. 
Det kanske dyker upp något när du minst anar det. 
Tack för att ni saknar mej😙
 
Sörens favvobild...