Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Calle i Amerikat, och mormor på rymmen...

Kategori: Släkten och forskning

Nu tror kanske att jag har fastnat i min släktforskning och att jag sitter i en jordkällare dygnet runt. Nej inte då. Det är otroligt intressant och från att inte veta värst mycket om min släkt har jag nu 188 stycken i mitt släktträd. Hela tiden poppar det upp nya. Kanske inte i sådan snabb takt som jag vill, för jag har ju alltid ganska bråttom. Här måste jag lära mej tålamod och kolla att det stämmer.





Dom här bilderna har "skräpat" i mina gömmor och följt med mig under många herrans år genom flyttar från de ställen jag bott i. De låg i en kartong som jag fick efter mamma. Men aldrig har någon vetat vilka de var. Just idag kan jag inte identifiera vem eller vilka som står si eller så, men jag vet att en av dem är mormors bror Frisören Carl Emil "Calle" Sjöberg och någon av de yngre kvinnorna är hans fru. Troligen är de äldre hennes mamma. En äldre bror som var född 1886 och som endast 19 år den 23 Juni tog båten till Amerika. Jag imponeras över modet som alla utvandrare hade, i en tid då informationssamhället inte alls var lika utvecklat som idag med internet och uppdaterade nyheter på tv.
Den här brodern skapade sig ingen förmögenhet i staterna men han han blev ändå ganska välbärgad enligt hörsägen. Genogående så lyckades de flesta av dessa syskon ganska bra. De var fem bröder och två systrar , varav en var min mormor.

Jag har tittat i kyrkoböcker som säger att min mormor och hennes"usling" till karl gifte sig 24 December 1922 och Anna födde sin första son Tore i Mars 1923. Hennes bröder accepterade aldrig hennes val av man. Han var inte god nog åt henne ansåg de. Nog kan det låta fruktansvärt men jag är kanske benägen att hålla med. Han drack väldigt mycket och var en fullfjädrad alkoholist, enligt min pappas berättelser så var han inte heller särskilt snäll. Han var en kuf, som var snål. Mannen jag talade med idag sa att han hade något delägarskap i Wasa bryggeriet, men det har jag svårt att tro när jag ser hans Kråkslott på Träskogatan 24 i Mjälga. Ingen boning som lockar till sig avoga släktingar. De ville säkert henne väl, och hon blev nog på ett sätt utstött från de övriga. Däri lägger jag inga moraliska aspekter. Jag kan nog aldrig säja hur det egentligen var.





Idag fick jag tag på en levande släkting, som var barnbarn med Carl Emils bror, en fullt levande människa och otroligt trevlig man som bor i Hytting. Han kunde en hel del om syskonskaran och var lite av en levande data. Utan anteckningar rabblade han en hel del fakta. Han hade kort som jag ska få kopiera av, och framåt ska han och jag ha ett möte då jag ska teckna ner det som han vet. Just nu hade han flyttpackat ner alla bilder som han hade i sitt hus, för att flytta till en lägenhet till sommaren. Då ska vi ses, för att gå igenom mina och hans kort. Det ska bli spännande.

Jag frågade om min mormor, en mormor som har gäckat mej lite grann genom att det verkar att vara omöjligt att hitta hennes dödsdatum och vilken grav hon kan finnas i. Eller om graven kan vara bortrationaliserad, obetald. Inte vet jag. Fast jag tror inte det är omöjligt för har man blivit född, vilket hon nu uppenbarligen blivit, då vet jag också att hon har dött. Mannen träffade aldrig min mormor, men vi enades om att honn funnits.

Han visste även att hon tillbringat en tid på Solbackens Sanatorium, men hade ingen aning om när hon hade dött. Vad han sa att han hört var att hon dött i TBC, just i den sjukdomen som hon låg inne för på Solbacka. Nu i veckan så fick jag sjukjournalerna på hennes 455 vårddagar på hemmet. Men det står på läkarspråk och med en skrivstil som härstammar ifrån Faronernas Hieroglyfer. Väldig svårläst. En duktig textydare som samtidigt är läkare kanske klarar det.

Nu gäller det att hitta henne, har mailat efter hennes bouppteckning som kanske kan visa något om de hittar henne. Ännars så får jag kontakta kyrkogårdsförvaltningen eller vad det heter och se om de har sett till henne bland blommor och stenar. Den här släktforkar resan ordnar till utropstecken till stora frågetecken. Ja det är väl så här att vara detektiv kan jag tänka. Spekulationer och huggskott, vilda chansningar och en hel del tur är det som får en framåt fast man är bakåt. Nejdå släktforskning är inget bakåtsträveri utan en utrensningsresa i värsta karma modell.



Med en väldigt stor sannolikhet är det min mormor på bilden, söt tjej som blev en bryggeriarbetare och gift med en man som inte var den bästa, då i andras ögon. Vad man önskar ändå innerst inne var att hon kunde få känna lycka någongång i sitt liv.

Får man inte göra, inte bra umpapa...

Kategori: Rebus

      

Fyra långa år...

Kategori: Musik

Time...

Kategori: Allmänt




...allt fick inte plats i min krönika, men vad gör det om hundra år?

Nu börjar allvaret igen...

Kategori: Allmänt

Dags för skolsök. På agendan nu framöver är det bara att prioritera sökningar. Faktiskt så kommer jag inte ha tid för så myckat annat nu framöver. Så för väl sura miner visas båd här och där, för tänk det bryr jag mej inte i.

Nu är det jag som tar tag i min framtid och mina möjligheter som jag har en vinning av och i det så är jag en egoist.
Idag har jag varit på en information, en liknande som jag var på förra våren men tyvärr så har de fått strukturerat om den. Utbildningen blev nedlagd i Falun, skolan fick inte de pengar de sökte för att de som ger pengar ansåg att Dalarnas behov av behandlingsassistenter inte var lika stort som på andra ställen i Sverige!!!

Istället nu startas det upp en 1 årig förberedande behandlingsassistent på Brunnsviks Folkhögskola, sedan hoppas utbildningen på att de kan starta upp utbildningen ånyo i Falun 2011. Då kanske jag kan söka och hoppa över på den.
Nu ska jag gardera mej med flera skolsök, vilket jag inte gjorde förra året. Men det var för att jag ville så mycket på utbildningen. Den mannen som höll i infon idag var samma man som intervjuade mej förra året och han kände igen mej. Han berättade att jag hade faktiskt varit så jäkla nära att jag kom med, det var "millimeter". Jag blev inte alls sur när jhan sa det utan kände att jag hade i alla fall varit så nära man kunnat komma. Det var i alla fall ett par hundra som sökte, 80 intervjuades och de og i 25.

Nu i helgen och i veckan framöver kommer jag att fördjupa mej i framtiden och har inte tid för så mycket annat.

I början av April ska en del sökningar var inne och någon i början av Maj. Föresten så stundar Vänsterpartiets Kongress i Gävle ochså i Maj. För andra gången så får jag äran att få åka med på den. Mycket jobb, sena kvällar och tidiga mornar, fast väldigt intressant. Bra att den blir i Gävle, inte så fasligt långväga heller.


Jojostyre...

Kategori: Politik

Det verkar var mycket som de styrande i Kommunennu ska "se över". Kommunala tjänster som de plockat bort ska nu diskuteras och utredas. Hällsjöhemmets hårda indragningar har nu fått de konsekvenser som både personal och en medborgares öga kunde se innan. Kommunens inskränkningar på fältfritidsledarna har nu "visat sig vara förödande". Vad är det som vi andra förstår och ser, som inte de styrande tar notis över.
Javisst ja det är ju valår, kanske tjänster tas in tills nästa budget. För att senare trollas bort igen...

Birro förvirro...

Kategori: Politik

Jag ska förtydliga lite i från mitt förra inlägg. Jag går inte upp i försvar för Birros förvirrade Onsdagssedel (den som jag inte kan hitta en länk på). En kommentar som jag fick var att "han mår nog inte så bra och han exploderar nog snart". Jag är nog benägen att hålla med.
Glöm Birro, jag skrev inte mitt inlägg utifrån hans tankar.

Det som jag skriver i inlägget under prologen om Birro, där skiver jag vad jag själv tycker. Fast om jag tänker så finns nog tendenser om snobbism och mobbing i de flesta grupperingar. Det sker på skolor, arbetsplatser och strävan efter att få vara mer än andra är en vanlig syn idag. Överallt existerar egoismen, och tyvärr har de som hade det sämst innan kanske glömt en hel del vad de trodde på från början. Det är kanske lätt att glömma, när makten och profiten tränger på.

Dags för uppryckning, arbetarrörelsen....

Kategori: Politik

Marcus Birro upprör en del vänstermänniskor, jag antar att han inkluderar den rörelse med Socialdemokrater och Vänsterpartister och de som står ytterligare ett steg åt vänster.  Birro startar en debatt och upprördhet hos en del. Han rör om i grytan. Marcus ifrågasätter bla kulturvänstern och vänstern över huvudtaget. Jag tycker inte att han gör fel som gör det.

Nu hittar jag inte länken med hans senaste krönika som stod i Borlänge Tidning. Somliga tycker den är firvirrande och andra håller inte med. Jag själv fick läsa den flera gånger, för att förstå vad han skrivit. Han har börjat att uttrycka sej på ett språk som inte jag förstår fullt ut. Kanske Birro har klättrat upp på stegen i kulturen.

Egentligen är det inte hans senaste Onsdagssedel som jag skulle recencera. Jag har inte läst in mej på den och jag hittar den inte heller på nätet.  Birro har förut gett kulturvänstern sparkar i röven, han känner sig besviken  på vänsterrörelsen och delar av den.

Jag lämnar Birros onsdagssedlar, men spinner ändå vidare på hur jag tänker i den snobbism och de lägren som ändå finns inom vänstern. Det vänsterpolitiker inte vill se, det ser dom heller inte. Det finns även något inom kulturen som inte vill släppa in andra. Vissa människor på vänsterkanten har tagit sej tillåtelse att rata och mobba ut, folk som de inte tycker passar in. Det gäller inte bara delar av vänsterrörelsen utan det är från de stora partiet till det lilla.

När jag tänker vänster då finns ingen framförhållning vem jag ska bli i framtiden. Jag skulle skratta om jag skulle se mej som en minister eller en vilsen rövslickare i gångarna på riksdagshuset. Jag har växt upp till den jag är bokstavligen från en dynghög till en bostadsrätt, till att förstå mänskliga värderingar. Ingen lärde mej vad en värdering var, den fick jag hitta alldeles själv i mitt förvirrade huvud. Och jag tror att jag har hittat ganska rätt. 

I mitt huvud står ingen politisk karriär på agendan, jag strävar efter att få göra mej hörd, nöta in mina synpunkter och kunskap och detta med stöd av de personer som befinner sej i mitt parti. Att kunna förbättra det som nu är åt helvete för de som lider av fattigdom, missbruk och arbetslöshet. Att vi tillsammans finns för varandra och stödjer. 
Att jag står som andra namn är en ära för mej, ett fortroende har getts till mej, att andra litar på min förmåga det betyder så mycket för mej. Att jag eventuellt står på riksdagslistan är en likadan känsla, men jag kanske ser ett större uppdrag att finnas i min kommun, den jag känner till så mycket mer. Där jag både ser och känner många personer som far illa. Att jag finns där är inget som någonsin höjer mej på samhällsstegen, jag är fortfarande jag.

Är mitt parti till för alla? Är alla välkomna? Ifrågasätts några ? Vem ska bestämma att jag ska lita på medlemmar?
Jag har också öppna frågor till mitt parti och mina partikamrater. Håller vi på eller är det vår uppgift att sålla och döma vilken som ska få ha våran partibeteckning? Ska inte avhoppare från andra partier bli varmt välkomna till oss?
Mitt parti ska vara till för alla, ingen ska ifrågasättas såvida de inte innebär att vårt parti tar skada. Jag själv kommer aldrig  att döma ut någon ny medlem innan jag ens känner Honom eller henne. Det passar sej inte att jag som en humanist förtrycker någon. Det är inte min uppgift att smutskasta. Min uppgift är att vara en bra ambassadör för mitt parti. Alla med vår ideologi måste välkomnas väl. Oavsett vilken partitillhörighet som funnits innan ska personen vara välkommen.

Visst samlas olika folk i de olika partierna till vänster. Många tappar det som var grundbulten när de började jobba politisk. Makten och egoismen smyger sej sakta fram och liksom dimhöljer uppdraget. En del politiker i min Kommun har inte förstått att de har tappat fotfästet och vandrat åt höger och bytt politisk inriktning. Samtidigt har de målat in sej i ett hörn, och att erkänna det skulle vara förödande för dem, fast medborgaren redan har sett det. 
Kommuninvånaren ser politikern inne i hörnet, men politikern ser inte eller vill inte se att den har blivit sedd. Ett erkännande om ett misstag skulle aldrig kunna göras, men det finns färdiga fraser om vad som ska yppas till massmedia eller till folket. Strategi och dålig magkänsla, förvirrande löften, odemokratisk oordning. Allt syns.

Vänstern måste bli bättre och vad den en gång varit, att stå i en blå hall och dricka årgångsvin är inte politik för mej, det är snobbism och en vandring i karriären och en makttagande. När stora delar av Sveriges medborgare har ekonomiskt bistånd från det sociala så skvätter vänstern rödvin i de fina salongerna. Nej politikern måste våga säja nej till borgerliga spektakel, annars finns ingen trovärdighet.

Ett stundande brölopp, Viktoria och Ockelbo pojken väntas. Vänstern över lag har sagt att Monarkin ska avskaffas, sossarna ska heller inte frustas i detta spektakel. Inte ens tänka på en bröloppspresent. Sånt ska gå bort i vår politik. Vill de stödja kapitalistiska kungahustet då måste de byta parti och rösta på högern. Í arbetarrörelsen ska inte presenter till kronprinsessbröloppet ens komma på tal. 

Kulturvänstern måste våga släppa in vanligt folk, folk som skriver om sina rötter, om sitt helvete, om det sociala misären som finns här mitt ibland oss som är en verklighet hos många. Det är det som kan folkbilda inte att "Rosor knippsas med en sax, i månsken då det skulle vara en sekatör, för att snittytan inte skulle skadas. Sen kom regnet och rosen blev glad." Kultur, rödvin , blickar som dödar när någon stjäl ens stol. Att det är så jävla viktigt att få vara att folk glömmer sina rötter gör mej irriterad.

Att vänstern annamar de borgerliga betendena gör mej förbannad. Vad är det för fint att vara isolerad från omvärlden, vilken nytta gör du då? Mitt vänsterperspektiv är mitt, och vänster är vänster. Jag är jag oavsett om jag står sist eller först på en lista till ett val, jag är lika hedrad över att få delta. Att få vara en ibland alla.

Jag tävlar inte om att göra stordåd, det är då politiken går åt helvete, det har jag sett. Både kommunalt och på riksplanet. Jag tycker (jag skriver tycker, andra skulle ha präntat anser) att det är dags att kliva av de höga hästarna, det gäller en del personer i mitt parti uti i landet, men vänder mej även till det stora arbetarpartiet i synnerhet i min stad, även på riksnivå.

Jag efterlyser nya unga politiker som kan gå in i politiken med öppna ögon och en känsla för de värderingar som en "makthavare" bör ha. Det finns så många som borde bytas ut, gamla, trötta, de som isolerat sej ifrån verkligheten och de som tror att ett förtroendeuppdrag är ett lönearbete. In med ny syn och hörsel, få de unga att tycka att politik är viktigt och roligt. Det är faktiskt de aktiva politikernas uppgift att sända ut de rätta signalerna till de som är unga, de ska även våga ge sin plats till dem. Att stänga dörrarna för de som borde komma in är en katastrof. Unga har sökt medlemsskap i ett av de större partierna och får inte aktivt vara med, ej heller tilltänkta på listor är förödande för kommunen. De gamla politikerna har satt sig i en glasbur, där de inte släpper in någon, de värnar om sin makt och sitt arvode. Utan de unga stannar Sverige och Borlänge Kommun.

När personer som inte är aktiva i vänsterrörelsen tycker att vänsterrörelsen har dalat, när de som aktivt försöker jobba inte alls känner sej hemma, då är det dags att syna och förändra och göra arbetarrörelsen tillgänglig för alla som vill finnas här. För att nå ett uppsving och en arbetarvänlig politik, då krävs det en stor förändring där alla kan känna sin delaktighet. När högern lockar över arbetare med sin "utanförskapspolitik" och vanliga arbetare röstar blått, då ser jag det som om att ett misslyckande.

(Observera att i detta inlägg skriver jag om vänsterrörelsen - hela erbetarrörelsen till vänstern. Jag menar också att ingen person är ofelbar, inte ens i mitt eget parti, inte heller jag. Vi måste våga prata med varandra.
Som arbetarunge är de värderingar och klasskampen en viktig del för mej, därför tänker jag heller inte vara tyst när jag ser att arbetarrörelsen faller, för att en del av de förtroendevalda inom arbetarrörelsen  tappat sina rötter, eller kanske aldrig haft dem. Vi kan inte klara en kris genom att hålla varandra bakom ryggen, utan för mej så betyder ärlighet en hel del. Det är valår i år, ett viktigt sådant och vi har inte råd att folora det, då stundar en kommande katastrof för en stor del av de redan utslagna...)


Heaven or Hell...

Kategori: Musik

Idag fick jag en liten aning om helvetet. Dödsmetallen kom till jobbet, eller lite häftigare blir det på Engelska, Death Metal. Japp tre band, ett Engelskt med ett svårt namn och svårtytt typsnitt på affischen, ett svenskt med lika svårtydd text på samma affisch. Huvudbandet Vader, ett Polskt band från Olsztyn, ligger kanske mellan jul och nyår, vad vet jag, det var det stora namnet. Ja dom är stora i Polen och inom sin genre, fast jag måste erkänna att jag har aldrig hört talas om dom innan.

En rolig kväll på Cozmos blev det i alla fall, trevliga och skötsamma killar som ställde sin mattallrik i disken efter middagen. Musiken var hård och jag kan inte säja att jag tyckte det var dåligt, nej men heller ingen musik som jag anammar. Texterna då, nej jag hörde inte ett enda ord.




"Här värmer jag upp till en riktig metallare i läskbaren..."





"Metallaren Tomasz "Reyash" Rejek (bas) och jag..."





"Självklart en tummen upp..."






"Jag (igen) och Piotr (Vaders sångare, gitarist) och allas Esa..."






" Vaders Gitarisst Marek Pajak occh Esa fick även vara med på denna bild..."


En klart rolig kväll och min första Death metal konsert under mitt långvariga liv. Någon gång må vara den första. Fast jag gillar den klassiska hårdrocken mera, jag erkänner. Nej nu ska jag ge upp för idag och drömma om småjävlar och hårda toner. Det dånar i öronen, öronpropparna är förbrukade för denna gång.

...ja då är det vår...

Kategori: Humor

Skatans Tankar säjer snor, jag säjer lånar. Nu lånar jag den här fina filmen från en fiskebloggare som jag följt under några år, Promisedland.

Finns det liv på Mars...

Kategori: Allmänt

Ja kanske finns det liv på Mars, någon liten vattenmolekyl eller någon annan liten mikrob. Det är världsliga ting som den lilla äckliga Karlsson på Taket skulle ha sagt. Jag tycker faktiskt att den figuren i sagan är en liten småborgerlig typ, som förleder den lilla pojken på villovägar. Konstaterat en höger man, yo yo.

I morse vaknade jag av att min yngre son låg och fräste ur sej snor, en lång stund. Jag med mitt hemska morgonhumör låg där och morra för mej själv. Efter sn stund hörde jag utifrån att vårfåglarna hade startat för den här säsongen, jag tassade upp och öppnade fönstret, tassade tillbaka, la mej och blundade. Hackspetten dundrade in näbben i en trädstam nåråt älven, som följdes av ett härligt eko. De andra fåglarna kvittrade i en vårduell. Som ornitolog är jag urkass, jag vet knappt någon fågel mer än Skata, Mås, Kråka och Duva. En del kallar dom skit- eller skränfåglar, jag säjer fåglar jag. 

Nu  har vi nästan ett  svar på huvudrubriken. Det finns i alla fall liv i Mars, våren är bara så jäkla fantastisk. Jag känner att jag lever upp och får ett framåt perspektiv varje vår. Då händer det något som sätter sej i den positiva hjärnhalvan och verkar, arbetar och ger mej en överlevnadsförmåga med kvitto. Hurra säjer jag.

Tyvärr så kan jag inte vistas ute för länge i solen just nu, om ni läste innan eller om ni mindes så har jag en hudsjukdom som hette något på Rosa och jag äter antibiotika och smörjer mej med någon slags salva. Och får inte vistas i stark sol. Nu ska jag äta och smörja några månader till, så det går inte att undvika solen helt. Det är omöjligt om jag inte ska gå till jobbet med en kompostpåse på huvudet. Hur som helst så ska jag väl inte vara en slavisk soldyrkare den kommande tiden.

Jobbet ja, eller den arbetspraktik som jag haft på Cozmoz/ Caoz börjar tyvärr ta slut. Ett halvår har snart gått om inte Reinfelt ger något tillägg på fortsatt praktiserande. Innan jag hittade den här praktiken alldeles själv, så jagade arbetsförmedlingen mej med blåslampa och vinkelslip.
 Under arbetspraktiken så har de totalt glömt bort mej, inget visat intresse från deras sida att förgöra mej eller råna mej på det A-kasse baserade praktikstödet. Ganska konstigt kan jag tycka. Idag när du tar en arbetspraktik när du stämlar så sparas inte dina a-kassedagar, utan de tickar på. Alltså mitt arbetssök har inte alls varit effektivt únder praktiken, tiden har knappt räckt till att vara heltidsjobbsökande. Det är ett stort minus. Hur det än är så tar man en arbetspraktik för att det eventuellt skall leda någonstans och då kan jag ju inte varje dag lämna verksamheten för några timmar söka jobb. Högerregeringens tänk är som vanligt helt under isen.

Nu är det i alla fall snart dags för mitt skolsök igen, tänk att det gått ett år sedan jag sökte till Falun men snubblade över målsnöret. I år är det dags igen med ny positiv inställning. Nu har utbildningen flyttat och ska finnas på Brunnsviks Folkhögskola. Det är inte fy skam, men två mil längre än när den var i Falun. Alltså jag provar på Humanistiskt Behandlingsarbete igen, och i år vill jag bli antagen. Men jag kommer även att söka fler skolor för att gardera upp mej, som i Kopparberg, delvis distans, och Tollarp Folkhögskola, helt på distans.
Sedan om någon vill anställa mej så går väl även det bra. Härliga val önskar jag mej.

Politik för fan sa Punkrockaren Lindeman( Hasse& Tage). Ja vi kör hårt nu. Det känns som om att vi i vänstern här i Borlänge stöttar upp de väljare som kommit på kant med sitt gamla parti. Minga aktiva och röstare känner sej totalt svikna av patriarkatet och den galna falangen som härjar i kommunen jag tänker inte (S)kriva vilket parti jag menar.
Vårat 1:a Maj Firande i Gammelgården kommer att bli ett firande med nya tankar och ideer. Vi kommer att ge tid åt ung vänster, och har även fått ett ja ifrån poetestradören och poetryslam hip hopparen Kung Henry. Jag jämför honom som en yngre kopia av Ewert Ljusberg. Vi kommer för första gången på många år marchera med Medvind som orkester. Och nu blir vi åtskilligt flera i tåget än antalet i orkestern är. Vilket känns bra.



"Kung Henry/ Henry Bowers"


I politiken är det mycket som jag skulle vilja hinna med, jag har ofta skrivit om saker som mobbning och ungas missbruk. Med flera skulle jag kunna spåna och sätta igång. Jag känner att jag behöver flera inspiratörer. Ibland fastnar jag i ett läge och skrivbordskivan är som en sovplatta. Inom mej så säjer det goda samvetet:-Örka...och det andra lallar och lurar fram den den gömda dåliga själkänslan.

I helgen så har jag, som inte är någon sömmerska sytt gardiner till partilokalen. Meter, på meter med raksöm Zig- Zag och nålning. Vem uppfann gardinerna, någon terrorist? Eller Juan de la Gardin? Hur som helst så är det varken roligt eller lätt att förvandla ett tygstycke till något. Nu är de klara och jag tror de blir godkända. Men alltid dyker de värsta farhågor upp. När jag hade jobbat med gardinerna och sydde sista fållen blev jag kallsvettig och tänkte:" Är dom för korta?" Fram med måttband och grundskiss, och konstaterade bara att de var några centimeter längre. Alltid ska jag överdriva.

Jag har inte sett ett enda schlagerfestival program. Det är jag glad över. Brukar inte hånkas över slikt heller. Det där spektaklet är så dåligt och ytligt att det får mej att kräkas. Det handlar inte om talang eller artisterna som framför sången, det handlar bara om buisness. Inget annat, konventionell dynga.
Jag läste i mitt Facebook igår och såg kommentarer som: -Jag skulle inte se schlagerfestivalen, men det var inget annat att så så jag hamnade framför tv:n...Hur hamnar man framför tv:n om man inte själv sätter sej?
Fel låt, rätt lått. Vad är fel och rätt? Nä som gammal antitok så fattar jag inte vad det är som är så lockande. Ostbågarna kroknar ändå, chipsen går att äta till sena rapport. Godisskålen kan lätt tömmas till "Tyst Vittne".

Nu sjunger fåglarna i björken utanför, det finns liv i Mars. Våren är här på riktigt men jag är beredd på bakslag och Aprilväder. Fast jag vet att det kan bara bli bättre.

Kan jag ha hittat "min" Amerikafarare...

Kategori: Släkten och forskning

Johan Martin Emanuelsson, min farfars far, han som blev lost i Amerika ni vet...han som skrev några brev och sände sin fru några fotografier. Jag tror att han har dykt upp med hjälp av en svensk- amerikansk hemsida...Johan som var ett inhysejon i Krokholmen, Tanumshede han reste till Chicago, Illinois och steg iland 14 April 1902...med största sannolikhet är det han. Nu ska det forskas.

Samtal löser konflikt...

Kategori: Politik

Nu far jag ner mot djupet igen, en resa som inte svider så mycket i mej, kanske mer i andra som undrar varför jag lämnar ut mej själv och andra. Jag tänker inte lämna ut någon levande person, samtidigt har den här personen betytt otroligt mycket för de närmaste i släkten. Han var en god och hjälpsam man, kunnig och ödmjuk. Men otroligt ensam.
 Han behöver en återupprättelse, jag och min släkt har för längesedan gett honom det. Det var nämligen vi som tog emot ursäkten på dödsbädden där han avsade sig och tog avstånd från den nynasistiska grupp han figurerat med i press och på möten. För ett antal år sedan.

Under sin levnad här i Borlänge fick han allt som oftast höra glåpord efter sej, många skrek och gormade, för att han då var den han var. En järnverksarbetare, som levde ensam, jobbade och slet utan en enda sjukdag under sitt 40 åriga arbetsliv. Han ställde upp och tog skift för många under alla olika helger. Kanske för att vara snäll, eller kanske för att tjäna pengar och bli någon. Han hade en del pengar när han dog, och hur mycket har det spekulerats om, folk har öppet frågat mej hur mycket han hade av ren nyfikenhet. Jag vet vad han hade. Men han "valde" att leva sitt liv med böcker och klassisk musik. Han valde att inte bli den andra ville han skulle vara. Jag sa valde, inom situationstecken, jag kanske kommer till en förklaring senare, eller så gör jag det inte. Vi får se vart detta inlägg barkar åt för håll.

Under hans uppväxt behandlades han inte så bra av sina föräldrar, redan då tyckte de att han var avvikande. Hans mor visade dåligt eller sällan känslor, hans far var en suput som valde flaskan före familjen. Systrarna hans var framåt och såg bra ut, de träffade sina män, en fick barn och den andra flyttade mot Stockholm. Mellan syskonen fanns det kärlek och en distans. Barnen levde i en dyfunktionell familj. Sådana familjer är tyvärr inte sällsynta, inte då och inte idag.
På somrarna skickades han ner till Värmland där han fick serva en alkoholiserad faster och hennes man. De hade inga pengar, för de pengarna gick till alkohol. Ofta fick han gå hungrig. Det var den uppskattningen hans mor och far gav honom, med vetskap om vilket helvete han befann sej i.

Ett liv, präglas en hel del av uppväxten. Varje människa väljer vilken väg man går, men är personen tillbakadragen och inte vill ta plats då puttas den allt längre ner och glöms. Har personen sedan ett avvikande utseende och dessutom är en samlare av tomglas och blir en profil med en etikett som "original" då bleknar inte den stämpeln. För inte så längesedan fick jag en förfrågan, 14 år efter hans död, om att återge det mesta om honom för att en bok skulle skrivas om original som levt i Borlänge. Mitt svar blev ett klart nej till att vara delaktig i en sådan käftsmäll.

För mej var han orginell på det sättet att han var ödmjuk och fanns alltid där med en hjälpande hand om jag bad. Det finns inte många människor som är av den kalibern, jag hittar sällan personer som inte lever för andra utan de lever för att tillfredställa sig själv och nå en positiongenom andra. Jag kan väl vräka ur mej att egoister växer även på ogödslade träd. De har enkelt att döma andra och nå popularitet genom att suga ut det goda från människor, tömma dom och inte återgälda något. Min släkting lärde sig att älska sin nästa, han tyckte om och respekterade alla, fast han inte ville inleda några relationer. Han trivdes bäst med sina åsikter. Han trodde på en makt, men föredrog att gå ur Svenska Kyrkan, trots det besökte han flitigt gudstjänster och trodde på sin Gud.

Ensamhet kan tära även på den som väljer att stå utanför etablisemanget, ensamhet kan göra ont när den inte är självvald eller när den tillbakadragenheten och självkänslan ligger allra längst ner på botten. Självkänsla ja, hur ska den kunna vara stabil efter en kärlekslös uppväxt, sedan människor som har förutfattade meningar och målar upp en bild av hur någon är, de går in och bestämmer vem du är. Att tillhöra någon eller något är viktigt för en del, men ur osäkerheten växer det upp förvirring och en del val som görs kan vara fel. En del faller in i olika sekter, där ordet som sägs är lag. Det nöts in, samtidigt så visas en gemenskap upp, och ett bevis att man har en tillhörighet. Människor ser upp till en. Plötsligt har JAG blivit någon, men ändå inte insett att jag har blivit förspeglad in i falska lögner.
Förstå hur lätt det kan vara att hamna i fel tillhörighet, det måste vara det enklaste av allt för att bli någon, som äras. Ändå kan inte många lyckas inse att de är på villovägar och bort från det sociala livet utan avskärmas alllt mer, från den verkliga världen.

Därför är det så viktigt att vi vågar möta de människor som står "utanför" eller bredvid, eller inte alls syns. De som skriker och skrävlar om inget alls, har tagit ett steg framåt men missförstod att de skulle förmedla känslan till andra människor. De tog sin sargade självkänsla och förändrade den genom att hata det man inte kunde rå på. Skuldbelägga de oskyldiga. Ja så gör även vi, osektualiserade (heter det så?*), vi tar oss vatten över huvudet och dömer andra, hotar, pekar med hela handen, ger order och tycker att de ska tycka som oss. Annars tar vi till våld och glåpord. Ett dåligt verbalt krig. Ett krig som förloras av den som inte kan visa ödmjukhet.

Jag vet att min släkting stod på ett torg för 13 år sedan, med unga nynasister, han höll en fana med en svastika på. Där stod han och var någon, han fick ingå i en gemenskap, med unga grabbar som såg upp till en 70 årig (vad de trodde) erfaren nasist. Han var ingen sådan, men han hade funnit en samhörighet hos dessa pojkar, han hade fått ingå i en gemenskap dit han aldrig kommit innan. Han trodde att han hörde hemma hos dem. Han stod på torget, fotograferna tog kort som fanns på första sidan i den lokala pressen, en publik samlades. Jag stod också där och många tankar for i huvudet. Hade jag varit hans mamma hade jag gått fram och tagit honom i örat och dragit bort honom, men han var en vuxen karl, som fick stå för sina egna handlingar.

Döden, är man ensam är döden dubbelt så hemsk. Min släkting var väldigt rädd för den, att tro att han var agnostikern, men med ett annat troende om en högre makt tog även en förvirring här. Det som förkunnades på den här dödsbädden var inget annat än en gottgörelse. En stor ånger över att ha ramlat ner så djupt och ingå i den rörelsen, och att stå med en fana med en symbol som symboliserade enbart hat, gjorde mannen väldigt ledsen.
Han bad om ursäkt för att han sårat oss, våra familjer och barn. Han var uppriktigt ångerfull, över att han hade invaggats i en falsk lögn om gemenskap i den kretsen. Han förstod att han hade åkt på en rejäl blåsning.
Min släkting gjorde en avbön på sin dödsbädd. Han tillhörde inte den falangen som är invandrarfientlig. Han ångrade det bittert.

Nasismen måste mötas med goda argument, att samtala är den  bästa lösningen. Egentligen borde politiker från alla partier bjuda in till ett öppet möte. Det är fel att säja att man ska vända nasismen ryggen, det är bättre att säja emot den, för demokrati. Diskutera med dem vad det är för samhälle de vill ha, möta dem och argumentera. Vilken är deras ideologi?
Ett öppet möte och föra en debatt där ideologi mot ideologi ställs. Jag tror att det diskuteras för lite om nasismen i Sverige, ändå så får invandrarfientliga partier fler och fler medlemmar och röster. Hög tid för en debatt.

Det går att få människor på rätt väg men för det så krävs ett bra bemötande. Det som varit viktigt för mej i detta inlägg är att de som höjde min släkting också fick se att han gjorde en avbön. Han gjorde det som han ansåg vara det enda rätta.

Idel strävsamt folk...

Kategori: Släkten och forskning

Ännu har inga större skandaler siktats i släktforskningen. Det ska väl vara Rut då, hon som var gift med min morfars bror, hon var gravid vid giftemålet och var i femte månaden, och så hade hon en skuld hos "fogden". Annars ser mina anfäder ut att vara vanliga arbetare. Inget blått blod har ännu varit synligt i trädet. Och gott är väl det. Jag förstår min roll att vara mer och mer. Jag begriper varför jag blev den jag blev.

Mormor har jag nästan hittat, hon som dog i TBC troligen på Solbacka Sanatorium i Hedemora. Men vilket år hon dog, är annu en fråga, och vart hon är begravd. Kanske lämnade hon min morfar och gifte om sej. Jag har i allafall fått sådana indikationer. Nu ska jag ta kontakt med gamla patientregistret och se om hennes journal finns tillgänglig. Däremot hennes familj och syskon fick jag hjälp att hitta, på det senaste släktforskarmötet. De bodde kom glidandes från Yttre medväga ner till Hushagen 1900, där de bosatte sej på Haga 13 Heimdahl. Och mormors far jobbade som Bessemer arbetare i Jernverket, dog sedan i hjärnblödning. Han hette Anders Gustav Sjöberg och kom nerifrån Silvberg och hans släkt kom från Laggarbo och far hans var Dagkarl i Ulfshyttan. 

Jag har fått god hjälp nere på "släktfosrarklubben", dom är ju proffs där. Särskilt nu i Onsdags fick jag hjälp av Lena, och hon berättade att hon forskat i över 25 år. Hon hittade mina döingar i parti och minut, det såg så enkelt ut och jag trodde jag förstått hur man gör, lite grann då. Satte på datan och skulle leta reda på rullorna, då satt jag där som ett frågetecken. Efter tre timmar, som gick i en flygande fläng så var jag förvirrad över hur enkelt det var för henne, och tänkte när jag själv sitter i dödboken som en snigel... 


"Solbacka Sanatorium, nu ett förfallet spokhus i värsta förfall"...


Alla verkar vara strävsamma arbetare, alla mer eller mindre fattiga med barn, de stretande folket som byggde upp Sverige. Även om deras personlighet och de flera på mammas sida hade alkoholproblem så verkar det vara ganska hyggligt folk.
Det är intressant att få ta del av sina egna rötter, innan jag startade så visste jag knappt något.

Tre eller kanske fyra Amerikafararare har jag nu på listan, den senaste som jag tror for är min mormors farmor. Hon hette Stina Lisa Persdotter och kom från Norrbärke , född 1821 och hennes namn har dykt upp på passagerarlistorna. För min mormors farfar gifte om sig med Stina Ers...



Det gamla Wasabryggeriet har jag alltid varit fascinerad,under min uppväxt har det gamla slitna bryggeriet stoltat upp som en ruin i stadskärnan fyllt med duvor och duvskit. Många turer runt att de skulle riva det har det varit under åren, men så äntligen för ett antal år sedan beslutades det att det skulle renoveras. Jag minns då, utan någon vetskap om att min morfar jobbat där som bryggeriarbetare och min morfars bror varit Disponent, att jag tyckte att det var otroligt roligt att Borlänge fick behålla en gammal byggnad. För annars har de styrande i staden skövlat de flesta gamla byggnader för att släppa fram tråkig 60 tals design och raserat många kulturbyggnader.

På kortet här ovan står min morfar längst ut till vänster, med en svart fårskinnsmössa. Jaag kan nog läsa av kortet att han heller inte var särskilt lång. Ett släktdrag som ännu håller i sig. Kanske är mannen i mitten på nedre raden, den långa, stämmer inte*S*, morfars bror, Disponenten. Svårt att säga, för det är svårt att se likheter eller skillnad på korten emellan.



"Disponent Gösta Kalin"

Tiden går fort, snart sitter väl någon släkt i framtiden och funderar över vilken gök jag var, och undrar vad jag tillförde. Även fast tiden ofta är ögonblick så känns det avlägset när jag rotar bakåt. Allt och delar är nedtecknade i kyrkoböcker, dödsböcker och husförhörslängder. Ett hantverk bara det. Flera böcker har brunnit upp i kyrkobränder. Nu fastnar vi i systemen på andra sätt och genom klick på datan och arkiverade i myndightetrs källare är vi mer lättfångade. Vi registreras på ett modernt sät, där vi har svårt att smita, våra namn suddas aldrig ut. Däremot så kan inte registren tala om vilka personligheter vi är, och det är skönt att vi få dö med någon liten känsla av hemlighet. Vi känner ju aldrig någon annan. Vi kan aldrig krypa in i skinnet på någon, i alla fall inte ännu.


"Solbacka, kallades Dödens väntrum i en tv dokumentär som visades
2008"...