Mia Jäverlings Blogg

"Du ska lita på din magkänsla", det gör jag och ofta fungerar den. Nu har orosklumparna lagt sig som en klump i magen och det tär på humöret och oron mal som en hyena.

Bostadsrättsstyrelse med egna idéer, lekmän som leker, som trollar och fixar så föreningen kan drabbas av olustiga konsekvenser. Ja sånt gör att jag efter 19 år börjar vantrivas och oroas för min bostadsrättsförening. Jag vill bara komma härifrån, flytta. Denna känsla gör mig förbannat ledsen då vi i familjen har haft många fina år i ett fint område, en fin lägenhet, där en god grannsämja funnits. Nu har allt exploderat.

 

Jag känner en otroligt stark oro, är förbannad och väldigt ledsen. Det känns som alliansen har tagit plats i styrelsen och raserar. Samtidigt så går styrelsen förbi medlemmar och den ekonomiska firma som vi har haft i 25 år, agerar på egen hand utan att förankra hos de boende. Det gör mig orolig.

 

Jag läser om bostadsrättsföreningar som har sänkt sina räntor och efter en tid gått omkull. Experterna rekommenderar en långsiktig ansvarsfull amortering av föreningens lån. Om räntan går upp då äts avbetalningen av gamla räntor fort av räntekostnader.

Fördelen är att man kan hålla låg hyresnivå, nackdelen är att lånet behålls längre och banken tjänar självklart på detta. Bra vid låg ränta, dvs mindre än 2,5%, om räntan höjs så väntas en hyreshöjning.  Jag tycker det är vanskligt och att föreningen lite spelar monopol.

Jag söker ett annat boende men det är inte lätt att hitta en lägenhet.

Fy vad deprimerande.

Jag väntar på våren, jag väntar fast den är här. Maj som är min favoritmånad, den som brukar innehålla några härliga dagar med värme, sol och grönska.

Nu, ja varje dag blir lite av en besvikelse, det blåser och regnar och ingen värme i luften. Dagarna försvinner och jag kurar med fleecetröja. Igår blev det alldeles för tråkigt ute här på ön och var tvungen att ta mig till stan. Var där i några timmar, sedan fick jag nog. Ut på ön igen och här sitter jag och hoppas. Det är bra att få träna på det också.

De där långa promenaderna med kameran har inte blivit av, för regnet kommer med ojämna intervaller. Den här våren har varit så blåsig, minns inte att någon vår har varit så.

 

Tänker på året som gick, jag gör ingen årskrönika som sträcker sig från första januari till första januari, det gör så många andra. Ett år är ett år oavsett. Under året som gick blev det en resa till Skottland, det blev Stockholm och Neil Young tillsammans med den yngsta grabben, det blev en Kuba resa. Alla resor blev bra och de har präntats in i min loggbok som positiv input. Skottland tillsammans med Klan Moffat, romarnas fantastiska byggeHadrians Wall, 700 års jubileum av Banockburn, paraden från Stirling castle tillsammans med klanen och 1000 säckpipeblåsare ger mig fortfarande en härlig rysning längs ryggraden. Stockholm och en konsert med Neil Young ger mig ståpäls, en konsertdröm som jag haft länge som blev verklighet och den ger verkligen mersmak att få se honom fler gånger. En man med sitt Crazy Horse, som enligt mitt tycke är oslagbar. Detta tillsammans med en son (en ny generation) som avgudar hans musik och texter gjorde mig glädjefull. Resan till Kuba som väcker kärlek och medkänsla i mig, en tripp som gav mig mersmak och nästa tripp är bokad den 8 januari 2016.

 

Jag minns för 8 år sedan, nu blir det flum för en del, för mig så blir det att jag backar och tar orden han gav och pusslar in i mitt liv. Han sa att han hade med sig en märklig man, jag tror jag vet vem han syftade på. Den "märkliga mannen" sade att jag borde skaffa mig mer skinn på näsan och stå upp för mig själv. Då trodde jag att jag hade skinn på näsan, idag vet jag att det var bara en yta. Idag har jag skinn på näsan, jag står upp för mig själv och låter ingen utnyttja mina kunskaper för egen vinning, utan delar bara om det är ärligt. Några kan nog se det som jag gör en förlust, men de behöver inte oroa sig, för så länge jag vet att det är en god sak och inget högmod, då behöver man inte bekymra sig. Jag har bra koll. Jag är alldeles för klarsynt för att låta mig luras. Mediet såg också ett märkligt hav med en turkos färg, han såg sedan flera hav med turkos färg och sade, märkligt. Mitt ena hav såg jag 2010 på Yttre Hebriderna i Skottland, långa vita tomma stränder med verklig turkos färg, tomma och ödsliga stränder. Det var ett kallt vatten.

 Mitt andra turkosa hav fanns på Kuba, ett paradis, med långa vita stränder och en värme i vattnet. Två ganska lika stränder, ändå så olika och jag älskade båda. Stränder och hav ger mig verkligen harmoni.

Vad sade mediet mer? Jo han sade att jag kommer att ta hand om ett barn. Tänker inte skriva mer om det, eftersom det inte är något som skett. Vi får se vad och om han menade...

 

Från det ena till det andra så har jag haft min EU moppe(4000kr) på Blocket till försäljning för en ganska billig och rimlig peng. Jag inser att Blocket har blivit lite som en loppmarknad. Folk vill helst inte betala för något, dom vill bara ha. Här kommer lite bud:

*Jag bor i Malung och det är ganska långt och bensinen är så dyr. Därför kan jag väl få ge 2000kr?

*Vi kan väl byta? Du kan få lite vitvaror av mig?

*Jag bor i Örebro, långt att åka, vad kan du göra för pris?

*Jag är bara 16 år och har inte så mycket pengar...

*Om du vill bli av med den snabbt ger jag 1500kr!

*Vad har du för adress i vilken stad? (tror man att jag är dum i huvudet)

Vet ni, jag behåller mopeden. Blocket får ha sin loppmarknad för sig själv. Och ni folk som bara vill betala nån spänn för saker, gå på loppis. Skambuden har haglat.

 

I alla fall trots så har det varit ett jäkla bra år, fyllda av bra saker som trängt in skiten i hörnet. Ett år då jag också insett att varken jag eller mopeden är till salu, till vilket pris som helst.

 

Livet är ett stort pussel med olika bitar, som ska sammanfatta varandra och bilda en spelyta. Jag pusslar lägger, tar fel bitar, blir frustrerad, lugnar ner mig, försöker igen, det blir fel, och rätt om vartannat. Livets pussel tillåter att man lägger fel, men det betyder att för en själv så måste jag lära mig att hantera dessa pusselbitar som förr var så förhatliga, fast nu blivit en utmaning. Det är när vi lär oss hantera det, då hittar vi lösningen.

Det är lätt att ge upp i livets villervalla, att använda de nedärvda normer och fördomar och välja fel väg, ge upp och såra, hata och bli egoist.

Idag spelar jag på hemmaplan och gläds åt att få umgås med de jag trivs med, både lyckade personer och "misslyckade" enligt gängse normer. I de vattnen trivs jag bäst. Jag kan inte lära ut att pussla, utan det är mer komplext än så. Att pussla sitt liv gör man inte ensam, det måste finnas bra människor runt en som vägleder, berömmer och ger kritik och är ärliga. Vi kan aldrig hata eller hämnas till lydnad, då åker taggar ut om vi inte lärt oss de oskrivna pusselreglerna. I alla lägen agera "vuxet", hur svårt det än är. I pusslet ingår förståelse, och ingen bit kan läggas och passa om inte åskådarna har en humanistisk känsla, förståelse och medkänsla. De är dom som hindrar. Jag kan aldrig hämnas eller hata någons känsla, jag måste hantera min egen.

Varje dag måste jag spegla mig själv, jobba på förbättringar, eller plocka bort överdrivna förbättringar till att bli mer balanserade. Så ser verkligheten ut för alla människor, men alla har inte greppat att kropp, huvud, själ, kost, tankar och allt det som finns runt en är själva livet och måendet, substitutet är något som någon annan blir rik på.

 

 

Sista april, med brasa och spöregn, första maj med kyla och spöregn, andra maj med en start på dagen med uppehåll och en efter en lämnar campingen, trots det bara är lördag. Det ser ut att kunna bli spöregn.

 

Jag låg här i natt och lyssnade på regnet som smattrade på husvagnstaket, låg och funderade, analyserade och filosoferade. Det var på det mesta, om livet och glädjen att få ha det bra, om andra som inte har det bra, på politik och Landstinget Dalarna som är en het potatis. Faktiskt så kom jag fram att jag är glad över att jag är den jag är. Jag vågar stå upp för både mig själv och andra och jag "köper" inte vad som helst och allra helst att man vill tysta mig. Jag har mina åsikter och kommer alltid att ha, några kan verka korkade andra bra. Ofta känns det som om mina analyser och åsikter ligger före i tid och det är jag nöjd över för i min planering finns det en framtidsvision som sträcker sig längre än vad näsan räcker.

 

Ibland säjer man att det är bra Mia att du har åsikter, och ofta säjer man att jag gnäller. Att vara kvinna och ha åsikter vad som rör samhälle, politik, rättvisor och orättvisor är ofta förknippat med epitetet gnällkärring. Tänk att det bryr jag mig inte i. De som står bredvid mig och stödjer är också de som ärligt säjer sin mening och stödjer mig i mitt liv. Sådant känner jag. Fjäsk, fjoll, oärlighet är känslor som lyser igenom och det är plågsamt och det går inte att ta emot.

 

Jag är ganska mätt på ytlighet, det är ett skådespel i klass med dåliga tv serier. Jag förstår också varför, för en del klarar inte att hitta sin egen identitet i bruset utanför. Idag ska vi vara så duktiga och finnas för alla, vi ska coachas fram till tänkandet. Bättre vore att var och en fick hitta sig själv. Och det är inte lätt. Då gäller det att gräva ofta med hjälp av någon. Vi klarar inte allt på egen hand.

Vad tänkte jag på natt då jag lyssnade på regnet? Jo jag tänkte på hemlöshet, jag tänkte på hur en utförsbacke skapats till många, att folk går in i depressioner , arbetslöshet, missbruk och totalt tappar grepp och fotfäste och skyddsnäten för dessa människor saknas. Politiker tror att en behandling är en behandling för att den heter behandling. Samhället står inte rustat för människors ras pga att man bygger infrastruktur istället. Man bygger för de som har arbete och köpkraft. De hemlösa finns inte med i budget, de är ett bekymmer som man bygger bort. Löften om boende lovas och sedan sviker man löftet.

 

Jag är tacksam att jag slipper vara med i framtiden, oh fy som du säger brukar en del säja, jo jag är tcksam för den här världen är en ättestupa. Den som blundar och förtränger det ljuger enbart för sig själv.

Ibland har jag dåligt samvete att jag både har bostad och husvagn, men min husvagn rymmer inte alla hemlösa i Borlänge.

Samhällets stöd vid psykisk sjukdom räcker inte till, på något sätt. På 80 talet slussades människor ut för att klara sig själv, finns det någon uppföljning hur det går? Hur det gick? Eller är det bara ett plågsamt experiment?

 

Jag ska i alla fall försöka fånga dagen och vara tacksam, tacksam att jag befinner mig där jag är. Men det var jävligt nära att jag hamnade åt helvete. Om inte jag hade fattat saker och ting och skjutit till min sista kraft och mitt "jävlaranamma" då hade jag nog varit ett minne blott. Jag antar att jag har lättare att se det uppenbara framför mig, och ser hela kedjan från början till slut än en del andra.

Det finns för mycket fördomar utanför dörren. Ibland öppnar jag dörren och ropar "håll käften", ingen hör.