Mia Jäverlings Blogg

Borlänge kommun har en stuprörsorganisation. En kostsam sådan för skattebetalarna. Jag ska försöka att förklara lite, fast jag i ärlighetens namn knappt förstår den själv. Man kan beskriva den som att de leker affär med sej själv. När en tjänst skall köpas då vänder man sej till en annan enhet som med sin personal genomför köpet. Alltså det går genom många led och är en krånglig organisation.

Alla nämnder har sina budgetramar att hålla sej inom, liksom "min" socialnämnd. Vi köper tjänster till missbrukare, barn som kommer till familjehem osv.

På ett möte i vintras hade socialnämnden beställt en tjänst, och lämnat över sina slantar till enheten. Vi fick aldrig den tjänsten, och då reagerade vi med att vi krävde tillbaka medlen till nämnden. Då hade ett svar getts till ordföranden som ungefär lät att så kunde man inte göra, för tjänsten var redan beställd. De hade aldrig heller varit med om att någon nämnd "krävt" tillbaka pengarna.

Jag må säja att systemet är urkasst, och att kommunens låtsasaffär inte följer konsumentköplagen på något vis.

Intressant vore att skärskåda nämndernas beställningar och se hur många som inte utförts på korrekt vis efter beställarens önskan, där beställningen inte nått köparen. Jag skulle tro att det kan vara en del skattemedel som flutit ut i andra verksamheter, troligen till "köpstaden".

Därför vill jag ge Kristina Svensson (s) en stor eloge för att hön sköter sin ordförande post utomordentligt i min nämnd, Hon är vaken och på alerten och låter sej inte köras över. Med fler politiker av hennes kaliber skulle denna kommun kunna fungera.


Jag rekommenderar Borlänge kommun att skuldsaneras, och ett tydligt köpstopp för hårdvaror.

Det är som bekant svårt att skita när arselet är tomt. Och nu verkar det som kommunledningen har tömt  ur det som gick att tömmas. Skattekistan är tom och kvar i den ligger skuldsedlarna på hög. Efter 10 års felprioriteringar har krisen tonats upp framför ögonen på socialdemokraterna, jag vet inte ens nu om de inser hur det blev så här.
Jag är ingen som försvarar borgerligheten, men kan inte gå med på att socialdemokraterna skyller det uppkommna läget på regeringen. Under de senaste 10 åren har alltså kommunen gått back, nu raserar välfärden i vår stad. Socialdemokratena har under 60 år styrt i vår kommun, de sista 10 åren utan kompass. Kommunens revisorer är klart bedrövade och bekymmrade.
 Lärare behövs inte längre, de gamla och sjuka får ta stryk, dagisköerna växer. Det är bara en liten del i eländet.

För drygt två år sedan åkte vi i Vänsterpartiet ut på backen, gruppledaren Lindström fick ta emot mycket stryk av de socialdemokratiska företrädarna, personliga påhopp, uttalanden till tidningar som var rent kränkande. Motiveringen till att vänstern åkte ut var "samarbetsproblem". Då det under tiden visat sej att samarbete för Borlänges Sossar är att till 100% göra som de säjer annars ska vänstern få lära sej veta hut. Vänsterpartiet består inte av en enda medlem som heter Lindström, vi som parti och (då samarbetspartner med sossarna) tar alltid kollektiva beslut, vi samarbetar, inte alltid med lika åsikt, då i det läget får vi söka en kompromisslösning oss emellan. Det är samarbete.

Jag hoppas att någon ledande socialdemokrat läser det här. För inget handlar om att förgöra varandra i ett samarbete. Vi i Vänsterpartiet ville verkligen samarbeta för att Borlängeborna skulle få den lagstadgade tryggheten och även en guldkant på tillvaron. Känna att de bodde i en kommun där de lugn kunde få avsluta sin början. Det jag har kommit underfund med är att, alla förslag som vänstern kommit med under åren har  förkastas som skit, och efter ett tag tas de ånyo upp i kommunfullmäktige fast med en annan partibeteckning på. I och för sej, är det bra att uppvaknandet kommer, men många gånger då det är för sent. I den nystart som Vänsterpartiet föreslagit, handlar det inte alls om att trycka ner sossarna i skiten utan den riktar sej till skattebetalarna och den rättighet de har att kunna bo i en bra kommun. Skattekronorna måste generera trygghet, inte köpcentrum och industriområden i parti och minut. Det måste bli ett slut på monumenten, fasaden har för längesedan krackelerat. Människor känner sej svikna.

Nu byggs ytterligare ett nytt kommunhus, mitt i krisen. Jag frågar er, hur tänker ni? Jag kommer inte att köpa svaret om ni säjer att det är en besparing.  Ni håller flygplatsen kvar i erat grepp, med näbbar och klor. Trots att den kostar 6 miljoner om året, och nu efter att Landstinget dragit sej ur kommer kostnaderna  ytterligare att öka. Erkänn att flygplatsen är en prestigefråga för er.  Kan ni ens tänka på att avveckla den dyra milöbomben, den kostsamma flygplatsen för att förslaget då kommer ifrån vänstern. Hur skulle det se ut? Är det meningen att varje Borlängebo ska betala flera hundra kronor i månaden för att några få bekvämt ska få flyga utomlands. Ska jag som skattebetalare gynna turismen i ett annat land? Inte ens näringslivet brukar den, de är miljömedvetna i dagens läge och tar tåget. Vad i fridens namn vill ni med Dala Airport, jag vet vad ni ville från början, då planer om ett stort industriområde planerades ute på slätten. Den tiden är sedan länge förbi, eller? Tåget till Arlanda tar ett par timmar, guuuud va drygt.

Idag läser jag i de lokala tidningarna att  borgarna drar sej ur samarbetet med socialdemokraterna. Efter drygt ett år lämnar de gungflyet, med motivation att det inte går att kommunicera med de i sossarna. Jag är inte ett dugg förvånad, utan det var väntat. Socialdemokraterna vill höja skatten för oss Borlängebor, så vi kan vara med och betala köpcentra, flygplatser och annat smäck. Nu är det så här att vi har redan en hög skatt, trots det får skolor, dagis, äldreomsorg stryka med för att köpcentra, rondeller och hårdvaror går före. Redan idag bor många fd. Borlängebor i kranskommunerna och pendlar in till sitt arbete, de bor i kommuner som har ett lägre skattetryck. Inte konstigt anser jag. Hur i hela fridens namn ska kommunen locka hit fler skattebetalare med den höga kommunalskatten? Jag tycker att svaret är givet, då sker en större utflyttning. Det är inte utan att jag funderar på det själv många gånger.Vid en årslön på 200 000kr höjs skatten en tusenlapp om året. Vilka drabbar det främst ?  Inte är dom rika inte.

Desertören
Jag står här på ett torg, ett cirkuståg passerar
en clown, en vind passerar men jag är full av sorg.
(Sv. text: Lars Forsell)

Jag tog första raderna ur dikten här ovan, för det är så det känns just nu. Nu måste väl något konstruktivt ske i vår kommun. Nu måste väl Socialdemokratrena retirera och släppa in nya krafter. Nu är det  hög tid för en rejäl omstart av den redan så illa flagnande välfärdskommunen. Nu måste nya grepp tas. Nu måste socialdemokraterna erkänna sina misstag för att åter bygga upp något trovärdigt. De måste bli de företrädarna till arbetarna som de en gång var. Det är inte fel att retirera, när grundarbetet är dåligt utfört då släpper färgen efter ett tag. Det är en sanning. Inget i samhället kan byggas upp på kvicksand. Det går ett tag, sedan sker det som man innerst inne visste från början. Om man styr i blindo då är man inte en bra företrädare för kommunen, och om man lyckas inse och erkänna misstagen det, då har man vunnit poäng. Då har man öppnat upp för samarbete och välkomnar nya ideer. Att krypa till korset är inte roligt, men ur det kan det födas något positivt. Ingen har någonsin förlorat på en gottgörelse, visst svider det i skinnet, men efter ett tag känns det bättre.

Nu måste vår kommun balanseras upp, och detta görs inte enbart av socialdemokrater och miljöpartister (vänder kappan efter vinden). Vi befinner oss i en kris, där många medborgare är oroliga. Nedrustningen av vårt samhälle måste få ett stopp. Trovärdiga politiker måste få tala  utan att silvertejpen fästs över deras mun. Den här krisen är en angelägenhet som rör oss alla. Nu måste en oberoende utredning få göras, så det kan synas vart ALLA skattemedel hamnar. Öppna upp och visa en good will,  erkänn, vinn tillbaka era socialdemokratiska väljare innan de lägger sina röster på de främlingsfientliga partierna. Jag menar allvar, för vår, för er, för skattebetalarnas  och för samhällets skull.

...och jag är full av sorg...

Midnight Oil är en rockmusikgrupp från Australien som under åren gjort sig kända för de politiska budskapen i sångerna. De har ett starkt engagemang för bl.a. miljön och Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna, vilket avspeglar sig i nära nog alla sångtexter.

Jag spelade in melodifestivalen igår, var lite nyfiken om Marlena gick vidare. Eftersom jag hade lite och göra så snabbspolade jag. Efter Sverige var det Armeniens tur och då presenterades de sjönsjungande systrarna som Inga och Anus(h), sche- ljudet glömdes. Visst va det skitkul.

                              

Festivalgodis

I middags ringde telefonen, och i den andra änden talade en dam om att jag hade gått vidare i intagningen till skolan. Jag har klarat det första hindret och blev kallad till den avgörande intervjun den 10 Juni. Jiipppii.
Jag har sökt Humanistiskt Behandlingsarbete, och den kommer starta i Augusti vid gamla regementet. Håll nu tummarna för mej är ni så snälla.
Efter samtalet blev jag lite omtumlad och en liten tår rullade ut ur tårkanalen sedan vidare ner på kinden. En lättnad spreds i kroppen. Jag blev jättesugen på en glass från 1969, en Cassatapinne. Den får ligga med i mina drömmar, för den finns ju inte längre, det var ju 40 år sedan, oj vad tiden går...

Varje dag har något gott, det gäller att se vad det goda är. För mej kan det vara en liten till synes skitsak som blir en positiv kick. Jag provar att samla in dessa saker och lägger dom längst fram i minnet, då skyfflas det som är mindre roligt bakåt. Ett enkelt och effektivt sätt som fungerar på mej.

Viktiga och tråkiga saker finns ändå med men blir hälften så tunga att bära. Jag säjer också bara ja till de saker jag vill göra när jag får en förfrågan. Ibland kan det vara saker som jag förr skulle sagt ja till, men det finns faktiskt andra som kan hjälpa eller lösa den uppgiften. Jag kan inte ta på mej allt, så är det. Framgång och motgångar måste också balanseras. Hagel och regn är två olika former av nederbörd, men det kommer ner när den vill ner. 

Jag kan erkänna att jag blivit ganska bekväm i att vara " tillfälligt arbetsbefriad", dagarna har en agenda, många saker blir gjorda som förr var eftersatta. Jag har blivit en glad, positiv familjemedlem som kan spendera mycket tid tillsammans med min familj som betyder oerhört mycket för mej och som jag älskar. Vi äter mat tillsammans nästan varje dag, och att vi har samtal och en kommunikation med varandra som är på ett annat plan. Förr då jobbstressen och tristessen fanns orkade eller ville jag inte ens prata efter jobbet, för eländet stod mej upp över öronen. Jag valde ofta att vara tyst eftersom det inte fanns något roligt att förmedla från min arbetsdag. Bara en massa tjafs, orättvisor och skit på jobbet.

Nu har de svarta molnen skingrats, världen, våren och möjligheterna ligger som en matta rätt framför mej. Jag planerar vägen noga, även om inte den är stakad rätt fram som jag vill, utan den slingrar sej mellan hinder så leder den i rätt riktning. För att leda mej dit jag ska då måste jag lägga ner vilja och arbete själv, ta en liten bit i taget, mixtra med valen samt ta nya beslut om det första inte skulle fungera. Varför har jag aldrig sett den här lösningen på problem innan?
Jag som trott att jag var en öppen vidsynt människa har varit inne och irrat i mörka underjordiska tunnlar som en sork.

Nu bara tre månader efter att jag gav upp en misslyckad arbetsplats, lever jag upp, har fått tillbaka en energi som jag lägger där den gör sej bäst. Jag lär mej varje dag, jag förstår att framtiden inte bestämms av destruktiva energier som kan ligga runt en som exempelvis på en arbetsplats. Det är viktigt att allt runt en fungerar, om inte det finns bra ledare då havererar systemet rill slut. Det handlar om ett givande och tagande, det handlar helt enkelt om klokhet och sunt förnuft.

Samhället idag är så genomsyrat av en falsk klokhet som fått människor att tippa över kanten, och som finner sej i sin situation för att de inte har något annat eller har något alternativ. För att fungera och inte "gå in i väggen" då måste denne vända på steken. Idag känns det som människor måste spela en teater och försöka känna sej nöjda för att överleva. Samtidigt inom dem gror missnöjet och måendet dalar, men munnen tiger och tanken säjer: Jag har i alla fall något...

Jag är inte klokare än någon annan, jag är ingen levnadstrollkonstnär som pekar med fingret och hytter med näven hur andra ska göra. Jag har hittat en stig och en väg som fungerar för mej, under vandringens gång dyker det upp sidovinster som i ett lotteri, inga stora sådana, utan små som jag inte förtränger utan använder mej av. Mitt liv har blivit enklare tack vare att jag har lyckats att ändra mej. Ändå är jag i grundtanken den jag var förut, mina åsikter om vissa orättvisor är rotade, fast jag jobbar på ett annat sätt som visar sej att vara effektivare.

Apropå det så var det inte detta jag skulle tala om, utan det jag skulle säja kan jag ta en annan dag. Det blev att jag halkade in på ett spår som inte var menat ifrån början. Orden smackade bara till i tangentbordet och plötsligt låg inlägget ovan här. Det får bli så, antagligen var det viktigare för mej just idag...