Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Den sista dagen i augusti...

Kategori: Funderingar

Nu är vi här, den sista dagen i denna månad augusti. Hösten gör sitt intåg, sjöfåglarna  låter som ostämda trumpeter, knarriga hovtänger. De tutar och tjuter i skymningen och gör sig redo för sin resa söderut. Jag var här när de flög in och välkomnade alla och jag kommer att vinka av dom. Igår satt en Trana eller om det var en Häger nere vid badet, en ensam själ i sina funderingar över livet, kan tänkas. De brukar inte komma så nära bryggorna. Kanske den inte skulle med hem...
Jag fotade men den blev för kraftigt zoomad så kvaliten blev inget vidare, men någon läsare kanske avgöra om det är en Häger eller Trana. Jag är urkass på fågelnamn.
 
Häger eller Trana?
 
Jag är ingen höstmänniska fast mer och mer har jag kommit att i alla fall stå ut och acceptera hösten, försöker njuta av alla färgspel och att som en del säger "får gå in och tända ljus". Egentligen så älskar jag de ljusa sommarnätterna, jo det gör jag. Mörker skrämmer mig inte, men tycker att den ljusa perioden är alldeles för kort. Ön bjuder på lugn, men även dramatik. Häromkvällen då jag var själv lät det som vilda djur ville döda varandra, det var lite kusligt. Någon kom fram att det kunde ha varit grävlingar som var i slagsmål.
 
Räknar dagarna till min returresa till Kuba, idag är det 162 dagar, när jag bokade var det över 300 dagar kvar. Tiden flyger fram rätt som det är så är vi i februari. Kuba blev för mig ett land som jag gillar, skulle väl kunna tänka mig att bo där om några saker förändrades. Nu är det lite väl långt till Kuba och då nöjer jag mig med husvagnen på ön. Jag har alltid trott jag var en sk. "stadsmänniska", men har nog funnit att det var en villfarelse. Det var den gamla normen som skapade tron, att alltid ha bott i stan, för det mesta bott i lägenhet. Fast bo i hus, är inte min melodi, Som vanligt blir jag motvalls och kan tänka mig att bo på landet i en hyresrätt. Och hur stora är oddsen att man bygger ett hyreshus mitt bland sommarstugor och jordbruksmark? Jag är väl jäkla komplicerad kanske.
 
Varandero, Kuba 2014
 
 
Har gjort en intresseanmälan nu på en lägenhet (i stan), 95 m2 och 4 rum. Jag hoppas vi får den, jag håller tummarna att den är okey och att vi som sist (fin lägenhet mitt i stan utan p-plats, vi tackade nej) fick första tjing av fem som intresseanmält. Nu hoppas vi att allt ska gå i lås. Nu är vi färdiga i bostadsrätt, bland vävstolar, gapande grannar och katter som ska in i varenda öppet fönster eller dörr. Nu ska vi sälja. Det känns skönt att kommit så långt i tanken. När vi lever från och till på ön är det varken lockande med gräsklippning eller snöskottning. Hålla efter trädgård ligger inte överst på önskelistan. Härute finns inga större krav. En lägenhet på 4:e våningen med hiss är perfekt inför ålderdomen, och jag tror att det hög tid att nu sträva efter lägenhet om man vill ha en någorlunda billig. Om det byggs nytt då blir det ett pris som ligger långt över den månadsavgift vi redan har.
 
Nu flyger Korpen över och hälsar god morgon, slår sin lov över ön, hovrar runt och kollar att allt är som det ska. Jag älskar Korpen och Koltrasten, de är mina favoriter, lite knasiga och trasiga, den ena sjunger skönt och den andra skorrar hest som efter en whiskeyfest, två motpoler i samma skog.
 
Jag kom aldrig ut i kajaken som jag fick, dels fanns ingen paddel med. Jag gjorde inga större försök att skaffa någon när badtemperaturen låg under 18 grader och regnet öste ner hela sommaren. Jag gör ett försök nästa år. Hade tänkt att ta små fototurer in i vikar och upptäcka, men det får bli nästa sommar.
Nästa sommar vill jag nog till Skottland också :) Vi får se hur ekonomin ser ut. Skulle vara kul att ta med yngsta sonen till Edinburgh och kolla, ta bussen och fara norrut och söderut. Ja det var en tanke att jag "ville".
 
Kvinnans lilla vik.
 
 
Kvinnan i lilla huset, vi håller kontakten. Hon vill komma tillbaka i höst och plocka lingon. Hoppas att hon kommer. Känner starkt för henne som person, och hon är på samma "breddgrad" som mig. Hon gillar också att filosofera och drömma, är jordnära och diskuterar gärna samhällsfrågor. Jag går verkligen och saknar henne ibland, går ner till hennes lilla stuga som ofta ler mot mig i solen.
 
 
Trots sommarens väder har det blivit många häftiga solnedgångar (uppgångar har vi inte på denna sida).
Jag får aldrig nog av alla färger och dramatik som ibland inträffar. Det spelar ingen roll hur många bilder som ligger i mina mappar, när jag tittar på dom så minns jag nästan alla för ingen var lik den andra. Moln är något som hela tiden formas, de är mjuka, snabba, milda och ibland dramatiska. Denna bild ovan togs den dag i augusti då jag trodde min husvagn skulle bli en "Noaks ark" och flyta bort. Dagen då himlen öppnade alla sina portar...i 60 minuter. Så här såg det ut efter den urladdningen. Magiskt.
 
Blommorna är inne på sista versen, jag fick ingen Gös denna sommar men maken fick desto fler. En enkel panering tillsammans med kokt potatis och någon god kall sås. För mig behövs inte mer, manipulerad fisk är inget för mig, då man proppar fisken med allsköns saker, utan enkelt och naturellt som framhäver den verkliga naturliga smaken. Sedan får jordens alla kockar ha sin uppfattning, Per Morberg får proppa sin Gös med tomater och citron, jag proppar min Gös med nästan ingenting, bara en Panko panering.
 
 
Den Röda solhatten vinkar i vinden, den gör sitt denna sommar/höst, den visar sin prakt, bjuder in till ett avsked.  Jag älskar mitt nya stora perennland, som jag tror kommer att bjuda mig på en explosion nästa sommar.
Kräftfisket gick åt fanders, tjuvar kom och länsade burarna, blir så trött åt snåljävlarna som inte kan köpa sig ett fiskekort och fiska lagligt. Hade kommunen haft service och sålt korten under en tid, från ett datum till fiskedagen då hade nog några av tjuvfiskarna haft chans att köpa. Som nu 27 maj och 6 Juni, det ligger så lång ifrån 14:e augusti. Där får man nog tänka om, tack.
Idag spikar vi lite mer trätrall och öppnar upp mot baksidan, dörr nr 2 i förtältet, det blir ett flöde och tältet "ser" längre ut. Där ska ett två stolar och ett cafebord stå och grillen. På dom två stolarna ska jag och min man sitta och fortsätta drömma om livet, planera och ha dom där bra samtalen som gör att vi går vidare i livet som två individuella personer som värnar om varandras intressen och liv. Samtid och framtid kallar jag det.
Nu ska jag ut och fånga dagen, prata med korpen, hämta vatten och se på solen.
 
 
 

Kräftans gång...

Kategori: Minnen

Nu har damen i den lilla stugan åkt hem till Stockholm igen, låt oss kalla henne Lena. Hon känner sig inte bekväm med att kallas "damen". :)  Det blev ett fint möte med henne, ett lättsamt möte med många gemensamma nämnare.
Det blev väldigt tomt när hon for. Jag älskar alla möten med människor som fullständigt öser ur sig kärlek och spontanitet, hon är en person som är väldigt filosofisk och jordnära, enkel.
 
Den lilla stugan vid sjön...
Vi pratade mycket om livet, om medkänsla och vår stund i detta liv, samtidigt satt vi på hennes altan och såg på utsikten över sjön, efter ett tag då kom våra tårar och vi tittade på varandra och jag fick en varm kram. Vi tryckte på de knappar som är känsliga, vi lät oss beröras medan livet i världen pågick och vi satt där och såg ut över sjön. Två personer som hade funnit en fristad i världen.
 

Som ung hade Lena utbildat sig som el ingenjör i Stockholm, bland 70stycken karlar hade hon som ensam kvinna läst detta ämne som då inte över svallades av kvinnor, det måste ha varit på 50 eller 60 talet någon gång. Hon hade arbetat med det ett tag, sedan sadlade hon om och blev massör med olika inriktningar.
Lena berättade om den lilla stugan, med mycket kärlek och varför en kornbod från Barkargärdet just hamnat i den lilla viken på ön.
På 50 talet var hennes familj ute med sin eka och rodde, de såg då den här viken och rodde in. De tyckte om den så mycket att de bestämde sig för att kolla upp vem som ägde marken. Efter en tid då landade de i viken igen med bondens namn och traskade genom skogen och frågade bonden om de fick arrendera. Nej sade han, efter det så fanns det en gemensam bekant både till bonden och familjen som rekommenderade Lenas familj och de fick då ett godkännande av bonden. Nu har det lilla huset stått där sedan mitten av 50 talet och den transporterades nermonterad på isen. Lenas pappa var möbelsnickare som gjorde passande möbler, hon berättade också att pappan på 20/30 talet for till Chicago och jobbade just med det i några år. Här hade de sina somrar och känslan i huset och vid huset är så härlig. Stället inger hopp, lycka och sinnesro. Huset ropar glädje. När jag kom in i det så kände jag mina kreativa fingrar ville hjälpa och fixa till, piffa dit lite färg här och där, fixa saker som förenklade. Jag fick en "Ernst" kick.
 
 
 
I stugan finns inget el eller vatten, Det är fotogenlampor och en liten öppen spis där det brinner några vedträd för att få ut den kalla och regniga sommarens fukt. Blombuketten på bordet tog jag med mig den dagen Lena bjöd på lunch, en champinjonsoppa värmd på gasolköket, ett gott bröd, ett långt lättsamt samtal om ditt och datt.
 
 
Jag börjar fundera över mitt möte med henne och jag tänker att hon är nog min "modersfigur", fyra år yngre än vad min mamma skulle ha varit, och min egen mamma dog 1969, när jag var 9 år. Förstå mig rätt, jag är inte ute efter någon ersättare, men jag tror att just det vi pratar om, det hade jag nog samtalat om med min egen mamma också, de tillhör samma generation. Hur som helst så är det ett varmt möte.
 
 
 
Här har tiden stått stilla, nu ser jag fönsterdekorationerna inifrån, i fönstret står pappans gamla hyvel. Ni kanske minns ett inlägg innan där jag tagit en bild på hyveln och jag skrev och spekulerade "det är kanske damens pappas hyvel". Ja så var det, han var ju möbelsnickare, klart att han hade en hyvel. De härliga och somriga gardinerna, minsann design Carl Malmsten.
 
 
En gammal tallrik från Berns, på linneduken, i en liten kornbod från Barkargärdet finns 6 stycken tallrikar från Berns Restauranter, fantastiskt. Det är roligt att få se var gamla ting hamnar. Undrar om Berns vet att deras tallrikar finns ute på en ö i en spannmålslada. :)
 
 
Den här dagen kom temperaturen upp i 24 grader, en dag på sommaren som jag längtat efter. En varm dag, med mycket värme i stugan. Tänk att jag fick uppleva den inifrån, jag som under så många år vandrat på utsidan och önskat att få kika in. Jag kände så väl att med denna stuga fanns det den kärlek och värme som jag så många gånger haft känslan av från utsidan. Min magkänsla hade rätt att här fanns lyckan. Lycka behöver inte vara mer än en kornbod, tänk på det. Vågar vi öppna våra sinnen så kan vi hitta den i det vi minst anar.
 
 
Den lilla verandan med utsikt över sjön. Här fanns det fullständiga lugnet och harmonin, de gamla bubbliga fönsterglasen i olika vinklar gjorde föremålen till nya former. Under tiden jag skrivit detta inlägg har jag pratat med Lena, och hon planerar att komma tillbaka i höst och plocka lingon. Vad glad jag blir, jag som just skulle skriva att jag saknar henne i huset, det är tomt och övergivet.
Faktiskt så måste jag få säga att det känns lite som filmen "Änglagård" men med mindre stoj. Jag får stå ute på vägen och ropa "Hon är tillbaka..."
 
 
Tills dess är den gröna dörren låst med sin nyckel...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Livet är mig kärt...

Kategori:

Innan jag fortsättet mitt inlägg vill jag starkt betona att jag älskar mitt liv, jag älskar att leva och inser att jag lever i "min andra chans". Jag tar tillvara på tiden, det som bjuds, ser allt det sköna och registrerar och tar in det som ger styrka och kraft.
Hur ser det ut utanför mitt fönster, i samhället? Jag börjar starkt att känna att jag inte kan leva där, platsa där med mina åsikter och känslor. Det känns som egoismen och girigheten tar ett grovt stryptag och kväver mig sakta. Hur jag än försöker och är så smälter jag inte in. När jag erbjuder min godhet frågar man mig vad det kostar. Jag säjer:Det kostar inget att ge av dig själv. 
Jag tar mig inte friheten eller lockar fram ondskan att hata, lura och värdera någon annan. Det är inte min uppgift. Om jag så skulle då har jag missuppfattat mitt liv. Jag kommer också att få ett bakslag framöver som absolut varken gynnar mig. 
Jag kan inte rasera, göra övergrepp och bryta det som gör att vi kan leva och härda ut. Vill heller inte använda min otroliga kraft att förgöra andras liv. Jag kan inte vara avundsjuk för att andra har det bättre. Varför ens spekulera och syna. Jag har inte ens tanken att någon har det bättre än jag, för jag har det bra.
Däremot finns det de som har det sämre och de värnar jag om, de ger jag min dagliga tanke till. Jag har förståelse för människor som har verkliga problem och inte ens i despration har jag en tanke att skada, däremot har jag en känsla att förena mig med dom och känna samhörighet. En dag kanske jag finns där själv och då har jag också banat vägen att någon ger mig en vänlig kram.
Jag är trött på att under 6 månaders tid dagligen hört fördomsfulla kommentarer om människor i kris som snyltar, inte ett ord om de rika som förgör. Jag är ledsen över att samhället inte har styrka att organisera plats åt psykiskt sjuka, missbrukare och de som far illa. Att det inte finns vård och behandling för de som begår grymma brott. Att inte kommunerna rustar för ett förebyggande i hela strukturen.
Läser att folk mördad, de blir knivhuggna etc. 
Läser det mest tråkiga och tungsinnet stannar nere i gropen och maktlösheten griper mig medan en kvinna mördas under den tid min tanke fanns i en annan olycka.
Vi tiger, vi ser på, vi vill inte vara delaktiga i det som stormar utanför vår dörr. Vi värnar om vårt liv och sorgen lägger sig som en klump i magen. Viljan falnar och civilkuraget känns som ett hot. Vi blir de som anklagas, då staten har sagt upp personalen och politiker har fullt upp att förgöra varandra. 
Ibland säger jag att jag är glad att jag inte lever så länge till, trots att livet är mig väldigt, väldigt kärt. Jag har tappat tilliten till samhällets förmåga att klara ut den mörka delen och det känns som man endast fokuserar på att producera foldrar och broschyrer på glättat papper, samhället administrerar allt utom det som rör den verkliga och det är jag och du.
Kommunen, polisen, landstinget och det statliga myndigheterna har byggt och murat in sig i fort, en skyddad verkstad och den verkliga verkligheten utanför murarna är en annan. Jag känner mig ofta desorienterad och som medelårders i detta åldersdiskrimenerade land är känslan att jag förlorar mer och mer min tro på humanismen.
Ändock glad att det finns saker som ger mig någon tro i denna värld.