Det finns de som älskar att inta positioner som vet hur de ska ratta in våglängden så fort något dyker upp på bordet. De har till varje pris ett mål att deras åsikt är rätt, och att lyssna in andra är inte alls något som tränats in eller överhuvudtaget kan vara tänkbart i dennes synsätt. Att ta all makt samtidigt som att inte släppa den, även om balansen har ruckats för längesedan, så grips den, och en vägran att släppa och erkänna felet är en omöjlig bit i dennes enkelspåriga tänkande. Den som har låst sitt tänkande och stannat på stopp har låst sej själv i ett läge som förgör och förstör för deras utveckling och kreativitet.
När de tros sej veta vad andra har för tankar, när de vet de andras synsätt, när de likt Orakel sätter sej på kristallkulans topp och ropar ut sej själv som den bästa strateg och den bästa av allt i världen, inte tar hänsyn. Då har deras manöver gått så långt att dens farlighet sprider en samhällsfarlig farsot. Vad händer med personer som alltid tror sej ha rätt, uppträder på ett osympatiskt sätt, inte släpper in andra i sitt revir, ljuger och har tankar som heter "krossa". De sprider ut något som är farligt, ett etter som förgiftar tankar och mående för andra, de börjar att inta diktatorers sätt att se. Det är farliga vindar som kan blåsa till, som övergår i storm, för att sedan ta i och orsaka olycka. Stormen kan inte bedarra förrän den som vill styra och manipulera har gett upp och sett sej själv som en förlorare.
Makt är en farlig sjuka, och i min vänkrets finns ingen som har det sinnet. Jag skulle genast avbryta en vänskap om kamraten skulle ta den positionen. I min värld i min omgivning finns inte tankar om att styra till sin egen fördel, eller skrika efter pengar och strunta i arbetsuppgiften. Jag väljer själv mina vänner och detta gör jag med ett huvud som säjer att personen ska ha fattat det som finns runtomkring, att man arbetar för de som har det sämst och minst förutsättningar i samhället. Att mina kamrater äger en ödmjukhet är en ofantligt stor merit som de ska vara stolta över. De som är svåra att jobba med är de som inte äger den förmågorna och tänker inne i sitt eget huvud, och inte alls tar hänsyn. Dessa människor finns inte i min värld, jag lämnar dom utanför i hopp om att de någongång kan ändra sin tanke till ett positivt synsätt, då vinner de tillbaka det de spelat bort.
Jag kan inte ta maktfullkomlighet i försvar, då förlorar jag energin den positiva som jag så väl behöver för att kunna vara en medmänniska. Det är humana och insiktsfulla vänner som ger kraft.
När vanliga människor vill bli förmer och drar mössan över huvudet för att inte höra domedagsklockan. När de inte vill se längre, när deras egenvilja gått så långt att andra vänder ryggen, då får man hoppas att personen vaknar och rannsakar sitt tänkande. Att inte vara ärlig, rättvis att inte kunna se folket runtomkring. Att "grotta" in sej i elände är förgörande som förgör andra oskyldiga människor.
Att skyla sitt eget med maktmissbruk är en metod som jag inte försvarar, vågar man inte ha rent mjöl i påsen och inte kan spela ett rent spel, då borde man utvisas, man har inget kvar att ge. När makten förblindar och man går över lik för att försvara sitt eget skinn då får man lämna in. Då borde man inse att antingen ändrar jag metod eller också så kan jag lämna arenan och gå vidare till självömkan.
Makt förgör, i min värld har inte ordet makt någon positiv klang. I mitt sätt att tänka är konstruktiviteten och ödmjukhetenen tamperaturmätare som kan ladda en med positiva energier och är guld värd.
" Vilken knapp ska jag trycka på?"
