Den 16 december 1969, känns ibland som om det var i går. Den dagens händelse finns som tydligast av alla mina minnen. Jag har kvar i mig vilka tankar jag hade, i mitt inre så finns känslan kvar och den stora sorg jag hade trots att jag inte riktigt begrep. Jag var 9 år, 1969, det är 43 år sedan och det finns inte en dag under alla år då jag inte tänkt på henne.
Min mamma Elsa hade sina brister, men hon hade fler kvaliteér än det förstnämnde. Hon var snäll och en otroligt rolig person. Hon såg bra ut och hon luktade gott, precis så där som mammor gör. Hennes lukt är fortfarande med mig, jag har känt liknande lukter men inte den precisa som hon luktade.
Idag är det mors dag, denna strålande varma och heta dag, då sitter jag här och minns henne, precis som jag har gjort under alla de år som jag själv vuxit upp, bildat familj och gått vidare i livet. Jag är övertygad att hon har det bra, och hon skrattar nog till ibland i sin himmel. Och jag vet att hon finns med mig i mina beslut och öden.
Grattis Mamma på Mors dag...
Min bror, min mamma Elsa Kalin, jag sitter i hennes knä och bakom henne
sitter min far, som idag är 83 år och inte kontaktbar.
Johan Martin Emanuelsson från Resö, senare bosatt på Västbacken i Bohuslän drog som bekant västerut, till Amerika i april 1902. Det jag sökt i ca 2 år har jag funnit, nåja en hel del. Jag har hittat stad och stat där han dog, jag har funnit årtalet och dödsorsak, jag har hittat olika adresser där han levde under sin tid i Bemidji, Minnesota. Jag har också snappat upp hans arbetsplatser som han hade, även vilka han var inneboende hos. Jag har varit tvungen att be en "grav volontär" om hjälp att finna hans grav eller stället där han ligger begraven, en plats utan sten. Hade jag haft råd så hade jag rest en sten åt honom. Nu har jag också med hjälp fåt färdrutten och båtens namn som tog honom över oceanen.
J Martin tog sig från Västbacken (Tanum) till Göteborg, troligen med tåg en dag i april 1902. Där registrerade han sig och med sig hade han några vänner, någon från samma by. Hans svåger, alltså fruns broder August Olausson 26 år fanns med, även Adolf F Andersson 39 år och johannes Rörqvist 20 ingick i resesällskapet.
August Olausson, J martins svåger var med på Amerikaresan.
J Martins fru Elisabet Ottilia Olausson, syster med August Olausson.
Modern till J Martins söner Einar 2 år och Invald drygt 1 månad gammal.
Elisabet Ottilias syster Ada Karolina blev Emanuel Christiansson Spindel f:1852 andra maka.
Här har sönerna växt upp och fadern finns fortfarande i Amerika.
Karl Einar* Hilding Johansson f:1900 och Johan Ingvald* Johansson, Västbacken
Alltså den 14:e april 1902 gick tåget från Göteborg söderut, för att det sedan skulle ta båten från Köpenhamn till landet som lovade guld och gröna skogar. Det som jag inte vet är båtens namn från Köpenhamn till Liverpool, men från England till Boston, så reste de med en ny båt som hette S/S Merion Dominion line. Och den seglade från Liverpool den 17 april. Efter Boston så har de kanske tagit en annan båt till Chikago Illinois, för det finns registrerat att de har anlänt dit.
S/S Merion var byggt av John Brown& Company of Clydebank, Skottland. För amerika färder. Båten blev klar för trafik i februari 1902.
Skeppet var 161,7 meter långt och 18 meter brett. Toppfarten var 14 knop (26 km/h). Båten hade plats för 1700 stycken tredjeklasspassagerare, och 150 stycken andraklassens passagerare. Mellan 1902-1903 gick hon från Liverpool till Boston ägare under de åren var Dominion Line.
Åren 1914-1915 ägdes skeppet av Brittish Admiralty. Den 31 maj 1915 torpederades och sänktes hon av tyska u-båtar. S/S Merion är ett av de största skepp som sänktes av en u-båt under Första världskriget. I alla fall så gick båten 11 resor mellan Liverpool-Boston och en av de resorna så var min farfars far med.
Jag får nog inte fram mer fakta om honom än detta som jag grävt fram under dessa två år som jag forskat runt honom. Han dog 25 Juli 1934 och inte någon i Bemidji Minnesota lär minnas honom. Jag hoppas att en dag få till en resa och se var han levde och var han arbetade. Sorgligt kan kännas att troligen har ingen släkting besökt hans grav, den har stått där utan sten i över 70 år. Jag ska dit, det är ett måste.
Jag har occkså hittat mer släkt till honom på Resö, Bohuslän och i och med detta även funnit ett fotografi på hans bror Edvard, en stilig man.
Karl Edvin Spindel f:18 okt 1875(Emanuelsson)
Fadern var båtsman och tog sig namnet Spindel.
Jag hoppas att fler fakta kan dyka upp om Johan Martin Emanuelsson f: 1877, son till Emanuel Christiansson Spindel f: 1852 som bodde på Resö i norra Bohuslän, med sin fru Hilda Andreasdotter f: 1854. Kanske det finns någon berättelse som jag missat. Det måste jag få tro. Det är det roliga i släktforskningen att den genererar fler frågor än vad jag hade innan... Lev väl, så din historia kan berättas om hundra år, utan att du behöver skämmas.
Johan Martin Emanuelsson (Spindel) f: 1877 d:25 juni 1934
Bemidji, Minnesota.
Martin arbetade till en början på en bar, senare som träindustriarbetare.
Jag har tidigare berättat i min blogg om min farfars far Johan Martin* Emanuelsson från Norra Bohuslän som emigrerade till USA i april 1902, för 110 år sedan. (Inlägg och bilder finns under kategorin "släkten").
Det har tagit mej drygt två år att försöka att lokalisera hans gravplats, var han bodde, lite hur hans liv blev. En sann historia, en skildring av hur hans liv slutade. Jag antar att hans fru Elisabet visste var han bodde i Amerika eftersom hon fick vykort och brev, ibland dök det upp ett löfte att han skulle skicka pengar till henne så hon kunde resa över. Jag tror inte att hon var så intresserad utan hon klarade ut sitt liv på egen hand, hon sydde åt andra i byn, hon fixade det, medan han jobbade på ett sågverk, köpte bil och skickade henne ettfotografi på sig själv och bilen. Jag tror nog att han skickade en slant till henne också, det måste jag tro, för att inte bli besviken.
När Johan Martin emigrerade i april 1902 var yngsta sonen 2 månader, och min farfar 2 år. Han tog båten från Göteborg, med destination Chicago.
Min pappa, min farbror och den övriga släkten fick aldrig reda på var han bodde. Det blev dolt av någon anledning. Det finns som sagt bevarade enkla kort från Johan Martin, där jag kunnat se var han bodde. Ända till 1920 skickade han brev eller kort. Sedan tog det slut. Och det antog jag var på Elisabeths begäran. På den tiden var inte en skillsmässa något som man gjorde i en handvändning, då fick man ansöka hos kungen. Men hörde man inte från någon eller kunde hitta livsbevis så annulerades äktenskapet och det var åter okey att ingå äktenskap. Så breven upphörde 1920, och Elisabeth gifte om sig 1930.
Historien som jag fick höra som ung var att Johan Martin for till Amerika och aldrig hördes av, och troligen så var det samma historia hans söner fick, och hans barnbarn.
Jag tog tag i sökandet för två år sedan, och det tog ett halvår innan jag hittade honom i Bemidji, Beltrami, Minnesota.
Jag hade problem med att hitta någon grave så jag fann en sida på nätet som heter "findagrave" och där finns det volontärer som ute i världen jagar de gravar som söks. Nu äntligen har en tjej som heter Melanie hittat graven. En grav utan sten, där vilar Johan Martin. Det har nog aldrig funnits någon sten. Utan graven är bara markerad. Det känns som jag är klar med mitt fall, i alla fall så är cirkeln sluten. Jag vet vad han jobbat med, jag vet vilka gator han har varit bosatt på, jag vet att han aldrig gifte om sig, och känner att jag inte tror en sekund på att han var lycklig när han som 58 åring dog den 25 Juli 1934 i en hjärtsjukdom hundratals mil från sina söner.
Efter två år, 1936 skickades det som fanns kvar av hans tillhörigheter, ett amerikaur. Det var en bekant från samma hemby som skickade den, han hette Andrew Rodin...
Här på 4:th Street bodde Johan Martin 1930.
Nymore Cemetery, en av de äldsta gravplatserna i Bemidji.
Volontärens bild på Gravplatsen.
Här inne i triangeln vilar Johan Martin (volontärens bild).
Volontären har fotat från gravboken.
Min nästa resa kommer att gå till Minnesota. Jag kommer att gå till graven och plantera en blomma där, eller kanske ska ta med en planta på Bohusläns landskapsblomma, en kaprifol. Plantera den och säja..."Du var hal som en ål, men nu har jag fått i fatt dej".
Vila i frid, därborta i Minnesota...
Tidigare inlägg:http://miajaverling.blogg.se/2010/july/utkast-juli-6-2010.html#comment
