Ja nu är man förpassad till kammaren, till den lilla bärbara datorn som har flera år på nacken. Man får knappt peta på familjedatan. Sitter inte en liten son där mitt uppe i 2:a väldskriget, då sitter en stor son och diggar musik ifrån You Tube. Den stora bor inte här, men hemma hos honom finns inte internet. Ja det var dessa unga ockupanter. Sedan har jag fått en fanatisk ockupant över 40 år. Denna man har sett mitt bloggande och blivit mer och mer sugen. Nu skapar han en fiskeblogg, och detta görs med finesser som bräcker min enkla.
Han har tappat tid och hushållssysslor i två dagar nu. Han har glömt tid och rum. Så nu sitter jag här på en pinnstol och kämpar. Jag ska släppa adressen till alla fiskegalningar sedan när den är klar.
Annars har dagen varit galen, den började med en översovning, och lagomt när jag skulle hasta iväg till jobbet kom sonen på att dom hade pulkaåkning. Det var bara att stilla sinnet och krypa upp på vinden bland allsköns bråte och råttskit. Pulkan stod där ochglad blev jag. Nästa försök till avresa slutade med att hjälmen skulle han också ha i backen. Den fanns i garderoben. Tredje försöket med att få åka slutade med att de skulle ha fika eller matsäck. Heliga Britta eller vad hon heter. Jag hittade en torr klementin, gjorde en prickigkorvmacka och hällde i en slurp juice i en gammal liten PET flaska. Kajsa Warg släng dej i väggen...
Nu är jag hemma på kammaren och gamarna gapar efter mat...
I Tisdags hade vi "Tokig Tisdag" på jobbet. Det betyder att vi har en vara som vi säljer ut till ett tokigt lågt pris. Den här dagen var det en skruvdragare med 14 Volts batteri. Ett märke av mindre kvalitet, som kostade 79:-.
Det hade levererats cirka 100 stycken, och på kvällen innan hade pallen med kartongerna körts in i butiken, för att sedan sprättas dagen efter. Klockan åtta på tisdagsmorgonen, stod det cirka 100 gubbar hängande på låset. Dom knackade och tittade demonstrativt på sin klocka, och pekade mot urtavlan. När sista låset var vridet, då kom elefanthjorden dundrandes med buller och bång.
Personalen flydde hals över huvud, en nödvändig reträtt i denna hotande situation. Tjejerna öppnade kartongerna i ett rasande tempo med sina sprättknivar, gubbröran stod och gormade och tyckte att det jobbades för långsamt. De högg lådorna i rask takt, en gubbe drog av kollegan kniven för att sprätta sin egen kartong. De som fått sin skruvdragare rusade och skulle betala, för att sedan armbåga sig fram för att egoistiskt snika åt sig en till. Maxköpet var en, det framfördes av personalen, då blev dom spänngalna och menade att sonen jobbade och inte kunde komma.
När maskinerna var borta och bara resterna av kartongerna låg utspridda, då gick männen in i en ny fas. De visade sin ilska genom att spy ur sig elakheter över att vi hade tagit hem för några... Vi kvinnor är inte ens så dumma att vi hade kommit på en sån här idiotisk ide´. Ett spektakel som urartade till tuppfäktning.
Aldrig mer ska en karl tala om för mej att när kvinnorna kommer till Ullared, blir dom som kattor och klöser ögonen ur varandra. För i så fall är männens beteende inte ett dugg bättre. Nekar någon till detta så finns stillbildskamera i butiken och bevisen finns.
Nu kan man måla upp nästa skräckscenario och det är att alla dessa skitmaskiner går sönder på en och samma dag. Då kommer dessa hotfulla män åter med Garantibevis och en trasig maskin och vill ha en ny. Den dagen kan vi bara svara: - Nej vi får aldriiig hem några sådana skruvdragare igen...
Jag är överförtjust i pysslandet och dekorerandet som görs inför jul. Det ställs små tomtar i alla vråer, på ställen där de får stå och pusta och gömma sej. Samtidigt ställs jag inför frågan om jag är riktigt klok. Ja det tycker nog jag, jag gör mina dekorationer för mej själv, och för barnen. Den stora berättar att han tycker att jag är hysterisk. Den lilla står på min sida och vi har en julpakt. Vad min man tycker har jag inte den blekaste aning om. Men antar att han är överförtjust över att plocka ner och upp kartonger ifrån vinden varje år.
Kanske har det blivit så för att mina egna jular inte var alltför stämmningsfulla, mamma dog när jag var 9 år. Pappa skulle hålla i trådarna, så det fanns ingen julgran hemma. Detta motiverade för oss barn att den bara skräpade. Den förklaringen köpte inte vi barn, klart att vi var besvikna. Det stod väl någon illa åtgången, tovig tomte på någon stearinfläckad julduk. Ett fruktfat.
Det är helt klart att mitt dekorerande har blivit viktigt för mej, kanske för att glädja barnen. Det är väl viktigt för mej att utföra ritualen, för att ta igen det jag missade. Jag känner mej nöjd när värmen ifrån ljus, och julens lukter når mej.
Den nya tiden iform av hysterisk julhandel är inget jag anammar, handeln har spårat ur totalt. Nej handeln är smart, det är konsumenterna som har spårat ur och köpt denna nya tidens vansinne. Varför skuldsätter sig familjer och handlar på lån eller kredit för att nöja sina barn med dyra spelkonsoler, och annat tingeltangel? Ja det har blivit galet.
När julen och nyårsaftonen gått förbi, då vill jag ha bort alla dekorationer, då vill jag återgå till det "normala" igen. Lådorna får bäras upp på vinden igen av min makes starka armar. Varje år glömms någon tomte bakom någon gardin, han kikar fram och säger: - Grundlurad...
Nu går vi snart in i December månad kamrater, så håll i plånboken. Tryck ner hatten för ögonen, se det som är viktigt inför vansinneskommersen.
Jag läser i Dala Demokraten att Gamla punkbandet Six Pistols är klart för Peace & Love festivalen i sommar. Bandet består av Johnny Rotten, Paul Cook, Glaen Matlock och Steve Jones.
Det är klart en spelning som jag vill se, då får man förhoppningsvis minnas den gamla goda tiden i repris. Det var då man tyckte att punken var nåt helt otroligt nytt, vildsint och revolten stod som en tjock industrirök.
Modet som följde punken va billigt och enkelt, man kunde göra en tröja av allt. Då man åt järn och sket kätting... Tack för att ni bokar kulten till Borlänge, det är ett stort attraktionsvärde i denna spelning.
För fyra år sedan skulle sonen och jag besöka skolläkaren och skolsköterskan för en kontroll. Längd, vikt och det där som de brukar kolla upp.
Doktorn frågade mej, jag svarade. "Lilleman var måttligt intresserad, stönade och ville därifrån, tills han plötsligt blev väldigt engagerad i undersökningen.
Skoldoktorn frågade en fråga som egentligen var riktad till mej som vårdnadshavare: - Har du märkt eller sett om testiklarna har ramlat ner i pungen på honom?
Den frågan hann jag inte ens börja att svara på förrän telningen svarade duktigt och viktigt: - Nej, dom har ramlat ner i hälarna, för det gör ont och skaver när jag går...
En kort sekund, försökte jag att hålla mej för skratt inför läkare och sköterskor, sedan brast det totalt. det tog inte långa stunden förrän de två andra skrattade med.
Det var ett roligt läkarbesök, för en gångs skull...
Det är mindre än en månad kvar till Julafton. Människor dras in i en tid av stress och måsten. Trängs i butiker, trasslar med julsnören, tejpar i rask takt. Spisen skall rengöras med rengöringsskum som fräter på händer och stänker i ögon. Skinkorna rycks i kylboxar på stormarknader. En jakt på bästa pris. En helg som får en del att tappa vett och sans fullständigt. Tomteskum, glögg, julmust. Allt bärs hem under suck och stön.
Jag själv tar det hela med ro, hur det än är så brukar allt ordna sig i slutändan. Alla blir nöjda och glada. Varför har ribban höjts i värlsrekordsklass? Hur dumma är vi egentligen? Vad är det som gör att folk springer benen av sig, stressar ihäl sig för att få den perfekta julen?
Sedan är det någon som får vara värd i detta inferno. Släkten ramlar in med klappar, ungar och hundar. Mat ska plockas fram, små skålar med allsköns plock, sillbitar. Mat, mat så vi kräks. Den som inte får någon mat på julen är aftonens värd. Hon springer tur och retur till kylen och hämtar syltlöken som hamnat i skymundan längst in i kylen. Barnen pockar på uppmärksamhet vill ha hjälp och gapar: -Jag tycker inte om, när kommer tomten? Värdinnan hoppar in och matar en köttbulle i garaget, den minsta får julmustkolsyra så det fnyser i näsan och allt rinner ur munnen.
Sedan skall all mat folieras med Glad Pack, en plast som jag aldrig har blivit glad av. Den skrynklar sig och man är nära ett utbrott. In i kylen där man pusslar in alla byttor och skålar. Vilken julglädje?
Jag har fått en stor bunt med julreklam, en intressant ifrån en kryssnings linje. "Fira jul till sjöss". Det är ju bara så bra att man får rysningar. Tänk att äntra en båt och fira jul på. Stora ytor, aktiviteter för barnen, En anställd tomte som inte har morfars skor. Maten färdig, ett dukat bord med allsköns lyx. Hummer. skaldjur, rökt ål och sill i flera maker. Mat, gröt och efterrätter. Frukter, godis och fikon. När alla är mätta och trötta då reser man sig, lämnar disken och sätter sig. Blir man osams för att Greger har fått för många drinkar, då går man bara över till något annat sällskap, man gör ett tillfälligt familjebyte till havs.
Denna resa skall jag ta med mej till familjen som nästa års ide´. Om dom köper den, då är dom smarta.
Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson...(Det låter som poesi*)
Harald Bengtsson 1893-1966, kollegan hette Folke. Dessa två herrar gäckade södra sverige under många år. De var dynamitarder och banditer i Robin Hoods anda, och levde på de fattigas sida.
Bildsköne Bengtsson brukade aldrig våld under sin karriär.När man hör deras smeknamn tänker man på bovarna i Pippi Långstrump, Blom och Dunder-Karlsson. Det har skrivits mycket om dessa herrar. När dom var på flykt bodde de i grottor och i kojor ute till skogs. Dom har skrivit kriminalhistoria i Sverige, och det är roligt att läsa.
Jag gillar det för på något vis upplever jag det som fredfulla grabbar om man jämför med dagens kriminella rånare. Bildsköne Bengtsson hade en frihet på 6 år från 15 år tills han fyllde 53.
Göteborgs- Tidningen skriver:
Kafe´Pelikan fick en fin attraktion
dit kom du och Johansson fromma tron.
Där satt ni och dopp er saffran och kringla
när fröken i lönndom till bylingen pingla.
Läs biografin: "Den bildsköne"
Gå in på hemsidan och kolla, det finns spännande berättelser:
En del varor i våra butiker börjar dyka upp som rättvisemärkta, vilket innebär att de som exempelvis plockat kaffebönorna har fått en rättvis lön etc. Det är bra.
Att jobba inom handeln idag är ett arbete som inte kräver utbildning. Vilket innebär att en del anställda kommer och går, de vill ha en extra inkomst. Andra anställda blir kvar längre. Ofta har ledarna inte heller någon utbildning eller arbetslivserfarenhet. De har slutat grundskolan, sedan avancerat inom företaget och halkat in på en chefspost. De har ingen aning om lagar och avtal. De vet inte hur en chef ska bete sig mot sina medarbetare. De flesta större butiker klarar nog av kollektivavtalet. Men resten av lagarna är de usla på.
Oftas jobbar kvinnor på dessa arbetsplatser, som tycker i de tysta och inte vågar ansluta sig i fackklubben.Eller säja sin mening. De är så rädda om sitt jobb att de väljer att vika från rättigheter och arbetsmiljö, medan företaget står nöjda. Vad företagen inte förstår är att god stämmning genererar bättre arbetsklimat och ökad försäljning, medan missnöje visar sig utåt i form av dålig försäljning. Detta är logiskt för de flesta, men inte för en del. Kunder kräver att personalen ska vara kunnig, men att företagen har inte råd längre att ha kunnig personal. Utan arbetskraften skall bestå i unga och billigare förmågor.
Tänk att kunna välja en butik med en certificering, en skylt på dörren som berättar " På denna arbetsplats följer vikollektivavtalet, och våra medarbetare har ett bra arbetsklimat". Vilken otrolig reklam för kunden, vilken arbetsglädje det skulle skapa, med ökande försäljning. Kunderna vet att personalen är glad och har ett inflytande över sitt arbete.
Jag skulle välja en certificerad butik, hur skulle du göra?
Efter att ha bott runt om på några orter i Sverige, och att har jobbat på mansdominerande arbetsplatser har man de sista åren hamnat åt skogen. Att jobba inom handeln är frustrerande. En kvinnodominerande ställe, där bitterhet och orättvisor bubblar i det tysta. De är rädda om sina få timmar, de vill inte stöta sig. Alltför få har ingen kunskap om sina fackliga rättigheter, ej heller intresse. Sedan när försämringen når deras sfär, då viskas det, och bedjande ögon tittar på de fackligt engagerade, de som snart är borta ifrån oss.
De är kvinnor som tagit chansen att hoppa på en "hjälp" av arbetsgivaren, i form av ett Utvecklingshus som slussar vidare arbetstagare rill ett nytt jobb, till en utbildning. Sedan syns det inte att dom var tvugna att säja upp personal pga arbetsbrist.
Nu har de nya årsarbetsschemorna lagts i handen, i korridoren spiller ett gäng tårar. Deras tider är usla, många dagar ska de arbeta 3 timmar, en del har bara fått kvällstid, andra bara dagtid. Fler dagar för att täcka upp, mindre timmar. Sedan har det lösts med att unga/ studenter, den billiga arbetskraften får ta OB tider.
Själv känns det som att jag har kommit in i en passivitet inför det som stundar, jag blir inte förskräckt över något längre. Jag hänger uppe i taket och tittar ner på det som sker därnere. Ärligt jag orkar inte bry mej längre. För hur det än är så måste man stå eniga på en arbetsplats om någon förändring ska ske. Här sväljer de flesta skiten. Jag är också en skitsväljare, men jag har försökt i så många år att få med mej de som inte vill "stöta" sig med chefen. Jag har kommit till insikt att det enda som kan rädda mej är en reträtt.
När jag väl gått ut genom dörren, då kommer jag inte att äntra den någon mer gång. Mitt medlemskort kommer att vikas sönder och jag lägger det på Tuppens skrivbord. Sedan får lakejerna kackla som de vill.
Denna Söndagsmorgon i November är mörk, snön som kom i natt lyser upp den tysta timmen. Att veta om att jag är ledig nästa helg ger mej en tillfredsställelse i alla fall. Då ska alla kartongerna med ljusstakar ner ifrån vinden, och den årliga lampkontrollen på ljusslingor sätter igång.
Om jag hade varit ledig idag, då hade jag valt en promenad runt älven, ner till kraftstationen, titta upp mot Kvarnsveden och se den tjocka röken häva sig upp ur skorstenarna. Sedan gå mot Pajala hängbron, gunga lite med knäna. Kanske skrika till lite: -Det löser sej...
Åhhhh, mamma vilken ångest jag kommer att ha idag! sa min 11-åring.
-Jaha, hur kan det komma sig då?
-Jo man har varit ledig en vecka , och så ska man börja i skolan i morgon.
Undrar just vad detta beteende kommer ifrån, har han måntro tagit efter de vuxna i familjen. Då fyraveckors semestern går in på de sista dagarna. Har man inte sagt något liknande då? Nog är det så att allt går igen och smittar av sej på grytlocksbefolkningen. Att ångest är smittsamt, det skulle Försäkringskassan aldrig godkänna.
Vad många inte vet, knappt jag själv heller för den delen. Det är att min mamma har varit förlovad med Borlänges andre man på operahimelen. Vår mas ifrån Kvarnsveden hette Sven- Erik Wikström, han friade till min mor i slutet på 40 talet eller i början av 50 talet. Detta ledde till en kort förlovning. Han gav henne silverskedar i present. Dessa skedar med tio till antalet har nog inte putsats sedan dess och är svarta idag.
Min kära mor är borta sedan -69, och brukar då inte dessa skedar, Sven-Erik är också död och gör inga anspråk på skatten. Ska jag sälja dom på Tradera.com? Nej, de lär inte inbringa många ören.
Om hennes liv med unge herr Wikström vet jag inte så mycket, mer än att han finns i några fotoalbum här hemma. Dom kanske umgås uppe i himlen, vem vet. Sitter de på ett moln måhända och sjunger en kuplett.
Den förste mannen på Borlänges opera himmel var Jussi Björling, mer känd utanför landet än i Sverige. Vi har ett museum där en eldsjäl arbetar. Ett museum värt att se även för en icke operaentusiast. Dom kanske skulle vilja ha mammas silverskedar och ställa i en monter. Där de anger med en liten lapp "Sven-Eriks förlovningsgåva till fästmön Elsa"
Idag dukas det inte till fina kaffekalas. Den tiden är förbi. Men tänk vad tio små ärgiga kaffeskedar kan få igång tankarna en Lördagsmorgon innan arbetet.
Det känns tungt att få höra att Lars- Ove Hagberg har avlidit. En partikamrat, med svada. Ett starkt ord har tystnat, en man som inte backade för något. Det är svårt att inse att det är verkligt. Kampen för rättvisa fortsätter- Vila i frid Lars- Ove.
Flera kommuner i Skåne har beslutat att inte betala ut några socialbidrag innan julhelgen. Dessa människor får nöja sej med att pengarna kommer den 27:e December. Inte någon som helst hänsyn har dessa tjänstemän tagit till att barn ingår i familjerna. Johanna Nilsson samordnare i Landskrona kommun läxar upp dessa ovetande bidragstagare genom att säja att : -Pengarna räcker längre om dom utbetalas efter jul.
Ödmjukhet och att vara medmänniska i nutiden, det kostar allt för mycket för en del. Är det konstigt att fler och fler inte känner sig bekväma i livet. Ett socialbidrag är inget som en människa har som nummer ett på en prioriteringslista, det är väl ändå ett värdigt liv och en inkomst av arbete.
Den människosyn och moraliska pekpinnar som några har, och kränkningar är så J---a osmakligt. Hur avskärmad ifrån verkligheten kan en människa vara?
Det nya fattigSverige visar sitt onda ansikte för många barn i vårt land. Vem tänker på dem? Är det så här som vi vill att människor behandlas? Jag ställer inte upp.
Aftonbladet:
Publicerad: 2007-11-23
Textstorlek:
Inga socialbidrag före jul
Flera kommuner i Skåne har beslutat att betala ut socialbidrag först efter julen, den 27 december. Någon särskild hänsyn till barnfamiljer tas inte, skriver Helsingborgs Dagblad. Beslutet har tagits av tjänstemän och gäller Landskrona, Klippan och Ängelholm. I Landskrona är 940 hushåll beroende av socialbidrag.
- Vi har beslutat att vi alltid ska betala ut den 27. Och vi ser ingen anledning till att vi ska betala ut pengar före jul. Tvärtom är det ju många som har försörjningsstöd som har svårt att hushålla med sina pengar. Det blir svårare att få pengarna att räcka till om man får dem före jul, säger Johanna Nilsson, samordnare av försörjningsstöd i Landskrona kommun, till tidningen.
Jonas Esbjörnsson (s), ledamot i vuxennämnden, är kritisk till beslutet. Mattias Adolfsson (fp) som är ordförande i vuxennämnden vill inte lägga sig i "eftersom det är ett tjänstemannabeslut".
Två unga män som jag gärna stoltserar med är Rickard och Magnus. Dessa sköna ynglingar är jag faster åt. De är så kreativa och har en vilja att göra det som dom gillar, utan att vara ett dugg märkvärdiga.
Dom är så jordnära att myllan nästan kittlar dem på hakan. Det finns inga ogräs som hindrar dom ifrån att nå dit dom vill.
BBC gjorde en inspelning som skildrade de hemlösa i London. De var utslagna alkoholister, missbrukare. När de spelade in hörde de en röst inne i en gränd. Det var en liten sliten man som sjöng: "Jesus blood never failed me yet, that one thing I know".
Tv- teamet blev gripna, spelade in och lade på musik. En gripande inspelning som blir till ett mässande. Mässadet finns i dokumentären om de hemlösa. På skivan gör även Tom Waits en version av sången, underbar. Det finns 6 spår på cd:n, alla på samma text med olika arrangemang.
Enkelt och gripande som berör. Tyvärr fick den hemlösa mannen aldrig höra den i inspelning, men han fick ändå sin välsignelse att få komma "hem".
Detta är ingen inspelning som man sätter på när man har fest. Jag länkar in ett smakprov på Garvin Bryars "Jesus blood...:
Jag åldras men jag ser inte det. Lite fåfänga har vi nog alla inom oss. Det är inte så att jag har problem över själva åldrandet, det trivs jag med. Det är den falska bilden som ses igenom mina ögon. Jag har bantat ner mej 10 kilo på doktorns order. Han ville att jag skulle göra av mej med bukfettet. Har ni hört på maken, bukfett. Jag tänkte att "Grabben, du ska aldrig få den äran att säja bukfett till mej igen."
Efter GI- i ett halvår, hade jag nått mina mål, ny kropp i storlek 36, helt otroligt. Nu ska jag presentera bieffekten. Att halsen ser ut som ett sköldpaddshuvud. När man vrider huvudet sakta då uppstår något som likar ödleskinn. Slappt och skrynkligt. Några synliga fjäll har inte visat sig ännu.
Nu vill jag prata om synvillan. Jo då jag står där i min kropp, 36: a, sminkad, håret fönat och sprayat. Det är helt okey. Men, nu kommer mennet, när jag ser samma sminkade kropp på ett fotografi utan retuschering då ser den ut som 47 år. Alltså jag har inte hunnit med i evolutionen. Bilden jag ser är någon annan! Så tycker jag att det är med allt. Ålder, vinterdäck, skiftningarna i årstider för att inte tala om mode. Jag hinner aldrig använda ett modeplagg innan det är ute. För att inte tala om blomskrället som skulle till komposten.
Livet går vidare i ett stramt tempo- anti wrinkle cremen är här för att stanna. Dags att flytta klädnypan ifrån käften till nacken.
Samma kaos varje morgon, frukost och gymnastikpåsar. Varför har jag inte blivit en organisatör. Där jag på kvällen ordnar allt. Lägger i läxor och viktiga saker i hans skolväska. Ordnar kläderna i en bestämd följd. Häller upp flingor i en skål, lägger fram bestick och osthyvel. Ett dukat bord.
Osthyvel och tubsockor i tvättmaskin har en benägenhet att bara gå upp i rök. Att saker och ting försvinner rätt framför ögonen är ett besynnerligt fenomen. Idag var det alla tre osthyvlarna som genom ett trolleri var borta. Efter ett idogt letande hittade jag dem. En låg i påsen med ost, den andra hade ramlat ner i botten på diskmaskinen och den tredje låg i fel låda. Märk väl att jag har bestämt vilken låda som är "rätt".
Tänk att saker kan dyka upp igen- en sak är som ett minne, att om man tapper bort det så hittar man det förhoppningsvis igen.
Denna morgon poppade ett nostalgiskt minne upp- och det var Kavlis Raketost. En raketost hade varit en Gudagåva och en räddning vilken kaotisk morgon som helst. Att bara trycka upp massan med ost, linda om snöret och skära av. Inget letande varje morgon efter hyveln.
Idag har jag satt rattmuffen i vrångstrupen. En fossil tingest hade irrat sig in i en av stadens rondeller. Han brände av till vänster för att nästan krocka. Man hörde att biltutorna startade lite här och där. Där efter backade han utan att varken vrida på huvudet,( det gick nog inte) eller titta i backspegeln då höll nästa krock på att ske. Därefter irrade han vingligt och kom ut i rätt fil på vanlig väg. Jag skrev upp bilnummret och ringde till polisen, han sa: Den mannen skall nog inte vara på vägarna överhuvud taget, han är 91 år! Man blir ju rent av livrädd att han ska köra ihjäl någon. Att Ingen har gömt bilen och nycklarna för den killen, någon i hans närhet måste väl veta att han kör bil? Nej honom vill jag inte möta någon mer gång, en fossil i en projektil...bättre möten har man haft.
Jag är ingen handarbetskvinna, då menar jag sådant som broderier och sömnad. Däremot är jag en som gärna tapetserar, målar, kaklar och klinkrar om så skulle påfodras. Däremot ser det så roligt ut där kvinnorna sitter med sina flinka fingrar i juntor och hem.
Därför bestämmde jag mej för att prova på denna aktivitet. Jag hittade en katalog hos svärmor, med fina dukar. Jag fastnade för en duk med lite marint motiv, några blåmusslor och ett rep som löpte runt som en ram. Efter någon vecka damp kuvertet ner i brevlådan, och mitt nya liv som handarbeterska skulle ta form.
Jag öppnade och där låg duktyg, för det heter väl så, trådar i ett trassel, en beskrivning med hieroglyfer ifrån det forna Egypten, små tecken som säkert betydde "Fy Farao, vad har du gett dej in på!" Man skulle sortera trådarna efter färg på en palettliknande pappskiva. Och sen var det väl bara att trä nålen och börja. Problemet blev uppenbart direkt, var skulle man börja? Och hur skulle man logiskt sätta kryssen för att det inte skulle bli en härva på baksidan? Hade man gjort som man trott då hade duken fått en tjocklek på en centimeter, minst.
Jag gick till svärmor som skulle få starta upp mej i min nya hobby. Hon berättade att man skulle kolla var mitten var och räkna små hål, och börja sy. Jag fick till åtta korsstygn, med hennes hjälp. Där, just där slutade mitt intresse för broderi.
Sedan låg den i ett skåp ett tag. Så en dag när jag gick till brevlådan, mötte jag min granne med en pilkorg i handen. Jag frågade om hon hade plockat svamp. Nejdå, hon hade varit på Broderiakademin där hon var ordförande. Där föddes min tanke, vilka mutor jag skulle sätta in för att få duken gjord utav ett broderiproffs. Någon dag senare frågade jag om hon ville sy duken, och hon blev jätteglad och jag med. För ett par vinflaskor sydde hon den. Va fin den blev.
Nu ibland brukar man få sig en känga av henne: -Har du börjat på något nytt broderi? Min karriär som handarbeterka hann inte börja förrän det snabbt fick ett slut.
Nu för tiden håller jag mej till andra hantverk, det blir bäst så.
En måndag kväll, med att höra Sven Wollter berätta om sina äventyr är en höjdare. Han kallade sina år äventyr, vad mycket han hade att berätta, ändå var han bara på ytan och skrapade. Han läste dikter av Göteborgaren och skådespelaren kent Andersson, Cubas författare, journalist och poet Jose´Marti´som levde på 1800 talet. Han berättade om sitt inhopp i Hollywoodfilmen, "Den trettonde krigaren" som han kallade misstag.
Med lyrisk stämma beskrev han sitt arbete med Tältprojektet 1977, turnen hade betytt mycket för honom. Och att Errol Flynn betytt mycket för hans val av karriär. En mycket charmig man som jag ska bevara i minnet. det var en fin kväll, trots att moderatorn inte hade läst på inför kvällen. När Sven talade om Tältprojektet, då frågade intervjuaren - har inte Lena Philipsson och Magnus Uggla också gjort ett tältprojekt? Då gick luften ur mej. Det var tur att Wollter tog över och ledde kvällen så vi lyssnare fick trivas.
Min partikamrat Torunn tog denna arrangerade bild, Sven har ingen aning om att jag står där med armen i luften, men jag är i alla fall med på samma bild som Wollter..
Det har gått 30 år nu sedan tältprojektet turnerade Sverig runt med ett cirkustält , turne´n startade i Maj och slutade i September 1977. Jag var och såg den på grusplanen vid Domnarvsvallen, det som fastnat på näthinnan är Totta Näslund sjunger "Aldrig mera krig" med en kraft som kan få pistongerna på högvarv . Föreställningen sågs av ca 100.000 personer runt i Sverige. Den var fyra timmar lång.
Historiens som berättas handlar om Ellen, föreställningen följer hennes liv i arbetarklassens tid 1879- 1977. Jag minns att jag var alldeles salig efteråt ett litet flickebarn som man var och blott 17 år.
Det var Nationalteatern som tog initiativet, med var även musikgruppen Nymmingen, teatergruppen Oktober, Narren och Tidningsteatern.Sven Wollter och Johannes Brost medverkade, de frilansade.
I morgon går jag och ser Sven Wollter på en inspirationskväll på Maximteatern i stan, jag anar att det kan bli ett spännande besök som jag ser fram emot.
Egentligen finns det bara en sak som jag tycker att Wollter har stollat till det med under alla åren och det är hans uppträdande i Jakobs Stege för längesedan. Han blev korad till Sveriges sexigaste man och samma år valdes då Lena Ph till den sexigaste kvinnan. Vad jag minns satt Wollter i en fotölj och Lena Ph krälade på golvet runt hans fötter och sjöng "Kiss me Tiger". Om jag inte minns fel så hade han en pipa i käften också.Lena hade någon djurtrikå´på sig.
Bara inte moderatorn Joakim får för sig att göra något sådant i morgon, risken är inte stor, men den finns.
Finalnummret i Tältprojektet "Vi äro tusenden" är ett mäktigt slut. Bilden är tyvärr svart så du får lyssna, blunda, njuta och minnas:
http://www.youtube.com/watch?v=tiCxcWTA-dU (länken fungerar inte, går att skriva in i webb läsaren.Som nybörjare ska jag forska i detta*)
Man vaknar upp till en härlig morgon, långt ifrån vårens fågelkvitter. En härlig välbehövlig sovmorgon. Som ett litet bevis på att man ännu inte är pensionär och behöver gå upp vid fem tiden. Vid frukostbordet lägger jag ett dagsförslag på en aktivitet som blir förkastat å det hemskaste. Jag sa bara -Ska vi åka till IKEA? Då svarar han något snorkigt: - Idag?. Jag lägger ner förslaget i några dagar så han får suga på karamellen någon dag.
Jag tror att jag är av en sjörövarsläkt, jag älskar havet, ser dåligt med ett öga och haltar på högra benet (tur att det inte är på vänstern). Jag svingar mitt svärd och strider för frihet. Lite anarkistiskt påbrå. Jag gillar äventyrsfilmer som Pirates of the caribbien med Johnny Depp. Han har ett underbart minspel, och glimten i ögat den är total. Jag skrattar så fort jag ser att mimiken startar. Även de andra filmer som han varit med i gillar jag hans skådespelartalang. Gilbert Grape mfl.. Den nya filmen "Vid världens ände" tycker jag är bäst av de tre. Två timmar och fyrtio minuter med tandlösa, skitiga, sluskiga pirater och en fräsch kvinna.
Det finns ett klipp på You Tube, ifrån Disneyland där Depp åker i sin egen attraction och konfronteras med sig själv. Snutten är ganska rolig, åk med på riden: http://www.youtube.com/watch+v=bTQ5eWBlApY
Skepp ohoj ifrån Svarta Malin som inte får segla till Ikea idag...
Arbetsskadade trillar mellan stolarna- För sjuk för arbete- för frisk för sjukersättning. Varje dag läser jag om människor som sparkas ut från försäkringssystemet och vars tillvaro raseras. Jag tycker att det är vidrigt att det får fortgå. Va fan gör vi? Ska vi sitta och rulla tummarna och acceptera detta?Samtidigt som Borgarna raserar hela vårat trygghetssystem. Kan man sia om hur det ser ut på arbetsplatserna inom en snar framtid? Leder till att människor som inte kan sköta sina arbeten får lämna dem och hamna i Arbetsförmedlingarnas klor. Att helt enkelt åtsidosättas i systemet. Vilken arbetsgivare vill ha en sjuk medarbetare i sitt team, som inte kan utföra sina sysslor? Jag kan med enkel matematik svara på att det finns inte någon. Ett företag vill ha över 100% kapacitet och helst mer av arbetaren, sedan när den sjuke inte kan prestera det, då fullgör inte denne sina plikter. Nu är det fritt fram för privata försäkringsbolag att sälja, men de minst bemedlade blir utan, de har inte en ekonomisk chans att ingå i detta överklasssystem. Vi är på väg rätt ner i avgrunden, det system som liknar det illa fungerande som USA har. Jag skulle vilja skriva till Micheal Moore och tala om att Sverige är på väg rätt ner i ett helveteshål, att det som fungerat hyfsat tidigare är nu raserat. Jag är glad att jag åtminstone orkar vara förbannad på den "nya tiden", jag tänker inte svälja deras skit. Jag har mer hyfs än så, jag värnar om mina medmänniskor, jag ser alla som en del av vårt samhälle. Det räcker tamejfan nu!
Jag ska börja med att hälsa gamla och nya läsare välkomna till min "nya blogg". Jag har skrivit innan i blogdog, men efter ett tag såg man att den var dålig rent administrativt. En seg blogg som hade mindre möjligheter. Jag saknar naturligtvis mina gamla inlägg och skulle vilja ha med dem hit, men det var ganska krångligt, och krångel är inget som jag uppskattar. Jag kommer att lägga en länk till min gamla blogg, för att som jag tycker finns en hel del matnyttiga inlägg. Adressen dit är http://miajavsblogg.blogdog.se. I afton nöjer jag mej med detta, bara rekar lite.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
