Mia Jäverlings Blogg

Ett klappträ är ett redskap som man förr i tiden hade då man tvättade kläder. Man tog klappträet och smällde till utav bara fan på sattyget och fullständigt urskiljningslöst ur skiten ur tyget. Tvättgummorna satt på knä på någon brygga i varje stad i Sverige, de jobbade som tvätterskor, och när det kom hem så hade de tvätt som väntade. Klappträet blev en symbol för att banka å slå skiten ut ull och klädestyg. Klappträet var ett bruksföremål för att göra nytta, innan tvättmaskinens tidevarv.

 

Idag, i nutid, i vår tid, finns det fullt av klappträn, det ena klappträet kan vara värre än det andra. Om dessa klappträn slog i hop sig och urskjiljningslöst bankade skiten ur varandra så blev inget av klappträna ett uns vettigare.

 

Vad är det för tidevarv vi lever i egentligen, jag tror inte att jag passar in i egoismens samhälle, i det känslokalla, i det elaka och det onda. När tidningarna skriver om personer som har det svårt eller har behandlats orättvist, då kommenterar klappträna utan ödmjukhet, utan medkänsla och tror at personen stjäl något av dem. Den onda girighet som vissa personer visar får mej att spy. När någon agerar för någon annan skull, då blixtrar påhoppen, anonyma och elaka. När någon får något, då lyser avundsjukan hos vissa och ögonen lyser röda av avund.

 

Egoismen har fått ett ansikte, jag ska ha, allt. Jag får gärna stjäla, men fan om någon annan ska ta mitt. Jag får såra, men fan om någon sårar mej och min familj. Jag får kränka, men fan om någon kränker mej och min familj. Några blir tokiga att samhället ställer upp för personer som har det svårt, men fan om samhället skulle röra deras bidrag.

 

Idag så kan diagnosen ställas på många personer, den diagnosen kallar jag "De sju dödssynderna" och den stämmer fantastiskt in på vissa personer som lever i dagens samhället, de är de som är som fästingar.

• Högmod/ Storhetsvansinne...
• Girighet/ slukar åt sig vad man kan få, men kan inte ge ett skit, bara ska ha av andra...
• Vällust/ eller man kan också säga begäret..."Jag ska ha först..."
• Avund / man är avundsjuk på andras egenskaper, lycka, liv...m.m
• Frosseri/ frossar över andras olycka, mår riktig bra över att det gått åt helvete för någon frossar i mat, äter godis så chokladen rinner i mungiporna. Gnider in ansiktet med en kyckling så nunan glänser, och är rädd att någon sedan ska stjäla de avgnagda benen.
• Vrede/ den ilska över att själva ha haft negativa tankar och inte är önskvärd av samhället, för den ilska missnöje den personen sitter på (detta pga av sitt eget dåliga mående) Då hämnas man, man hämnas till man är blå i synen.

• Lättja/ den likgiltighet man visar inför andra. Helt enkelt man skiter fullständigt i sin omgivning...Aldrig i hela livet ska jag hjälpa någon som är i kris.

Ja det finns dessa personer i vårt samhälle, nu som då. Dom finns men klicken är inte så stor, men otroligt så är de experter på att utmärka sig. Dessa grandiosa personer försöker sig härska, ta makten och spelar ut sin taskiga retorik. De gör sig själv till hatobjekt och ser sig inte alls misslyckade, som andra kan se.

 

Nu tycker jag att det är en fruktansvärd tur att den stora delen av världens folk är hyvens personer, bara vetskapen att veta det är och känns verkligen befriande. Därför tänker jag inte ge dessa klappträn mer plats än vad jag gjort nu. Nu har jag sagt det, och det känns bra.

 

Om jag någonsin tänker skriva om klappträn mer, då blir de dessa som tvättgummorna hade och bankade skiten ur sattyget.

 

 

 

Det här med kräftfiske är inte var mans rättighet. Nej det är en rättighet för vissa som ligger i någon gammal lag sedan Sjuttonhundra-frysit-fast.  På 1500 talet då ägde kungen Laxställen, medan folket fick svälta så drog kungen i sig den fina fisken. Idag svälter väl inte folket på samma sätt, men att få fiska kräftor är en infekterad fråga. Ingen vill släppa ifrån sig sjöarnas dyrbara guld. Samtidigt säger Länsstyrelsen att "kräftor är fisk, men sedan får ägarna i fiskevårdsföreningen bestämma om andra än ägarna ska få fiska kräftor. Alltså möjligheten finns, men det är upp till föreningen att bestämma. Och här där jag bor, så vill dom då inte släppa ifrån sig någon rätt...utan jag har hört att, vi som inte får fiska kräftor är bara avundsjuka och kan gå till ICA och köpa våra kräftor" ...Det är fisket som är roligt...på ICA kan man inte fiska kräftor, där kan man bara köpa.

 

Borlänge Kommun är ägare till ca 300 fiskerätter i Runn/ Ösjön och Dalälven. Dessa fiskerätter skall sedan räknas ut i % och andelar och det görs genom en lantmäteriförättning och den förättningen har varje fiskevårdsområde en förteckning över. Så kassören i varje förening kan ta fram en förteckning och läsa att så och så många fiskerätter har Borlänge Kommun. Jag vet inte hur många år Borlänge Kommun har haft dessa fiskerätter, men kanske 50 år, eller 100 år...Det visar sig. Men som det är nu så utnyttjas dom inte, samtidigt finns det Borlängebor som vill fiska kräftor, men inte får. Nu har vänsterpartiet i Borlänge lagt en motion om att Borlängebon ska få tillgång till nyttja Kommunens fiskerätt. Vilket inte är så konstigt. I Smedjebacken säljer Kommunen något som kallas "Ortskort" till de som är skrivna på orten, så de får fiska kräftor.

 

Självklart så kommer inte alla Borlängebor (48.000st) kunna nyttja rätten, men i vissa andra kommuner i Dalarna lottas platserna ut, eller att medborgaren skriver upp sig på en intresselista. Kommunen har också möjlighet att sälja fiskerätten. Vilket inte vore så bra om det är en privatperson, men det skulle kunna vara till en exempelvis nybildad förening som heter "Kräftor åt Alla" en intresseförening där fiske och fiskevård skapades.

 

Det är inte bara Kommunen som är stora ägare av kräftfiskevatten, utan Svenska Kyrkan har också en stor del. I vissa kommuner i Sverige så utnyttjar kyrkan den rätten genom att låta ungdomar fiska kräftor, eller att man lottar ut fiskerätten för sina församlingsbor. Ja ute i Sverige verkar det lite mer öppet och inte så inskränkt. Man delar med sig av de som betalar kyrkoskatt, då borde det inte heller vara så svårt att ge medborgaren i Kommunen valuta och en bonus på den khöga kommunalskatt den betalar in.

 

 

 

När andra kommuner i Sverige och Dalarna kan fixa till kräftfiske åt sina invånare, så borde ju Borlänge Kommun också kunna gå till ett solidariskt beslut angående kräftfisket i Runn/ Ösjön och Dalälven. Det är inte fråga om möjlighet, utan det är fråga om vilja. Borlänge Kommun som har en representant med i fiskevårdsföreningen måste ju verka för Borlängebon och dennes intresse, inte vad det privata ffiskerättsägarna vill. 

 

Det här med kräftfiske för mig handlar inte om de dyrbara kräftorna, utan det handlar om rim och reson, det handlar om demokrati och är vi Borlängebor delägare i kommunen då ska vi också få kunna utnyttja det vi gemensamt äger. Det finns kantareller i skogen som räcker till alla, det finns kräftor i Runn/ Ösjön och Dalälven så några Borlängebor kan få fiska och prova på. Det vore väl en jäkla bra reklam för Borlänge att kunna erbjuda sina fiskerätter till medborgaren, och hakade sedan kyrkan på så blev det nog en fiskefest för båd gammal och ung.

Nu är jag trött på detta evinnerliga regnande. I ett dygn har det konstant regnat, började igår med "finregn" som urartade till katastrofregn. Jag kikade med ena ögat i regnmätaren och den stod på 80 mm, men det kan väl inte stämma? Fast jag tror ju ingen har fyllt i vattnen i den. Och har aldrig hört talas om att en regnmätare "går fel" som klockor kan göra..

Han däruppe han som konstruerade växter och planeten har i alla fall gjort en dundermiss. Pioner, sådan där buske ni vet med stora Pionblommor, dom är ju feldimensionerade. Så fort blommorna slår ut så lägger sig allt för stammen orkar inte med blomman, och när det regnar då lägger sig busken platt på en gång. Hur tänkte konstruktören där egentligen?

 

 

Att ta sig ut och fota är inte att tänka på, inte för att jag är rädd för regnet utan det är för att kamerorna inte tål regnet. Mina små fototurer ut till olika platser i gränskommunen är som en sinnesro för mig. Att fota inomhus är inte lika roligt, och vad kan egentligen hända inomhus i stan en måndag i juli, någonstans.Visst kunde jag packa ihop och sticka iväg, men var? Och sedan vill jag spara varje krona tills jag åker till Skottland. Och i Skottland kan det också regna. Men det gör inget...

 

Visst längtar jag till resan, jag räknar ner dagarna. Den resan ska bli en uppgörelse med det förgångna. En betydelsefull tripp som är noga planerad, inifrån själen. Det är komlicerat att förklara, men jag själv begriper vad jag vill ha ut av den. Nu har jag fått två vänner som sällskap och dom har sina planer om hur resan ska vara. Vi reser, tillsammans, fast ett flyg går från Österrike med en kompis, två flyg går från Arlanda, ett med mig i, och ett tidigare med M.G.. Sedan sammanstrålar vi i Edinburgh på ett hotell. I fyra dagar så ska vi vistas i staden och några evenemang gör vi tillsammans, andra önskemål och utflykter fixar vi på egen hand. Vi sköter oss själva och tar ansvar. Sedan hyr vi bil tillsammans och vi vet ungefär vilket håll det styr åt, sedan vet vi inte resten av de 10 dagar som återstår. Det är spännande.

 

 

 

När jag återvänder från Skottland så har skolan börjat, jag har fått ledigt i ett par dagar. Sista terminen på mina 5 terminer går in på sista versen. Det ska bli skönt, för nu är jag redo att gå ut och jobba. Jag är absolut inte orolig att jag ska bli arbetslös. Det flyter på...:) 

Jag har också fått så mycket bekräftelse att hur/ var jag gör så är jag helt rätt ute. Jag är en helt annan idag, och jag trampas inte på så lätt. Jag kan säga nej, jag viker mig inte för dumheter eller för att tillfredställa någon. Jag har hittat mej själv. Jag tror Skottlandsresan också kommer att stärka mig och få saker och ting att falla på plats, och sätta sig riktigt.

 

Regnet fortsätter att regna liksom livet fortsätter att stråla. Jag är jag och jag känner mig ganska bra utan och innan, och det känns skönt. Säkrare än så här har jag aldrig varit, och det har jag fått kvitto på...

Sedan i slutet av januari har jag en till flera gånger i veckan tagit min älvpromenad. Medan snösmältningen startat och tills nu så har förfallet och det dåliga underhållet av naturskyddsområdet blivit mer och mer synligt. En av stadens absolut populära promenadoas, håller på att förvandlas till en soptipp.

 

Medan staden projekterar, bygger rondeller för många miljoner, bygger Ikea och upprättar ett Ullared så stannar underhåll av kultur och friliftsliv. Våran oas vid älven är undanskuffad, glömd och är inte längre en vacker syn. Jag är inte ensam om att påtala detta, utan flera personer som jag träffar vid mina promenader är öppet förbannade. Sedan om någon styrande kommer och säjer att det är "Peace&Love" som stökat till, så köper jag det inte. Så här har det fått vara länge.

 

Slyn växer på älvkanten, bänkar och bord är trasiga, eller borta. Stenar och broar är nerklottrade med propaganda och annat, Slänterna är fulla av skräp, navkapslar och annat, livbojar är borta eller trasiga, träspångar ruttnar sönder, hundlatriner är överfulla och runt om dom ligger sopor. Dåligt med papperskorgar är det så ingenstans kan en laglydig slänga sitt skräp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slyn växer och snart så finns ingen utsikt över älven på de flesta partier efter promenaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Borlänge Kommun, nu vill jag fråga. Hur kan det få se ut så här? Är ansvaret inte kommunens, om inte, vilka har då det ansvaret?

 

 

Centerpartiet och Annie Lööf? Har inte jäntungen läst socialpolitik? Har inte flickan läst på vad som hände under slutet av 1800- i börjag av 1900 talet. Hur fattig Sverige såg ut, hur folk svalt hur arbetarna själva ställde upp på varandra och byggde upp en arbetslöshetskassa.

 

Ska ju inte behöva berätta detta självklara att a-kassan är inte bidrag, det är pengar som medlemmarna betalat in. Precis som borgarna tar privata försäkringar för att skydda sig, så löser vi solidariska in en medlemsavgift.

 

Nu vill centern (ja hela alliansen) spräcka det vi byggt upp. Fy fan va rädda dom är för oss. De vill tillbaka till slaveriet och utsållning. De vill att vi ska buga och be för att få ett arbete. Chefen ska få piska oss.

 

Att vara uppväxt med guldsked i nutid i en medelklassfamilj, verkar inte stärka medkänslan hos en del...

 

Idag ska jag rimma på Annie Lööf hela dagen...

Jag kanske ska modeblogga lite, har ju hört att det går att göra storkovan på det. Okey jag är kanske lite "fel", för det. Skrynklig och för gammal.Fast än har jag inte börjat att "döstäda"...

 

Jo jag har varit på sommarrea, och kanske skryta med att det går att få tag på billiga saker. När ett par byxor kostar lika mycket/lite som Siljanscharks Falukorv, då har jag nog gjort ett kap. Eller har jag fattat detta med modeblogg fel, ska det vara dyra saker och saker med flärd och glam? Tja min modeblogg heter för dagen "cheapy". :)

 

Jag hittade ett par vita jeans, kommer inte ihåg var...Cubus, sista paret strl. 36, som klippta och skurna för en gammal käring. Nere vid vaderna var det dragkedjor, hoppas dom inte rostar.

 

 

 

 

Sedan var jag på en affär som heter, ja det vet i tusan, kan det vara New Yorker? Ja det var nog det, dom har en massa roliga saker, allt. Där hittade jag ett par fotriktiga skor till summan av 79 pix. Sådana som är jordnära och jag har tillochmed råd att slita på dom...Skitbra, säkert inget kalvskinn, men ändå. Så brudar släng er på bussen och köp in ett lager.:)

 

 

 

 

Att gå i affärer tycker jag är ganska skittrist, men jag gillar kläder. Erkännas skall att dom billiga är mest åtråvärda, inte för att jag är fattig utan för att kunna klä sig med stil trots en låg budget är en konst, såvida man inte har klippkort till Ullared. Föresten så börjar ju Borlänge bli ett Ullared Kanske ska döpa staden till "Ullaredlänge", jag är ganska nöjd med det namnet.

Sedan gick jag där...eller AD/HD sprang och fönstershoppade och då kunde jag inte motstå denna otroligt fina bomullskofta på klädbutiken Joy, den talade till mej...kom-och-köp mej...Och jag gick in och köpte den, dyr som fan, den kösta 249, men jag ska ha den mycket och länge, och jag bara älskade den. (så säjer man väl i modebloggar). Jag hittade ett linne som dock bara kostade 49 kronor, men det var inställbara axelband så lite valuta för "falukorvspriset" fick jag i alla fall....och så hittade jag en fin schal, och butiksbiträdet sa att den var så fin så att den såg ut som ett "smycke", den var dyr, 99 kronor, men den var snygg, riktigt snygg och den kan jag säkert ha som smycke.

 

 

Ja nu är jag ekiperad för en stund, tack gode Gud att jag blev klar. Det tog nog en timme. Jag köpte faktiskt andra saker men det kanske inte är prylar som man som modebloggerska tar med i sitt inlägg. Men det gör jag ändå, eftersom jag inser att jag aldrig kommer att skapa ett miljonimperie på denna blogg. Jag köpte bottiner, snygga och sexiga för endast 99 kronor. Något att ha när det regnar över Skottland...

 

 

Nu börjar det bli spännande, för min shoppingtur är alldeles snart slut, jag köpte ett tält på Rusta för 99 kronor, det kan jag ha på mej ifall jag skulle gå upp i vikt eller om någon tycker att jag är alldeles för skrynklig i ansiktet. Föresten så hittade jag en ansiktscreme på Apoteket som hette "Bull Dog" , jag köpte den aldrig för jag behöver ingen hjälp att bli ännu mer skrynklig. Det sköter liksom naturen av sig själv.

 

 

Hoppas ni är nöjd med min modeblogg, hoppas ni ger mej kommentarer på mitt blogginlägg...

 OBS! Jag bor inte i Stockholm, och jag använder fotfil från Apoteket.

 

Jag läser Borlänge Tidning, jag läser och lääser, och blir nåt så jävulusikt förbannad. Artikeln handlar om Peace & Love och hur illa de behandlar sina volontärer som arbetar för dom. Hur kan ett företag/personer i sina sunda vätskor tro att det är okey att upprätta slavkontrakt, samt ha en personalchef som uttalar sig så urbota dumt i tidningen. (Jag tror inte hennes kommentarer är tagna ur luften).

 

http://www.dt.se/nojekultur/peacelove/1.4864583--aldrig-har-sa-manga-matt-sa-daligt-?articleRenderMode=article_full_discussion

 

 

Det är ju inte bara jag som bloggar, jag bloggar för min egen skull, jag har ingen dröm att ha över hundra läsare. En gång hade jag 1400 besökare på en dag. Då skrev jag ett humor/kritiskt inlägg om UFO, då tog det skruv och jag idiotförklarades för att jag inte kunde erkänna utomjordisk existens. Visst får jag kritik och genom hörsägen så tisslas det och tasslas det om vad jag skriver. Det är ju ett faktum att man läser det man vill läsa och är just du känslig för denna blogg då bör du nog välja en annan. Jag fortsätter mitt bloggande, så som jag gjort i 5 år i perioder.

 

När jag pratar med andra som bloggar så hör jag samma, att det är någon läsare som absolut inte står ut med dennes blog, men fortsätter vältra sig och läsa den. Det är ett märkligt fenomen. Jag gillar inte spenat, och det skulle aldrig falla mig in att äta det. Jag väljer alltså det jag tycker om, inte det jag ogillar.

 

Nu har jag kommit in i en bloggperiod igen, efter att ha varit ganska overksam, kanske är det sommarens intetsägande väder som håller mig vid datan, eller så har jag en förinspiration innan jag ska iväg på min Skottlandstur. Den ser jag fram emot, jag längtar att få se naturen i Skottland. Jag kan göra mina äventyr, och hoppas jag får med mig datan så jag kan blogga och smälla in foton.

 

 

 

 

 

I veckan som gått har det varit Peace & Love festival, stan har invaderats av festivalbesökare, fotografer, kändisar och annat löst folk. Stan blir upp och ner, ut och in, lite kaos här och där. Jag själv inledde festivalveckan med att jobba, och på onsdag kväll då slutade jag lagomt till Magnus Ugglas uppträdande. Det var bra, roligt och kanon. Glad var jag att han körde så många gamla paradnummer. Då först insåg jag att karl´n har ju haft hur många hitar som helst under alla åren från 70 talet. Helt otroligt. Jag gillar Ugglas mellansnack och hans folklighet. Tyvärr fick jag inte med mig någon kamera, så inga bilder därifrån. Någon höjdpunkt då? Ja faktiskt flera på olika vis. Hoffmeistro bjöd på en hejdundrande konsert med fullt blås från början till slut, med en enorm publikkontakt. Thomas Di Leva är ju Di leva, Sveriges egen månstråle och sitt flumsnack. Han är ganska skön och har levererat många slagdängor genom åren. Jag gillar honom. Stephen Marley var härlig, efter en något seg inledning så kom han igång, jäkligt skön spelning, fast Redemption song fixade han inget vidare.

 

 

 

Jag vandrade runt, kollade lite "småband" och Amanda uppe i från Björka i Gagnef hon skötte sig otroligt bra. Vilken underbar tjej och stor röst, jag såg Deadman från Austin, Texas vilket gung, det var som cajunkräftorna gungade ur grytorna. Billy Idol var det kul att få se, han har åldrats med värdighet, trots vilt leverne. Han är en ikon för mej och det var kul att få se honom. Otroligt att rösten är densamma som den var då, på den tiden då det begav sig. 

 

 

Jag var och kollade på Syster Sols spelning på en liten scen, härlig rolig söt tjej som fläskade på med reaggie. Thåström var ju så bra, fast jag saknade fler gamla låtar att sjunga med på. Har inte riktigt lyssnat in mej på hans "modernare" produktion. Laleh var fin, såg inte hela spelningen men hon är ett naturväsen som sprider lugn och hon har fina låtar. Den flickan gillar jag

 

 

 

 

Många fina bilder fick jag (tycker jag), trots att jag inte hade access till de diken där de riktiga fotograferna fick vara och trots min korta längd (1.62) så har jag ändå samlat på mig en mängd bra och roliga bilder. Det var inte lätt, men det funkade och det var enormt att få ett fotopass där jag kunde ha ett större objekiv och "komma närmre". Det som jag ibland får en kluvenhet i är dimman dom sprutar ut på scenen, den gör ju att bilden blir suddig och kornig. Fast jag tycker det är häftigt ändå, det ger lite mystik i bilden. Och så fotar ju jag det som jag vill se och ha, så får andra experter fota sina motiv.

Min andre kusin 3 led bak i generationen, Herman Hamnqvist han var kunglig hovfotograf så han fotade kungligheter, kända personer, såsom Strindberg och Fröding. Han hade en foto studio på Biblioteksgatan i Stockholm, och han rationaliserade bort allt det där krimskramset som då fanns i fotoateljéerna som pidestaler med palmer och sånt skit. Det gjorde han rätt i. Fota rätt av och det blir en bild, bra eller dålig, det är betraktaren som avgör.

 

Självklart så fick jag se en hel del otroligt också, Gula Mannen, han som alltid är med på festivaler, jag fick också se skäggiga damen eller vad "hon" är, eller hen. Ja inte tycker jag att hen liknar en dam, nej men får inte hen sitta med sitt skägg och spå om folk vill. Fast visst liknar det hur cirkusar var förr då de åkte runt och visade upp dvärgar och de som var lite udda. Men min magkänsla säjer att den skäggiga damen är en hen.

 

 

 

 

 

 

 

Ja nu har lugnet åter kommit tillbaka i staden och det tycker jag är skönt. Inga problem att sova på kvällen för decibellen som förut dunkade till 02.00 är puts väck. Stängsel och scener rivs, idag var det normalt med folk på affären. Det är några intensiva veckor i staden, sedan är det som att slå igen en dammlucka.

 

Jag fick se Billy Idol, ja en ungdomsidol som hade rösten och kroppen i behåll. Han bjöd på sej själv. Kul att få se honom, och att det fortfarande är drag i grabben eller gubben. Han är 57 år så det var inte "illa pissat"...

 

 

 

Vänta kanske ni säjer...men Rhianna då? Nej henne hade jag absolut inte tänkt se, och det var tur det, för hon var tydligen väldigt sen, ca 45 minuter. Nej divor är inget som jag lägger någont krut på utan jag visar hellre en bild på Amanda "Hajen" ifrån Björka i Gagnef. Hon vet hur hon ska hantera sina beundrare. En otroligt duktig ung tjej, seom sköter sina kort och är punktlig.

 

 

 

Peace & Love