Jag tycker att Maud Olofsson (C) och Morten Harket, sångaren i den Norska pop gruppen Aha är otroligt lika. Jag vet inte om mina ögon har fått någon starr, men i vissa lägen när dessa två personer smilar då ser de ut som mor och son. Hur kan jag då bara komma på något så här dumt, då svarar jag enkelt: "Ja, säj det..."
"För att förtydliga så är det Maud överst och Morten underst i bild..."
Ja Maud ja, hon verkar inte gå hem som ledare i sitt parti. Efter 10 år så kan även en plöjande politiker som plogat sig ner i fel fåra vara sliten. Alla plogar behöver bytas ut efter ett tag och det inser varenda bonde i det här landet. Fast bondesamhället är ett samhälle som är mycket anonymt och det är sällan jag hör att folk är jordbrukare. Fast Centerpartiet har numer en Stureplanspolitik, det vet vi alla och dalande stöd från väljarna. Det är inte mitt beslut vem som ska ut och vem som ska in. Partiet i sig har inget som tilltalar mig, och kommer aldrig att ha. Men Maud är i alla fall lik Morten...
Jag själv liknar ingenting:), aldrig har jag hört att jag är lik någon, varken känd eller okänd. Och det är väl tur för mej eller dom. Jo min yngsta son sa en gång att jag liknar Gollum i "Sagan om Ringen" när jag är arg och det kan nog ligga lite sanning i det påståendet. Vem vill inte vara lik Gollum?
"Här kanske jag måste gå in och berätta att det är Gollum till vänster och bloggerskan själv till höger, så inga missförstånd uppstår..."
Min man var förr väldigt lik Rickard Wolf, jag han var faktiskt det. Det var för ca 16 år sedan och han hade långt hår. I samma veva släpptes filmen Änglagård II och varenda kvällstidning hade stora annonser om filmen. Rickard Wolf fanns överallt. Jag och min gubbe skulle iväg på en mindre rockfestival i Hedemora, sedan länge nerlagd. Jag var gravid så vi valde inte att bo på campingen utan vi åkte de 4 milen bara över dagen. Jag och gubben gick hand i hand i området, och många ville ha en autograf av min man för att de trodde han var Wolf. Fast vi vandrade hand i hand och jag var gravid i 7:e månaden, så var de övertygade om att han var Wolf. Jag ska tillägga att Wolf också uppträdde på festivalen, han hade släppt skivan med låten "Det sitter en pojke på månen.." Medan Rickard Wolf uppträdde och stod på scenen så kom det fram ett gäng med yngre och "glada i hatten" ungdomar med papper och penna för en autograf. Jag förklarade att M inte var Rickard och pekade mot scenen och förklarade att det var just där Rickard stod, men det sa att det spelade ingen roll. Undrar just va de tänkte dagen efter när de tittade på autografen och det stod ett helt annat namn. Jag tyckte inte att han var riktigt look- a- like, men det var många som gjorde det. Vissa miner så påminnde de om varandra. Idag, 15 år senare så finns ingen likhet alls.
" Då är Rickard till höger och till vänster och i mitten min gubbe..."
En del strävar efter att få vara lik Barbie, eller något annat skönhetsideal, men vi flesta får nöja oss med att vi liknar ingenting eller som i mitt fall blir en Gollum. Jag är nöjd med Gollum, han är ju en stor respekterad stjärna, inte så snygg, inte heller så snäll. Fast han är berömd...
I går kväll, ja just igår var det lördag. Jag hade piggnat till efter en vecka liggande i någon slags influensa. Det var längesedan sist som jag blev så totalt däckad som den här omgången. Den här kvällen kändes någolunda lugn, gubben hade styrt sin kosa mot sitt sista nattskift för den här perioden. Min tonåring hade en kompis här och det satt och spelade dataspel, tv spel, och elgitarr. Jag öppnade dörren till mitt älskade inglasade uterum där jag har och får mitt lugn. Jag hade eldat upp rummet med gasolkaminen och det var ca 22 grader. Jag tände alla värmeljus och jag kände att det var just "härute" jag ville tillbringa min kväll. Jag kokade kaffe och åt utav den goda smulpajen med alldeles för mycket vaniljvisp, jag och skymmningen smälte samman till ett.
Efter fikat satte jag mej tillrätta i den sköna Ektorp fotöljen med tillhörande fotpall, tände läslampan och högg tag i tegelstensboken "Giganternas Fall" av Ken Follett, ni vat han den gamle deckarförfattaren som skrev Nålens Öga. En alldeles otrolig man som skrivit några böcker som är historiska och jag bara älskar dom. Giganternas Fall är just en historisk berättelse, en härlig bok på 885 sidor. Den handlar om fem olika familjer från Ryssland, Tyskland, England, Usa och Wales. Det utspelar sej under det tidiga 1900 talet, då första världskriget startade och rasade, den Ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt och kolgruvestrejkerna i Wales och arbetarnas förhållanden. Adeln och de fattiga arbetarna, och allt ska sammanvävas på något vis. Det här är den första boken i en kommande triologi, jag kommer att få följa familjerna till nutid. Ännu har bara första boken släppts och ser med stor spänning på utgivningen av de följande böckerna. det som jag läser gillar jag verkligen och det är skitsvårt att släppa boken, ens för att sova. Hela tiden säjer en inre röst: "Bara ett kapitel till..."
"Läsfåtöljen"
Denna lördagskväll satt jag som fastväxt med min bok ända fram till halvtolvsnåret, och bara läste, myste och drack te. Tonåringens kompis hade gått hem, och grabben hade säkerligen redan somnat uppe i sin säng. Här satt jag, kände inte alls för att gå in, ville inte upp i min säng. Det var som att befinna sig i en annan årstid, det var som att sitta ute en varm sommarkväll. Jag tvingade mej själv att ta mej i kragen och gå och lägga mej, och i sängen fortsatte läsningen...
Den nya morgonen, söndag, fortfarande satt tätheten i näsan och upp i pannan och kroppen helt slut efter veckans influensa, jag hade ändå vaknat, fastän ganska sent. Jag smög mej ner i det tysta huset, gubben snarkande efter sitt nattskift i fabriken och tonåringen alldeles stilla i sitt rum. Han sov nog vidare, bara just för att han är en tonåring. Det första jag gjorde när jag kom ner var att öppna dörren till den något kalla och fuktiga altanen, vrida på gasolkaminen. Det regnade och smattrade mot plasttaket. För det var ett riktigt spöregn. Jag log och tänkte för mig själv att nu knäcker regnet det så tröttsamma snötäcket som ligger här utanför, den smutsiga och sura snön. Fåglarna kvittrade på trots regnet, för fåglarna vet när våren är här. Inne kokade jag mitt kaffe i den silvriga "visseljohannan" eller "kaffepettern" , jag tittade lömskt med ett öga under aluminiumfolien på formen till smulpajen och tänkte "Why not". Jag lassade upp på en assiett och tog duktigt många slevar med vaniljvisp.
Nykokt kaffe med smulpaj till frukost på altanen i ett hällande regn, på ett plasttak och glatt kvitter i min närhet var helt suveränt efter en vecka med alvedon och lingonyoghurt. Bästa frukosten på länge. Härute är jag nära våren, närma sommaren. Här tänker jag och planerar för mitt liv. Här föds många tankar och idéer. Min altan är baske mej som en livmoder, med trygghet och värme. Just denna söndag så hade jag tankar som ville rationalisera bort saker. Saker som jag bara gör, utan att egentligen tycka att det är så roligt. Många sådana sysslor skapar vi, utan att egentligen tycka att det är roligt. Korkade är vi ibland, i alla fall jag då. Jag ska plocka bort min gamla trädgårdsdamm, som en gång var fylld med guldfiskar, vattenplask och näckrosor och som nu blivit en grön göl där en padda funnit ro. Nu ska gölarnas slam bort, allt onödigt arbete ska utrotas bara för att öppna upp möjligheterna till mina egna nya prioriteringar. Vi skaffar oss alltför mycket onödigt arbete, ler och tror att vi roas av det.
Om 9 dagar ska jag åka till Bryssel, med lärare och elever från skolan(jag är elev) och besöka det förhatliga EU parlamentet. Ett Eu som jag aldrig velat att ha, där bestäms dumma och korkade saker, där frodas lobbyismen, där spirar makt och pengar. Vi ska få träffa några Svenska Eu politiker och ställa frågor. Jag tror att temat ska delvis handla om trafficking. Det ska bli intressant, hoppas att jag får fota inne i parlamentet. Jag hoppas också att jag kommer att få någon tid över att besöka krigs eller militärmuseet. Och ett foto på den lilla kissande Manneken Pis, ja det där som är turism.
Nu börjar det sluta regna, jag får väl se vad dagen mer kan bjuda på. Kanske att solen orkar att komma fram för att säja hej, kanhända orkar mer snö smälta bort, kanske kommer dagen att bli precis som jag vill ha den. Skön och okomplicerad, lite snorig men ändå ta in den ro som jag och vi alla behöver i dessa tider.
Att fundera över sig själv en stund räcker för att ge egoismen en välbehövlig törn, en spark i rätt riktning.
Den här dagen blir vad jag gör den till - det är jag som är regissör.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
