Mia Jäverlings Blogg

Sitter här i en varm husvagn, gubben ligger bredvid, och ser på en film. Ute har mörkret anlänt och det är becksvart i skogen. Jag ser bara spegelbilden av mig själv i rutan. Ett blont huvud med en frisyr som ser ut som en skruvad trådmopp. Därute är det vinter, där gör sig rådjuren redo för kommande natt, de skriker,  herr och fru Korp har hittat en ett träd för nattlogi. Ute viner vinden, ganska kylig och snön faller i samma riktning som vinden.

Denna tillvaro får mig att må bra, rensar hjärnan, tillför hjärnan energi. Att tillåta mig själv få gå in i detta lugn, tränar mig på att inte göra någonting. Under dessa sista år har jag blivit duktig på att faktiskt vara tillfreds med bara ta in styrka, suga i mig, se allt som finns  omkring oavsett om det är lugn eller en korp, en sten. Att upptäcka livet är mer tillfredställande än att sukta efter ett slags rampljus eller bekräftelse. Jag behöver inga bekräftelser mer, jag känner att det mesta faller eller ha fallit på plats inom mig. Jag litar på mig själv. Jag är jag och det är gott nog.

 

Igår middag åkte vi ut och körde på värme, åkte hem och inhandlade typisk husvagnsmat, en smörgåstårta, rostbiff och potatissallad, mackor. Alltså inga nyttigheter. Dagen flöt iväg med lite skottning, skratt, kramar och om livet.

 

Vi pratade om familjen och kärleken till alla och vad barnen betyder för oss, och vad vi betyder för varandra. Vi pratade om våren, sommaren. Ibland pratar vi ganska djupt och ofta om den lilla,  lilla guldkanten som blir till vår skattkista. Vi är ganska olika, fast ändå lika. Vi har de flesta av våra värderingar på lika nivå, våra intressen är både olika och lika. Han är lång och jag är kort. Trots våra olikheter så kan vi nästan alltid kompromissa och nå någon slags enighet. Vi älskar varandra. Ibland behöver vi inte ens prata, för vi har en känsla vad den andra menar, och gungar på en våg av samförstånd. Tänk att efter ett  kaotiskt liv hitta en livspartner som orkat med mig, som stått pall och alltid funnits för mig, oavsett. Har aldrig mött en man med så många goda egenskaper och kvalitéer någon gång. Nej han är inte perfekt, jo för mig är han det.

 

 

Idag eldade vi i gjutjärnskanonkulan, bara stå och stirra  i elden, lägga av en brakfis, flina och skratta som efterföljs med tystnad. Då har man blivit tighta med varandra.

Nu har kvällen sänkt sig över husvagnen och ön, ute i förtältet brinner några ljus i sin lyktor. De brinner för de som gjorde det möjligt för oss att sitta i vår husvagn och få den här kvalitetstiden. En gemensam kärlek till varandra och att få komma ut i skogen och bo tätt. Bara få vara.

 

Snart är det vår och sommar härute, då är det full fart här, då kan man knappt hitta den tystnad som nu finns här. Då är livet härute annorlunda på ett annat vis.

 

 

 

Efter 18 år i en bostadsrättsförening, känns det för mig att kanske ta ett beslut i så fall med familjen. Jag tror att inom de närmaste åren så kommer vi att sälja bostadsrätten och flytta in i en hyreslägenhet och bara rulla tummarna.

Bostadsrättsformen, är den mest komplicerade boendeformen rent juridisk för en ägare. De flesta skiter i det och det är väl det som är problemet och jag vacklar i mitt boende. Det "värsta" är att jag trivs med själva boendet något så otroligt. Men det är allt runtikring.

 

I 10 år var jag ordförande, är sedan 1 år fri från uppdraget. Jag orkade inte mer. Att som ordförande hålla koll på lagar och stadgar, tala om för de boende vad de inte får göra, att som en vaktmästare fäktas med vad som är föreningens ansvar och bostadsrättsägarens ansvar kunde bli strider. Att bli osams med grannar då dom inte kan hålla sig till de trivselregler som finns uppsatta. Att bli illa omtyckt. När människor inte kan klara att se de olika roller jag har som ordförande eller granne är skitdrygt.

 

Folk flyttar in och tror dom bor i ett eget hus, samtidigt som dom tror att de bor i en lägenhet där "någon" ska laga en droppande kran. Det finns olika föreningar, de rika och gamla har ofta HSB eller annat bolag i ryggen och service med vaktmästeri. Men vi är en liten fristående med få lägenheter, en knapp ekonomi och medlemmarna sköter allt från snöskottning till gräsklippning. Alla jobbar på frivillig basis i styrelsen och försöker verkligen hålla allt rullande och följa det vi måste följa.

 

Trots att föreningen har trivselregler och är styrd under bostadsrättslagen, så klickar det inte. Trots att vi med varje ny medlem har informationsmöte om föreningens rutiner så finns det alltid någon som inte förstår att de har köpt in sig i ett kollektiv. Trots att man berättar, fast man inte behöver, så berättar vi om att medlemmen har en undersökningsplikt på sin bostadsrätt, så struntar dom i den och när något händer då tror medlemmen att någon ska komma och "fixa". En som köper en bostadsrätt är skyldig som köpare att sätta sig in i lagen och det är dennes ansvar. Ja så är det, tills något nytt dyker upp, sen händer något annat, sen ska alla ha katt som ska absolut skita i min trädgård

 

En lägenhet, med en balkong, eller en putteliten gräsplätt på utsidan kan jag tänka mig. Det skulle passa bra att slippa skotta, klippa stora gräsmattor, ha bilar som dagligen svischar förbi köksfönster och sovrum, tidiga mornar och sena kvällar med fara för olyckor, detta trots förbud att köra på innegård. Det är inte konstigt att ordföringar i bostadsrätter blir som "En man som heter Ove". Utan en Ove skulle många små föreningar fullständigt rasa samman. Man kan fnissa åt det, men det är dom här personerna som tror att de bor i eget hus som tär på ekonomin i föreningen. Man söker inte tillstånd för att exempelvis sätter in en kamin, sedan när föreningen kontaktar en jurist som berättar att just en kamin i en bostadsrättsförening inte är det ultimata då föreningen står för det yttre av byggnader och vid en brand då kan föreningen stå där utblottade. Samt stora juristkostnader, och då pratar jag om 20-30.000kr. Det går aldrig att skriva över en bostadsrättslag. Då blir det krig i föreningen och styrelsen går på juristens inrådan, och medlemmen tror att styrelsen säger så för att styrelsen är maktfullkomlig.

Det finns så mycket okunskap, och fattar man inte att man har skyldigheter likväl som rättigheter då ska man nog ha ett annat boende.

 

Styrelsen ska fixa "städdagar", kan man inte ta en kratta och kratta, kan man inte ta en hammare och spik om en bräda är lös, kan man inte fråga, kan man inte annat än att delegera till andra?

 

Nej nu sitter jag här och ser snön falla, jag har skottat parkeringen 2 gånger denna vecka, nu skiter jag i den, som resten av de som är med på det där skottschemat. Är en del födda utan samvete, eller är det så här att i den nya tiden så tror man att människan inte är ett flockdjur och klarar sig själv i alla lägen, när det i alla tider fungerat att kollektivet samarbetar för att överleva. Så är det även här.

 

Jag ser lägenheten inom en snar framtid, när jag vill uppleva natur och frisk luft då åker jag ut till min husvagn, det räcker bra det.

Jag vill inte vara Ove mer, jag vill bara vara Mia...

Feminism, jag skriver ordet, jag smakar på det och jag undrar egentligen finns det en färdig mall om vad feminism innebär?

Vem har utformat och bestämt den i så fall, uti denna demokrati? Eller är det meningen då att den är ett politiskt parti, en ideologi? Finns det feminisiska sekter?

Är det någon som med pekpinne ska berätta hur jag ska vara feminist, hur jag ska svara upp och inte acceptera. Vill man ha mig i den skolan, vill man dana mig efter ett koncept, som är planlagt?

 

Inleder med några frågeställningar till mig själv. Jag frågar mig: Vad är feminism? Jag undrar om frågan är ställd till alla eller om den ställs individuellt och svaret ska vara ett, det som anses rätt vara det rätta för dagens feminister.

Får feminism betyda olika för olika personer? Eller är det lag på att den ska vara som någon säger?

 

Nu tar jag lite om vad feminism är för mig, jag som hunnit gå över 50 års strecket, var född när rödstrumporna började sin protest på 60 talet. Jag var inte vuxen då, jag minns det. Det som hände på 60 och 70 talet ledde till stora förändringar för många kvinnor, jag tänker inte gå igenom det. Men det hände inte tillräckligt. Kvinnan var fortfarande en "klass" för sig. Lönerna var lägre, det fanns som nu typiska kvinnojobb.

 

Den unga generationen kanske inte tycker att jag är tillräckligt feminist, och vill tala om det för mig. De säger att jag gör fel, att jag inte ska acceptera. Ingen känner mig mer än mig själv. I min kvinnokamp, strävar jag efter att nå ett rättvist samhälle för kvinnor genom att på ett sätt förhandla mig fram. Jag står inte utanför mitt jobb och sjunger protestvisor. Jag blir istället aktiv, och kämpar. Jobbar jag på en typiskt mansdominerad arbetsplats, då har jag uppslutning. Är jag på en kvinnlig arbetsplats då är det glest mellan leden, solidariteten har inte ens vaknat, men det gnälls. Så då tänker jag vad gör man åt detta, när männen säger: "Dom får skylla sig själv när dom inte tar kampen". Då säger jag, dom har ju delvis rätt, men är lite korkade. Dom hade som kvinnans man haft en fördel i att flickvännen hade haft en bättre lön. Familjens ekonomi hade varit bättre. Hade alla män ställt upp för kvinnorna, så tror jag lönefrågan hade varit löst för längesedan. Men samtidigt så måste ju kvinnorna börja tala ut och sluta vara rädda. Fast å andra sidan så kommer denna rädsla eller tystnad hur man är danad och uppfostrad.

 

Om vi nu startar nytt, då måste samhällsnormerna styras om i en annan riktning, och alla föds till att bli jämlik, (jag vill fortfarande vara kvinna och ett kön, för det är jag stolt över). Redan på BB ska barnen vara jämlika, hemma, på skolor i samhället. Man har en skolplan, då bör man kanske ha en jämnliksplan. Vi är väl så pass smarta att vi kan ställa om, ha en kvinna och man framför oss, och se dom som jämnbördiga. För mig är det så, det spelar ingen roll vem jag ger en uppgift till, båda kan lösa den med kunskap. Som att laga en växellåda eller att göra en sufflé. Ingen är sämre eller duktigare än den andra. Båda är goda nog. De bägge har samma lön, för de har samma arbetsuppgift och lägger lika mycket tid och energi på uppgiften. Förskola och skola ska behandla alla jämnlikt. Skolan ska ha resurser för de stöd som elever måste ha för att klara sin skolgång. Däremot ska vi aldrig strypa kreativiteten, om läraren ger en uppgift på en bildlektion att rita en bil, då ska flickan få rita ett hjärta med 4 hjul om hon vill. Fast är en bil manlig eller kvinnlig? Nej inte om vi tänker på körkort, men kanske om vi går in i en bilverkstad.

Jag tänker på smarta val inom arbetsmarknaden. Jag tänker, om familjer som har två barn, ett av varje, mamman jobbar som sjuksköterska och pappan på en industri. Vem är mest trolig att gå i mammans fotspår? Jo flickan. Beror det bara på att hon är flicka? Nej det tror jag inte, det finns säkerligen ingen pushning från föräldrarna att leda henne in på ett industrijobb som är "skitigt" men ganska bra lönat. Föräldrar leder omedvetet in sina barn i samma kategori som dom själv jobbar inom.  Redan i unga år borde man ge sitt barn information om hur arbetsmarknaden ser ut, vilka val som kan ge trygghet. Visst sjutton behöver vi folk inom vården, men är det bara kvinnor? Nej vi behöver 50-50, och sedan vet vi varför det är så, jo det är lönerna. Då är vi där igen. Inom låglöneyrkena jobbar vi kvinnor.

Om tjejer fick med sig sedan barnsben att bryta normerna, att inte jobba inom sjukvården som mamma och mormor, utan välja en annan väg i sin karriär då kan saker och ting ske. Ingen personal ! Hur gör man då? Eventuellt måste man höja lönerna, och när lönerna höjs blir arbetsplatser mer attraktiva både för kvinnor och män. Jag tror att genom att ändra attityder, tankesätt i alla led så skulle det inte ta så många år innan förändringen kom.

 

Ska jag som feminist, gå utan bh på ett allmänt bad. Nej det ska jag inte. Det handlar inte om feminism, det handlar om att man vill vara anarkistisk och bryta mot regler som någon annan satt upp. Jag har ingen rätt att gå mot röd gubbe, eller köra full, för att jag vill. En "frigörelse" ska inte missbrukas. Då säger någon, men vi är ju födda nakna. Då säger jag, då får man väl uppsöka ett nakenbad då. Barn vet idag hur nakna människor ser ut, barn vet också och bör få kunskap om att när vi går till simhallen har vi badkläder på. Det handlar för mig om att ett barn måste lära rätt eller fel, oavsett vad det är. Det är viktigt, viktigare än något. Alla barn behöver gränser, då det finns lagar som styr i bakgrunden.

Minns i Grekland på en strand, där låg gammal och ung med bara bröst. Min son som var liten han kände sig obekväm och ville gå därifrån. 100 kvinnor, med bröst och en pojk på 5 år. Vem visade hänsyn, det gjorde han som ville gå. Feminism måste vara något annat än nakna bröst, annars tycker jag att stigen leder åt helvete.

 

Fokusera på de grundläggande och viktiga i första hand. Utbildning, arbete, löner, jämlikhet i samhället och dess organisationer.

 

Det räcker inte att bara säja nej mot mäns våld mot kvinnor. Vi kan säja nej, hur många gånger som helst utan att det händer något. Där måste också förskola och skola bli bättre på att ha kontroll vad som händer och sker. Där måste man stoppa hot och våld. Vilket jag tror att en del kan elimineras med att det ingår i läroplanen att jämlikhet, och konfliktlösningar ligger i utbildningen. Skolan måste ha resurser när våldtendenser dyker upp i unga år bland flickor och pojkar, då det även kan ligga diagnoser bakom våldet.

Om våldet följer med upp i åldrar, då ska det finnas insatser för ungdomar/ män oavsett. Det är alltid något olöst bakom aggressioner. Det handlar om att omforma skolan till en arbetsplats som är en skola med reformer som går att arbeta med, kolsyster, kuratorer, personal som kan ta hand om problem, medan lärarna lär ut och utbildar.

 

Jag ger mig nu med att säga att feminismens viktigaste fråga är att löneklyftorna ska bort, att vi alla ska vara jämnställda, ingen ska diskrimineras.

 

Nästa inlägg blir kanske om att fler unga ska börja fundera på om dom åldersdiskriminerar? Jag har tydligt mött det på arbetsplatser och på möten. Mitt synsätt mot äldre var inte alls lika illa när jag var ung. Jag respekterade alla som ett en länk i samhället. Jag kan tänka mig att ni har svårt att identifiera oss och blandar ofta ihop oss med mamma/pappa, mormor/morfar. Men se det är vi inte...

 

 

Jag har halkat in på ett tv program några gånger, och jag vet inte om det är regisserat eller om det är allvar. Men jag blir så där att jag ruskar på huvudet, jag mår ganska illa.

Folk får väl samla på vad dom vill, dom får väl vara "Redo för domedagen" (som programmet heter), tycker dom att det är nöjsamt att vänta på den så är det upp till dom. Men vad är det att göra ett tv program om. När det finns så många som dras med i det mediala och skapar oro, hos en del. Jag stänger av skiten, blir nervös av folk som bygger upp depåer och vapenarsenaler, bunkrar, och stängsel, murar, ja tillochmed bygger det borgar. Ja det är i Amerika, men tror även att någon slags subgrupp har växt upp även här.

Att maniskt samla på konservburkar, frystorkat, lägger in grönsaker för hela löningen. Tränar sina barn att bli goda skyttar, barnen manas att inte dela med sig av något, ta avstånd från andra, inte lita på någon.

 

Jag skulle aldrig vilja överleva en "domedag" vad den nu innebär. För min del hoppas jag att i så fall det blir ett slut för alla. Annars blir det kris på jorden och stammarna lär kriga och kanske bygga upp ett värre samhälle i framtiden. Inte umgås utan ut och kidnappa från andra bosättningar för avel.

Jag såg en del av en film för några år sedan, den hette "Vägen", fast jag klarade inte att se mer än hälften. Den handlade om att något hänt och att det blev några kvar som försökte överleva, det blev olika grupperingar, några med vapen som fångade folk för att få mat. Nu idag låter det ju vansinne men vid en katastrof är överlevnad det så att människor äter människor, med eller utan salt.

 

Nu då, alla dessa amerikaner som samlar mat och vapen, i ett USA som snart är i konkurs. När städer som Detroit förfaller, folk inte har mat eller arbete, när nöden sprids i städer. Tänk när en stor massa försöker inta dessa "överlevnadsfästningar" för att få mat och vapen. Vad har en familj att sätta in då domedagen inte har varit på riktigt. Utan folk har sett på TV att dessa bosättningar finns, deras namn har uppgetts i TV. Dom kommer klart då ta till vapen, minor, snubbeltråd och hela familjen står som mördare. Fast i USA kanske man får skjuta för att skydda egendom. Vad vet jag.

 

Hur blir det i Sverige då, här vapenlagarna är hårdare. Vapen sägs inte vara några problem att skaffa, men kommer nu "överlevnadssekter" byggas upp.

Den här världen är alldeles för korkad för mig ibland, och jag önskar ofta att jag inte visste så mycket.

På den utannonserade domedagen önskar jag att jag dör knall och fall, vill inte ingå i galenskapen.

Jag har köpt mej en akustisk gitarr...nej det har jag inte. Jag har köpt mej ett DNA test. Jag som släktforskare har satsat på en modern uppgradering av mitt ursprung.

Jag är inte så säker att alla inte skulle våga göra det, eftersom ett DNA aldrig ljuger, utan det talar precis om varifrån du härstammar. Finns ju inte så många världsdelar...och två kan man räkna bort. Vilka två får ni gissa.

Jag tänker inte avslöja mitt prov, men kan väl säga att allt är inte svart och vitt, utan det är svart på vitt.

Just nu exploderar DNA forskningen och om några år så vet alla som vill sitt ursprung. Och de som inte vill, vill väl inte veta.

Världen börjar krympa.