Ja hemma i vårat kvarter där råder grannsämja, alla respekterar varandra och ställer upp. Åker någon bort någon helg, eller far på semester då tittar vi till varandras bostäder så att allt står rätt till. Det är en trygghet.
Det har varit lite oroligt i vårat kvarter "Mystiska skummisar" har gäckat här och arrangerat en klädinsamling. Det har stått om det i lokalpressen. Och dessa ovälkomna gäster som inte ens är värd en kopp Gevalia har även gjort inbrott i Gästrikland. Nu hoppas vi att allt har bedarrat eftersom lokalradion har varnat. Det är olustigt att veta att någon håller span över det som jag äger och förvaltar.
Min minsta kille har inte velat varit ensam hemma efter skolan i rädsla att de skulle dyka upp och ta sej in i huset. Så i några dagar när vi jobbat har vi haft folk här. Faktiskt har polisen sökt sej ner på våra smågator och det har varit skönt att se att dom i realiteten hittar hit.
Enligt husvakten har det varit två hemliga nummer på nummerpresentatören, och de har lagt på när luren har lyfts, sånt får mej att bli riktigt på min vakt.
Hemma i våra kvarter där är vi beredda och signalerar när något är galet.
"En morgon när jag vakna var hela världen vit och vi förstod att vintern har kommit hit"
Så sjöng jag i morse när rullgardinen rullade upp och ljuset bländade mina sömniga ögon. Man tänker att det är Aprilväder. Och Aprilväder ska betyda varannandagsväder. Ja visst tjatar vi om vädret titt som tätt och oftast. När man som jag jobbar i affär då får man kontinuerligt rapporter från kunder. Det handlar om olika prognoser på samma dag. Och nu köpes fågelfrö som bara den, med motiveringen att "Nu är dom hungriga". Det finns fler än småfåglarna som är hungriga i denna värld. Men dessa räknas inte in i välfärdsmänniskans budget. Jag kommer inte ihåg siffran som gavs när dom berättade om hur mycket svensken köper frön för under ett år. Som sagt alla gör sina egna val och lägger pengarna på det dom anser viktigt.
Hur som helst kan jag gå vidare med att inte mycket händer förutom att det mesta är trasigt på jobbet, och på någotvis verkar inte motivation att åtgärda fel och brister ligga inom prioriteringsområdet. Vi är mest glada att ha ett lågavlönat jobb, vi är lärda att le på skoj. För mej känns det just nu ingenting, man har kommit in i ett lamt läge tillsammans med ett stort antal arbetskamrater. Ingenting förvånar oss längre, och vi vill inte lägga energin på att uppröras för då orkar man inte. Vilka som går ut som förlorare det får vi se, troligtvis allihopa.
En solskenshistoria upplevde jag häromdagen. Det kom en liten pojke ungefär 5 år och visade mej sina nya skor han fått av sin snälla pappa. "Spindelmannen" sa han. Jag sa att jag tyckte dom var jättefina och då berättade han att han hade fler spindelmannensaker. "Jag har fräna tröjor, lakan och många leksaker med Spindelmannen". Jag frågade honom: " Och så kan du säkert klättra på väggarna också". Han svarade mej med en viss eftrtänksamhet " Ja det kan jag faktiskt för min mamma och pappa brukar jämt säja att jag ska sluta att klättra efter väggarna. Det måste man väl få göra om man är Spindelmannen". Jag svarade: " Ja det är väl klart, vi stora fattar ju ingenting om Spindelmannen". Slutklämmen ifrån 5 åringen: " Nej just det ni stora fattar ju ingenting"
Man förstår i sådana lägen varför man älskar ungar...
När man inte ens har tid att blogga då är det för mycket, det var meningen att bloggen skulle vara en avlastning och en avkoppling. Jag vill så gärna ha tid. Men vi går mot bättre tider och då blir det som vanligt igen. Snart öppnar dörrarna till jobbet och som kvinna under pågående karriär och en låglön så är man ändå på väg med leendet i halsgropen. Jag har i alla fall börjat spåna på en resa som jag gör när jag fyller "halvjämt" och den får nog gå till Irland, då är det mest för att jag har aldrig kört en högerstyrd bil, och jag ska känna hur dåligt det är att sitta på höger sida och ratta. Det blir en självupplevelse, med tillhörande kaos och kollisionsfara eller koallision.. Vi hörs och syns i kommunfullmäktige ikväll 16.30.
Sören kom dit du också, vi blir ett gäng som ska lyssna ifrån läktaren. Kom dit och upplev verkligheten...
Nu på morgonen skriver jag bara några meningar i bloggen. Jag vill även utse dagens ord: BROMSKLOSS. Att inte någon begriper detta inlägg det förstår jag. Bromskloss för mej betyder att med den är det svårt att gå vidare och läget är låst. Denna morgon blev en bromsklossmorgon...
En morgon då grabben ska ha friluftsdag. Här packas skinkmackor, pepsi och frukt. Just ja extra vantar, varma strumpor och allt för att klara några timmar i pulkabacken. Vinterns milda klimat ställde det planerade målet på ända. Det skulle vara skridskoåkning och pimpling ute vid Haganäs på Runn, men där var tyvärr isarna bräckliga och en ny aktivitet hittades. Nästa mål blev "Plättbacken" fast där gick snön bort, så nu styr kosan till pulkabacken i Romme Alpin. Där skimmrar fortfarande den konstgjorda snön. Idag är det - 6 grader, men vi får hoppas att det blir varmare framåt dagen. Med dessa klimatförändringar eller fortsatt milt väder då är det väl vitsippsplockning som kommer fylla friluftsdagarna på våren framöver...
Det var meningen att jag skulle ha varit med på denna aktivitet ifrån början, men i natt var jag tvungen att vingla upp och äta panodil, för jag kände mej urkass, med huvudvärk, halsont och öronsprång. Jag väljer att vara hemma och vila på den lediga dagen istället. Man vågar inte riskera att bli sjuk, med tanke på att man ska strida i flera år för att få sjukpenning.
Igår kväll fick jag ett magiskt kuvert på jobbet, i det fanns en webbadress och en personlig kod. Vi på jobbet ska göra en MMI undersökning, dvs en utvärdering av vår arbetssituation. Vi ska bedömma vårt inflytande på arbetsplatsen och hur vi ser på vår chef. Jag vet att vi har varit en del som vägrat göra dessa innan, då det funnits risk att dessa har kunnat synas av cheferna. Men nu har vi fått ett nytt system så det inte ska vara möjligt. Det stod i följebrevet att undersökningen skulle ta en halvtimme, personligen hade jag inga större funderingar så det hela gick på 7 minuter. Man får hoppas att materialet leder till en utvärdering och förändring, annars är det som sagt värdelöst att utföra en dylik djupdykning. Jag har fått sagt mitt och känner att äntligen har jag fått gett uttryck för några av mina åsikter. Många andra arbetskamrater såg fram emot det. Ja man kan undra om chefen tuggar på naglarna nu eller om chefen känner sig stabil. Det är en frågeställning som förblir hemlig både för oss och chefen själv.
Nu ska skjutsa min son med pulka, packning till skolan...
Vi på vårat jobb får lönen utbetald den 15: e i varje månad, eller fattighjälp som en del av oss kallar det. Så idag är det löningsdag, men det blev hutlöst glest med pengar. Då jag under januari arbetat tre veckor i Ludvika och börjat köra innan 07.00 varje morgon, och kommit åter vid 17.30 tiden. Jag har kört i vinterns värsta väder och äntrat 10 mil varje dag. Vilket gör 50 mil i veckan. Det har varit tufft men allt för att göra företaget till viljes. När jag sa ja till detta jobbet då blev jag dåligt informerad innan, men blev tillsagd att föra resedagbok och anteckna tiden då jag lämnade hemmet, och när jag kom hem igen. Vidare sas det att jag naturligtvis skulle få betalt för det.
Januari perioden genererade över 100 timmar med körningen, jag ligger ute med bensinpengar. Sedan har jag resten av tiden i Januari arbetat i Borlänge. Dessa timmar är 45 timmar. Under min tid i Ludvika har jag inte jobbat helger och blivit av med ob- tilläggen. När jag får lönespecen står det att jag ska få 8300:- och då har dom dragit av 12:- för motorvärmaren. Visst är det toppen, visst är det fel.
Jag ringde och påtalade felet i Onsdags, då ville de inte ge mej för restiden heller, mer än 73 kronor minus skatt, ville också att jag skulle få pengarna till min lönedag, men nu är det fredag och kontot ser inte ut att ha reglerats. Jag blir så jävla trött.
Att min chef sålt sin själ till företaget, det kan stå för henne, men jag bedriver inget volontärarbete. Jag arbetar för att få pengar till räkningar och mätta mina barns munnar, sen om företaget hade lust och skapa bra arbetsförhållanden då har dom gått ett steg i rätt riktning. Det är tur att man har goda arbetskamrater i denna smet.
Idag blir det att jag måste krångla och strida för rätten till mina pengar, och hävda ett muntligt avtal. Annars blir det att ringa facket, där jag har fler "ärenden" inne. Jag tycker att det är fan att man inte kan få ha arbetsro på jobbet, alltid ska det hända saker som stör rytmen.
Efter att ha trilskats med Försäkringskassan hela hösten om rätten till sjukförsäkring, då det skrivits ömprövningsbeslut och allt vad det heter, och kampen fortsätter. Då börjar en ny strid på jobbet om att få den lönen man har blivit lovad och har rätt till. Förstår inte företagen varför man jobbar, sen om trivsel fanns med som bonus då jobbade man effektivare, fast fortfarande med lön..
Tror ni jag är gjord av pengar?
Samtidigt kan jag få undra om någon har ett jobb ledigt, jag jobbar inte gratis...
Man undrar över rondellhundens vara eller inte vara. Det dyker faktiskt upp någon då och då. Jag tycker dom är trevliga inslag. I min stad lilla Borlänge, ser man dom för sällan, trots att stan fullständigt kryllar av rondeller. Politikerna som klubbat dessa rondeller måste ha halsat cirkelkaffe. Man skulle kunna ha kommunala rastgårdar i dessa rondeller, då blev dom mer levande. Man önskar att rondellhunden är här för att stanna, och att den aldrig dör ut.
Nej det är inga moln som spricker upp idag inte, en gråmulen dag och snorhalt här ute på gården. Tänk att is kan bli så halt, jag vinkade åt tidningsbudet när jag hämtade tidningen. Jag undrar fortfarande varför han låg där och ojade sej, han har väl varit ute igen och festat igen...Nej han vilade väl lite det är ett stort utdelningsområde som ska ha morgontidning. Fast benet såg konstigt ut...Nej det var säkert inget.
Nu har mitt arbete fått ett slut, det har varit ganska bra, men som jag i tidigare inlägg berättat har resandet på 10 mil om dagen inte varit någon höjdare. Så jag vill ytterligare en gång beundra alla människor som är tvugna att arbetspendla år ut och år in. Ni är duktiga. Nu när man har legat ute på jobb, det lät nästan rallaraktigt, då kylskåpet har kommit i ofas, endast en liten mus sitter där inne och vrålar missnöjt. Då toapapperet på bal sinat och man åter har tagit fram ett gammalt sedbruk som den klassiska gamla rövsleven, ni vet den man skrapade sej ren med långt innan Stora Enso gjorde papper. Det var bättre förr* Idag kära familj ska allt bli som vanligt igen. Vi ska vinna på trav och lotto.
Visst har väl alla en servis, en sådan som man äter på. Så har även jag. Fast jag ska hämta en till idag, ett arvegods som man inte vill göra sej av med. Fast med 96 delar kan det bli tufft vill jag lova. Ute i boa där står gubbens alla fiskeatteraljer. Vadarstövlar, flytring, angeldon och hundratals smällkorkar. Det är linor och spön, draglådor och isborrar i olika storlekar, inte vill han ha en servis därute ibland allt sitt fina. En servis med guldkant, det ni. Jag kan nog inte fatta hur mycket porslin det blir, klart att gubben har så dåligt med kläder i sin garderob att kanske jag får hyra in mej på några hyllor.Detta har fått sin lösning innan dagen tagit slut.
Nu när jag åter är i fas och hemma i min stad dygnet runt, så blir det förhoppningsvis ordning på mitt bloggande. Det har varit dåligt med den saken.
Jag klipper in vad ordet betyder här nedan så jag verkligen vet vad jag har och ska ´göra idag:
Servis (uttalas med betoning på sista stavelsen) är en uppsättning sammanhörande matporslin. Den kan bestå av olika antal delar, från ett fåtal till hundratals; de olika delarna kan utgöras av exempelvis tallrikar, koppar, uppläggningsfat och terriner. Serviser finns i många olika utföranden och därmed också prisklasser, allt ifrån enkla vardagliga, till mycket exklusiva och därmed mycket dyra. Ett exempel på en exklusiv servis är den särskilt utformade nobelservisen som används i samband med de årliga nobelfestligheterna.
I den lokala morgontidningen läser jag att sossarna har anlitat en reklamfirma under några år. Firman har inget tecknat kollektivavtal, men VD meddelar att dom ska precis göra det. En sosse säjer att detta hade man ingen aning om.
Som sagt inte svårt att finna fem fel på det partiet heller, man behöver inte ens leta.
Jag skrev ett inlägg den 3 Februari vars rubrik var "Inte ger man fan i att man är kvinna". Om du skrollar ner lite hittar du den. Jag skulle vilja spinna vidare på det, sen vilka svängar den får bestämmer jag under skrivandets gång. Det känns som om att det liksom ha börjat koka i mitt progghjärta. Och jag efterlyser främst alla som verkligen vill förändra situationen.
Jag har varit på arbetsplatser som dominerats av män, och "ve och förbannelse" över att behöva säja så här och det är att jag har nästan bara haft manliga chefer. Dessa manliga chefer har varit bättre än de få kvinnliga jag har haft. Det har varit rakare rör, det har varit rakare besked, det har inte funnits någonsomhelst skitsnack. Det känns jäkligt besvärligt att erkänna det. Men så ärlig som jag är gör jag det utan att blunda. Jag har som kvinna på en arbetsplats, först blivit prövad, sedan accepterad. Har det funnits orättvisor i det som rör arbetsplatsen och något som ska förbättras, då har männen rakryggat ställt krav och inte varit rädda. Det har funnits en annan anda att stå upp för sina krav.
Vad är det som gör oss kvinnor så rädda för att ställa upp för varandra i vardagen och i arbetslivet? Är det rädslor, är det orken, är det ovilja eller är allt bra som det är? Nej inte tycker vi att allt är bra när ett missnöje frodas, och det tisslas och tasslas i korridorer och omklädningsrum. När man ser att kvinnorna gråter över de orättvisa arbetstider de tilldelats, när ni undrar hur ni som ensamstående ska lösa barnvaktsfrågan. Då ni vet att lönen inte på långa vägar räcker till era räkningar. Jag vet att ni inte alls är tillfreds, att ni är förbannade över att svälja försämringar hela tiden, att ni inte känner er behövda på arbetsplatsen. Varför finns rädslan att tala ut på ett medarbetarsamtal, jo den finns, för säjer man något som inte passar vad lyssnaren vill höra, då kan man förpassas till en annan avdelning, andra sämre arbetstider. Att hugga kniven i medarbetaren görs dagligen, utan att den som håller kniven har en tanke på offret. Hur kan en arbetsgivare då begära att man ska trivas och resultera ett vinstgivande resultat? Det här konceptet är obegripligt, det är slut på rim och reson för längesedan.
Det är så många kvinnor som har gått in i ett passivt läge och säjer att: -Nu orkar jag inte mer.. Det handlar om en äkta uppgivenhet, situationen är i det närmsta outhärdlig. När kvinnor har gett upp, när arbetsmarknaden inte vill ha en 52- åring med utslitna axlar. En tid då alla bara önskar att dom ska kamma hem en miljonvinst eller att något under ska ske, för att sedan bara gå därifrån utan att vända sej om och aldrig komma tillbaka. Då finns inte längre självkänslan kvar. Att många av oss inte längre känner något attraktionsvärde.
Tänk om vi kunde samla våran erfarenhet, och vårat mod och förändra det. Tänk om vi starka individer vägrade att bli offer, då skulle den nya tiden få en omstart.
Varför har vi som är så stolta och modiga inte rest oss, och hallå var finns våran fackförening (avdelningen med ombudsmän) i all den här oredan. Vi kanske hittar er när vi har inventering längst in i någon städskrubb...
Jag förstår att vi kvinnor inte orkar, att vi är ledsna, att vi håller på att ge upp. Men tala om när ni är redo, för då vaknar jag också upp ur dvalan och skakar av mej rädslan. Tillsammans kan vi göra något, men ensamma är vi små och sårbara.
Jag älskar er mina arbetskamrater det är det enda jag kan göra för er...
(Skrivet i farten utan rättelser, säkert stavfel och annat trams.)
Jag talade om fåfänga förut i ett tidigare inlägg, och på något konstigt vis sätter den sej på allt nu förtiden. Det är inte utan att man blivit mer fåfängd med åren. All spännst har lämnat kroppen och skinnet svänger här och där. Jag har aldrig varit tramsig förut, så jag undrar vad detta är för kris, har alla den i Amerika och så jag eller har fler känt att dom har varit på väg eller ska köpa den succeartade skrynkelkrämen No:7? Den har sålt bättre än smör säjs det.
-Tja kärringar över 40 blir ju så ful, sa Lars Ekborg i sin monolog "Bunt ihop dom". Det var då det, inte kan väl det gälla idag , när utvecklingen går framåt i en hisnande fart?
Nej då om vi ska tala allvar så har jag inte så stora problem med min fåfänga, den har jag bara för att man ska kunna gnälla lite. Tiden och livet har sin gång och en skrynkla här och där är inte mej till besvär. Då är det värre med orken..
Nu ska jag ta tag i det som måste göras, denna blogg som är ett andningshål och en ventil sinkar mej i de viktika göromålen.
-Nu ska jag sätta mej vid köksbordet och säja den magiska trollformeln:-Bord duka dej? Och om något magiskt händer återkommer jag med den informationen nästan på en gång...
Ja nu vill jobbet att vi ska få mer av motivation och blir goda ambassadörer och ett ansikte utåt. Den coachingen tänker jag inte alls nämna så mycket om i inlägget, nåja kanske lite då. Jag behöver nog inte gå en coaching för att hitta att andra människor har en värdegrund. Den egenskapen fick jag nog med i modersmjölken. På jobbet menade dom att man ska ha kul, det ska vara trivsel och då får man resultat. Så långt är jag med, men om en arbetsplats har vänt de tre orden då. Hos oss räknas resultaten först och främst, sen vet jag inte. Mycket handlar om ledaren i ett team. En bra ledare och organisation, och bra stämmning skapar trivsel. Att få ha eget inflytande till viss del skapar stimulans och man växer i sin roll. Hos oss bestämmer en och de andra utför. Nu skulle jag inte vara negativ så jag avslutar coachingen där..
Det roliga i dag var att se alla 190 stycken kamrater ifrån andra håll i landet, en del känner man ifrån olika kurser. Det var roligt att träffa er ifrån Västerås, som var med i Ludvika. Jag har tyvärr glömt vad ni heter, men sån är jag. Hur som helst var det kul. Jag förstår att ni längtar till Ludvika och får stuva i hyllorna bäst ni vill. *gapskratt*
Resan hem på tåget var rolig, Karins stol som hon satt i brakade, så hon försvann 15 centimeter neråt golvet. Där satt jag bredvid en liten Karin och trötta som vi var, vi fyra som satt runt bordet, då blev det ett garv. Det blev ett otroligt långt skratt som till slut smittade av sej till andra resenärer. Detta var den absoluta höjdpunkten idag, enorfinerna fick sej en riktig chock.
Nej nu är det kvällen och i morgon väntar ljuvliga Ludvika med allt vad det innebär. Jag riktigt längtar till Lennart, K1, K2 och K3, en ny dag med nya strapatser och överaskning.
Jag vill helst vara hemma jag, inte ut på irrfärder. Nu återigen jobbar jag i Ludvika två vecker. Visst är det ganska skoj att få komma bort ifrån det vardagliga. Hoppsan sa jag komma bort ifrån? Nej allt det vardagliga finns kvar när jag kommer hem. Allt det där som man måste ta i tu med. Det är tvätt, läxläsning och att få vara tillsammans med familjen. Jag känner att jag missar att hinna med de viktiga måstena. De saker som jag prioriterar mest av allt. Jag beundrar alla som har orken att pendla till och från sina jobb, år ut och år in. Heder åt er. Jag står knappt ut i fyra veckor. Jag har varit en själ som flackat runt så mycket i livet så jag är helt enkelt trött på det. Jag är nöjd med att vara på hemmaplan.
I morgon bitti då går tåget mot Stockholm klockan 6.40, då ska jobbet till Arlanda på en Kick´off. Hör bara vad det låter. Dom vill lära oss att vara glada för allt som ges, och se positivt på vårt jobb, och vara stolta. Jag tror att de hellre kickade mej av tåget om jag får vara ärlig. Vi ska ta kort också, där vi ska le, 180 stycken ska flina upp sej i arbetskläder och namnbricka. Jag har bestämt mej att jag ska inte le, jag skrattar när jag vill inte när jag blir tillsagd. Lät den sista meningen något anarkistisk? Om så då får den låta så.
Någon frågade mej om jag skulle resa i arbetskläderna på tåget, för direkt vi går av ska vi fotograferas. Jag sa nej jag, för ska jag åka till Storstaden Stockholm då ska jag inte resa i blåkläder, då blir det det finaste. Sen får jag välan smita in på någon toalett och dra på mej arbetsuniformen. Som sagt jag längtar till dessa äventyr får sitt slut, och jag får bida min tid där jag trivs som allra mest och det är hemma med alla jag tycker om..
Ja nog är man hemtam som en gammal katta, dessutom tjurig som en röd gris. Eller som Lindström kallade mej, Mia Tvärvigg. Tja men jag innerst inne är jag en snäll människa inte alltid så tvär och motvalls. Men det är när jag själv vill. *skratt* Om ni inte visste det så kan jag vara ironisk, eller alldeles underbar.
Med risk för att ligga sämre till än vad jag redan gör så tänker jag göra detta inlägg. Jag begär inte att vara älskad av någon i ledande position någonsin. Men jag kräver att som människa behandlas på ett sätt som inte är kränkande. Att kategoriskt mobba eller ha personliga åsikter passar sej helt enkelt inte. Det är vekt. Att tro sej veta allt om mej är skrattretande. Att ha ett bra ledarskap är viktigt, detta gäller generellt oavsett vilken verksamhet ledaren befinner sej i. Jag ska inte råka ut för särbehandling för att en med högre statusinte gillar mej.
Då jag är förtroendevald och ingår i några nämnder i kommunen, så gäller det att man har sin fulla rätt att få vara ledig då man är kallad till ett nämndemöte. Trots jag skött detta snyggt och meddelat tider och dagar i tid innan, så ska jag straffas för det. Jag blir ifråntagen värdet och blir degrederad. Detta är i högsta grad allvarligt och snudd på farligt.
Att man inte ens näms att ta reda på saker och ting när man är i den positionen är skrämmande. Sedan försöka att få en intet ont anande att känna sej usel är riktigt illa. Ja det var då fel person att ge sej på må jag säja. Klart att jag inte nöjer mej med att tiga i denna sak. Att göra ett så simpelt utspel som detta är ett hot mot demokratin.
Om du känner dej träffad skulle läsa det här ska du veta att det enda jag begär är att du kommer till insikt om att det är mänskligt att fela, det gör vi alltid, men trampa inte den demokratiska gången på tårna.
Jag har efterlyst civilkurage här förut, och alltför ofta måste man plocka fram den. Sådana här konflikter skapar bra en massa skit, och man vinner inget på det. Förlusten är att lusten falnar och blir genomsyrad av dåliga resultat och spänning.
Dessutom krockade jag när jag skulle ifrån mötet, backade rätt in i moderatens bil på parkeringen. Hela kofångaren ramlade av i små bitar och baklyktan gick i krasch. Moderatens bil blev mindre skadad, men det kostar.
Jag tror inte att jag kan säja att min dag har varit den bästa i mitt liv- men heller inte den sämsta... Att jag går och lägger mej ikväll och är förbannad, så är det. Men jag är fan inte hungrig i alla fall. För hade jag inte fått någon mat då hade inte inlägget blivit så lent som det blev.
Telia, du sköna telefonbolag. Du ger mej små utslag och en del obehag. Graham Bell nu är du så snäll, och fixar detta tills i kväll.
Igår kväll ringde maken till min mobiltelefon ifrån sitt jobb på SSAB och undrade varför han inte kom fram på den fasta telefonin, som det så fint heter. Det trodde han att jag kunde ha ett svar på, men icke. Dom sa: "Samtalet kaninte kopplas, försök igen senare" Nu är det senare eller rättare sagt tidigare än vad klockan var i går. Och kvar sitter människan och tjatar om senare.
Då tänker jag som det tekniska oraklet man är, att gå in på deras eminenta hemsida och vips så är allt klart. Man tror att man kan bränna iväg ett mail och så är det hela löst. Nej jag skulle klicka på fast telefoni, vidare till felanmälan. Allt väl så långt, dom hade en flik där man fick skriva i telefonnummret , klicka nästa och vänta...Det stod i rutan."Tjänsten är förnärvarande överbelastad. Försök igen senare.." .
Jag skulle då skriva ett mail till kundtjänst, men det går tydligen inte. Och att ringa på telefonen är som sagt omöjligt. Varför ska allt vara så förbannat krångligt. Nu måste jag få tag på en telefon för att försöka att lösa problemet. Och att komma till Telias "kundtjänst" är ett virrvarr av knapptryckande och digitala röstmeddelanden så man blir lätt tokig. Tekniken har snårat in sej i en fälla.
Tacka vet jag när man var liten och hade två ärtburkar med ett snöre imellan, då fick man åtminstone kontakt. Kontentan av detta har blivit att en del söker mej på mobiltelefonen, och man hör en liten misstro som om att jag inte har betalt räkningen. Det känns konstigt att mina vänner litar mer på Telia, än på mej.
Det är helt otroligt att så fort jag ska göra något som avviker ifrån min normala vardag, då blir det så otrloligt komplicerat, och situationen blir alldeles mer besvärlig än annars.
Som rubriken säjer har jag helt frivilligt blivit en pendlare för två veckor, vädret har varit för jävligt rent ut sagt. Snö, halka, snömodd, dålig sikt, dimma, snörök och rädsla. Man kör den stora riksvägen med andan i halsen, sitter på helspänn så att träningsvärken sitter i kroppen, här och där. Varför ska det bli vinter just nu och hela tiden, ja säj det. Ser ni en snigel efter Ludvika vägen då är det jag.
Annars så blir det ett fint byggvaruhus ut mot Gonäs. Martin Timell och Roomservice, samt alla heminredningsprogram sätter renoveringsgriller i folks huvud. Jag tror att alla håller på att renovera ihjäl sig. Först jobbar dom för att få ihop pengar, övertid, undertid, mertid och urtid. Efter åker de hem och spacklar. River vinden, eller dränerar allt.
That´s life, ja och i morgon blir det Ludvika igen...sen kommer väl "Gudrun" den stora stormen vecka 3, ingenting är omöjligt ...
Ett tag framöver så kommer bloggen vara under vila, jag har ett jobb i Ludvika nu som kräver tidiga mornar och sena kvällar. Därför känns ögonen ganska trötta. En 10 mils resa varje dag, i dimma och snömodd, det tar sin lilla tid och en hel del kraft. Några små inlägg då och då ska jag väl kunna kvida ur mej då och då, får jag hoppas. För att skriva rätt ut rymden är för mej ganska meditativt. I kväll var jag på måndagsmötet på Vänsterhörnet, och jag tycker att det är så givande för mej att ta del av vad andra bjuder på. Alla delar med sej, och jag tycker att alla är så bra, och duktiga. Jag försöker fullständigt att sörpla i mej av gobitarna. Sedan ska hjärnan försöka att minnas alla gobitar, men det är en annan historia. Dom här kvällarna berikar mitt liv, och ni kamrater skänker mej verkligen glädje. Ni är alla pärlor på sitt lilla vis, och alla så olika. Att jag säjer fel på 6 miljoner och 64 miljoner, det är sånt som händer, man är ju gammal och minns inte alltid rätt. Vänta ni bara när jag ska dra en historia, då drar jag alltid poängen först...
Kallpressad linfröolja är bland det grönjävligaste man kan smaka på. Det smakar så illa att inte ens en talgoxe skulle äta av det. Om jag ska försöka utveckla en liknelse av denna smak, kan jag tala om att det är omöjligt. Det finns inget jag kan komma på som smakar lika illa som denna olja, och då håller jag mej inom det rimliga. Alltså, jämför inte med björnskit och sånt.
När man tager 1 matsked av denna smörja på morgonen, då har man gruvat sig en längre tid, därefter bygger man upp ett mentalt mod. Modet som när man var liten och skulle äta sin hostmedicin "Expigen" som Doktor Högberg hade rekomenderat.När man intagit dekokten oralt då reser sig först nackhåren, ansiktet skrynklas ihop som en grekisk tvättsvamp, därefter följs en armhårsresning och man får sendrag i halsen. En mycket märklig upplevelse. Kanske en "nära döden" upplevelse.En sträv, bitter fet beläggning lägger sig i hela munhålan. Rätt och slätt man vill bara spy rätt ut.
Självklart undrar ni då varför någon idiot vill utsätta sig för ett sådant stolleprov. Och vad syftet är... Jo det är så att det är förbannat nyttigt. I oljan vimlar det av Omega 3, 6 och 9 fetter. Det är säkert så nyttigt som att stoppa i sej en hel säl. Då kanske ni förstår varför. Och det bästa är att man bränner fett. Kontentan av det hela må då bli att man äter nyttigt fett och gör sej av med dåligt fett, visst suger det fett..Yo,Yo. Ingen dålig ekvation.
Är det någon som vill fråga eller kommentera detta? Om ni undrar vad den kostar, så svarar jag 30:-.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
"Bromskloss"
