Jag skrev ett inlägg den 3 Februari vars rubrik var "Inte ger man fan i att man är kvinna". Om du skrollar ner lite hittar du den. Jag skulle vilja spinna vidare på det, sen vilka svängar den får bestämmer jag under skrivandets gång. Det känns som om att det liksom ha börjat koka i mitt progghjärta. Och jag efterlyser främst alla som verkligen vill förändra situationen.

Jag har varit på arbetsplatser som dominerats av män, och "ve och förbannelse" över att behöva säja så här och det är att jag har nästan bara haft manliga chefer. Dessa manliga chefer har varit bättre än de få kvinnliga jag har haft. Det har varit rakare rör, det har varit rakare besked, det har inte funnits någonsomhelst skitsnack. Det känns jäkligt besvärligt att erkänna det. Men så ärlig som jag är gör jag det utan att blunda. Jag har som kvinna på en arbetsplats, först blivit prövad, sedan accepterad. Har det funnits orättvisor i det som rör arbetsplatsen och något som ska förbättras, då har männen rakryggat ställt krav och inte varit rädda. Det har funnits en annan anda att stå upp för sina krav.

Vad är det som gör oss kvinnor så rädda för att ställa upp för varandra i vardagen och i arbetslivet? Är det rädslor, är det orken, är det ovilja eller är allt bra som det är? Nej inte tycker vi att allt är bra när ett missnöje frodas, och det tisslas och tasslas i korridorer och omklädningsrum. När man ser att kvinnorna gråter över de orättvisa arbetstider de tilldelats, när ni undrar hur ni som ensamstående ska lösa barnvaktsfrågan. Då ni vet att lönen inte på långa vägar räcker till era räkningar. Jag vet att ni inte alls är tillfreds, att ni är förbannade över att svälja försämringar hela tiden, att ni inte känner er behövda på arbetsplatsen. Varför finns rädslan att tala ut på ett medarbetarsamtal, jo den finns, för säjer man något som inte passar vad lyssnaren vill höra, då kan man förpassas till en annan avdelning, andra sämre arbetstider. Att hugga kniven i medarbetaren görs dagligen, utan att den som håller kniven har en tanke på offret. Hur kan en arbetsgivare då begära att man ska trivas och resultera ett vinstgivande resultat?
Det här konceptet är obegripligt, det är slut på rim och reson för längesedan.

Det är så många kvinnor som har gått in i ett passivt läge och säjer att: -Nu orkar jag inte mer.. Det handlar om en äkta uppgivenhet, situationen är i det närmsta outhärdlig. När kvinnor har gett upp, när arbetsmarknaden inte vill ha en 52- åring med utslitna axlar. En tid då alla bara önskar att dom ska kamma hem en miljonvinst eller att något under ska ske, för att sedan bara gå därifrån utan att vända sej om och aldrig komma tillbaka. Då finns inte längre självkänslan kvar. Att många av oss inte längre känner något attraktionsvärde.

Tänk om vi kunde samla våran erfarenhet, och vårat mod och förändra det. Tänk om vi starka individer vägrade att bli offer, då skulle den nya tiden få en omstart.

Varför har vi som är så stolta och modiga inte rest oss, och hallå var finns våran fackförening (avdelningen med ombudsmän) i all den här oredan. Vi kanske hittar er när vi har inventering längst in i någon städskrubb...

Jag förstår att vi kvinnor inte orkar, att vi är ledsna, att vi håller på att ge upp. Men tala om när ni är redo, för då vaknar jag också upp ur dvalan och skakar av mej rädslan. Tillsammans kan vi göra något, men ensamma är vi små och sårbara.

Jag älskar er mina arbetskamrater det är det enda jag kan göra för er...

(Skrivet i farten utan rättelser, säkert stavfel och annat trams.)