Universum och världen cirklar inte runt mej, däremot är jag om jag hanterar saker och ting rätt en resurs för min egen framtid och en liten del av den värld jag lever i. Som en människa på jorden kan jag inte göra mirakel för andra, jag kan inte leda någon åt något håll. Däremot kan jag finnas där som ett stöd, som någon att lita på. Att bygga upp ett förtroende kan skapa en respekt mellan mej och dej, kanske inte skapa en innerlig vänskap, men ett förhållningssätt.
Vi människor, många, en hel del har mycket att jobba med där, även jag. Jag är "herre" över mina tankar, men måste vara uppmärksam på mej själv att jag inte delger dessa och skapar en disharmoni i mitt eget bo. (Lät ganska flummigt, jag kör vidare).

Jag är ingen som jagar makt och pengar, däremot vill jag försöka att bli en person som kan trivas med mej själv fullt ut, jag är ofta nöjd med dagen när jag går och lägger mej samt har en massa att vara tacksam för. Det jag siktar mot är att jag ska avsluta varje dag nöjd och tillfreds. Om jag tar mej en funderare en kväll, då jag känner att dagen varit dålig då tar jag fram vad det var jag inte gillade. Ofta är det små struntsaker som jag kan lämna, och är det större irritationsmoment eller något agg, då försöker jag lämna det därhän. Nästan alltid är de stora irritationsmomenen oviktiga eller omöjliga saker som jag inte kan styra, och då suger de energi och musten ur mej, det inte är värt att rota i. Varför ska jag kriga mot ett motstånd, den energi som jag faktiskt besitter vinner jag på att utnyttja på konkreta och viktiga saker. Då går jag in och gör en personlig vinst som betyder mycket för mej själv, den syns inte utåt, men det är inte meningen heller. Utan den ger mej ett kvitto på att jag gör saker i den ordningen jag ska och vinsten blir en personlig tillfredsställelse. (Nej jag har inte tagit något.*)

Allt som har kommit in i mitt liv har dragits in i mej av egen kraft, positiva och negativa saker. Allt handlar om hur och vad jag tänker. En människa är egentligen fantastisk. En evolutionens uppfinning som världen sällan skådat. Vi är ju mirakel hela högen, ändå fungerar inte världen som är full av alla dessa mirakel. Därför att olyckliga, vilsna, dominanta, rädda, förtyckta, detruktiva manipulerande människor som tagit makter och positioner för sin egen vinning skull. En vinst som de anser är pengar, ära och berömdhet. Att synas utan att vara human. I själva verket är det uppbyggda rädslor i personen som bygger upp en makt som inte alls fungerar utan den sänker värdet på de andra, medan han vaktar sin position. I alla tider har det till slut rasat, den styrandes egoism har skapat sitt eget fall. Sedan kommer nästa att misslyckas. Det som är skrämmande är att ingen av dessa män/ kvinnor lär sej av företrädarna utan gör samma misstag igen i jakten på berömmelse. Dessa personer har inte förstått sej själva och kan inte se sina egna fel utan styr med sin egen  rädsla. Rädsla är en otroligt tung och ohanterbar "egenskap", många vet inte att det är rädslor som ligger och styr i det mesta.

En sak förstår jag och så har jag gjort sedan jag var väldigt liten att alla kan inte tycka om mej. Likaså är det när man växer upp, i skolan, i arbetslivet. Några retar sej på mej liksom jag gör med någon. Så är det för oss alla. Ändå måste jag acceptera att alla inte älskar eller hyser stora känslor för mej, och det har jag inga problem med eftersom jag lämnar det därhän. Varför älta runt i diare´ och röra upp skiten. Trots att vi har olika åsikter och delade meningar, inte går ihop så måste vi ha ett förhållningsätt till varandra som fungerar. Jag behöver och måste inte umgås med mina motpoler, jag behöver heller inte bry mej i varför de inte gillar mej. Jag behöver bara vara en människa som inte sårar, som inte ger mej på, vara en drivande minuspol. Jag vinner inget på det, jag bara släcker min egen låga och kreativitet.

Det kan vara sinnesförvirrande att gå in i tankar och spekulera och tro att jag vet allt om alla och allt. Det jag istället ska bygga upp är en balans som får mej själv att ta mej vidare. Jag som trodde att jag hade ett bra självförtroende, det visade att jag hade fel, det låg i botten. Sedan hittade jag det och arbetar med det varje dag. Självkänslan fanns inte alls. Nu försöker jag balansera och få en jämvikt på dessa och det kommer att pågå tills jag dör. Med att lägga energin på sej själv och hur jag är sprids sej lustigt nog utåt, och jag själv står som vinnaren i kampen.

Om jag då står stark, som människa då kan jag bli den jag vill vara. Det fina i detta att jag behöver inte jobba mej svettig utan det bara kommer av sej själv, det flödar.

Nej jag är inte inne i någon som helst depression, snarare tvärtom. Ibland hamnar jag i en dvala då tankar som cirkulerar träder fram. Idag skrev jag ner dom samtidigt som jag fanns där. Första gången.

Det handlar om att leva




Anders Björnhager "Rönnen"