Mia Jäverlings Blogg

Varje dag har något gott, det gäller att se vad det goda är. För mej kan det vara en liten till synes skitsak som blir en positiv kick. Jag provar att samla in dessa saker och lägger dom längst fram i minnet, då skyfflas det som är mindre roligt bakåt. Ett enkelt och effektivt sätt som fungerar på mej.

Viktiga och tråkiga saker finns ändå med men blir hälften så tunga att bära. Jag säjer också bara ja till de saker jag vill göra när jag får en förfrågan. Ibland kan det vara saker som jag förr skulle sagt ja till, men det finns faktiskt andra som kan hjälpa eller lösa den uppgiften. Jag kan inte ta på mej allt, så är det. Framgång och motgångar måste också balanseras. Hagel och regn är två olika former av nederbörd, men det kommer ner när den vill ner. 

Jag kan erkänna att jag blivit ganska bekväm i att vara " tillfälligt arbetsbefriad", dagarna har en agenda, många saker blir gjorda som förr var eftersatta. Jag har blivit en glad, positiv familjemedlem som kan spendera mycket tid tillsammans med min familj som betyder oerhört mycket för mej och som jag älskar. Vi äter mat tillsammans nästan varje dag, och att vi har samtal och en kommunikation med varandra som är på ett annat plan. Förr då jobbstressen och tristessen fanns orkade eller ville jag inte ens prata efter jobbet, för eländet stod mej upp över öronen. Jag valde ofta att vara tyst eftersom det inte fanns något roligt att förmedla från min arbetsdag. Bara en massa tjafs, orättvisor och skit på jobbet.

Nu har de svarta molnen skingrats, världen, våren och möjligheterna ligger som en matta rätt framför mej. Jag planerar vägen noga, även om inte den är stakad rätt fram som jag vill, utan den slingrar sej mellan hinder så leder den i rätt riktning. För att leda mej dit jag ska då måste jag lägga ner vilja och arbete själv, ta en liten bit i taget, mixtra med valen samt ta nya beslut om det första inte skulle fungera. Varför har jag aldrig sett den här lösningen på problem innan?
Jag som trott att jag var en öppen vidsynt människa har varit inne och irrat i mörka underjordiska tunnlar som en sork.

Nu bara tre månader efter att jag gav upp en misslyckad arbetsplats, lever jag upp, har fått tillbaka en energi som jag lägger där den gör sej bäst. Jag lär mej varje dag, jag förstår att framtiden inte bestämms av destruktiva energier som kan ligga runt en som exempelvis på en arbetsplats. Det är viktigt att allt runt en fungerar, om inte det finns bra ledare då havererar systemet rill slut. Det handlar om ett givande och tagande, det handlar helt enkelt om klokhet och sunt förnuft.

Samhället idag är så genomsyrat av en falsk klokhet som fått människor att tippa över kanten, och som finner sej i sin situation för att de inte har något annat eller har något alternativ. För att fungera och inte "gå in i väggen" då måste denne vända på steken. Idag känns det som människor måste spela en teater och försöka känna sej nöjda för att överleva. Samtidigt inom dem gror missnöjet och måendet dalar, men munnen tiger och tanken säjer: Jag har i alla fall något...

Jag är inte klokare än någon annan, jag är ingen levnadstrollkonstnär som pekar med fingret och hytter med näven hur andra ska göra. Jag har hittat en stig och en väg som fungerar för mej, under vandringens gång dyker det upp sidovinster som i ett lotteri, inga stora sådana, utan små som jag inte förtränger utan använder mej av. Mitt liv har blivit enklare tack vare att jag har lyckats att ändra mej. Ändå är jag i grundtanken den jag var förut, mina åsikter om vissa orättvisor är rotade, fast jag jobbar på ett annat sätt som visar sej att vara effektivare.

Apropå det så var det inte detta jag skulle tala om, utan det jag skulle säja kan jag ta en annan dag. Det blev att jag halkade in på ett spår som inte var menat ifrån början. Orden smackade bara till i tangentbordet och plötsligt låg inlägget ovan här. Det får bli så, antagligen var det viktigare för mej just idag...