Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Sökning efter sinnesfrid...

Kategori: Funderingar

Efter en jobbig och krävande influensavecka så börjar gamlingen  ta sig upp till ytan igen och andas luft. Jag börjar att få orken tillbaka. Orken är inte vad den borde vara, men den ger ett litet sken av sig i alla fall. Tack snälla ork att du har hittat tillbaka.

Jag sitter ute och drömmer på min utealtan. På den här altanen finner jag tillbaka till mina innersta känslor och tar min kraft därifrån. Jag funderar på framtiden och ser på den med stor tillförsikt. Jag ser också på livet. Ändå förstår jag att allt är inte en självklarhet. Nej saker och ting kommer och går och en hel del ställningstagande måste göras. Det finns stora och små sorger, som jag ibland måste plocka fram och jag putsar dom med det finaste silkespapper, bearbetar sorgen med fina varsamma drag. Ibland bearbetar jag tills tårar trillar och mitt innersta skriker.




Jag stoppar varsamt tillbaka lådan med sorger i sitt hemliga hörn, där får den stå tills nästa gång jag öppnar locket. Då rymms det mindre av sorger i min låda. Jag vet det, och jag vet hur jag gör. Det är ett hantverk som kräver tålamod och styrka. Det krävs att jag helt enkelt får vara ärlig och utelämna mig själv och stå alldeles blottad.
Jag plockar även fram min stora låda, den som rymmer glädje, tillfredställelse och stolthet. Den lådan blir aldrig mindre, den blir större för varje tid jag tar fram den. Mystiskt är att glädjelådan väger mindre, trots att den är större än sorgkistan. I glädjelådan rymms mina två barn, två unga herrar som jag ser som den störstaglädjen i livet. Jag älskar dom och är otroligt stolt över dom.




Vad som än har hänt eller händer som kommer alltid min gyllene kärlekstråd, liksom en nerv, vara förbunden till dom, oavsett vad som händer. I asken hittar jag också den sanna lyckan, den känns mjuk och mild, lyckan innehåller min livskamrat, han med de vackra snälla ögonen och den rena själen. Han som vill alla väl. Trots våra olikheter så samarbetar dom två olikheterna till något fantastiskt. Vi språkar, kommunicerar, samtalar för att hitta den lösning som passar oss båda. Vi hittar alltid en lösning eller någon slags konsensus. Vi broderar, och syr, vi byter knappar om så behövs för att det som är svårt måste passa ihop i sömmar för att kunna fungera.




Glädjeasken är fylld av barn-barn, och lyckan att någongång får tala om att vi finns för dig eller er. Varje dag skrivs några rader som kan fylla ut de frågor som finns. En dagbok med kärlek och i den ligger en guldtråd och ett hjärta.
Det finns drömmar och framtidsvisioner. Jag gräver mig ner i lådan och lyckas att hitta karaktären, humaniteten, självkänslan och den stoltheten över mig själv som jag sökt under så många år. Tänk att jag äntligen kan tillåta mig själv att få känna att jag också kan få äga och ha allt detta. Min utbildning har hjälpt mig hur jag ska söka och vilka vägar jag ska gå. Jag inser också att aldrig mer ska någon få kränka och trampa på mig, inte heller förtrycka. Jag backar aldrig mer för någon annans egoism, jag väljer och jag sållar, jag bestämmer vilken eller vilka som får äran att dela min energi.




Ofta sitter jag på min utealtan, där ljuset och ron ger mig inspiration. Här brukar jag ofta lösa saker som irrar och går oroligt fram inom mig. Negativa saker som etsat sig fast och inte gärna vill släppa sitt usla grepp. Sakta så blir den dystra barndommen mer och mer diffus, där knappt de onda minnena kan göra sig hörda längre. Där fan själv har grävt sin egen grop och gråter, ber om förlåtelse, spelar sin tragikomedi. Jag säger farväl till spöken och vålnader, jag begraver det sjuka, för det sjuka ska inte få förstöra mer och det ska inte få ta herraväldet över ett kort liv.
Att gottgöra alla personer som jag sårat i mitt liv är inte enkelt, någon kanske inte vill ta min ursäkt, andra förstår inte eller vänder mig ryggen. Då är det så, jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag tycker inte det är svårt att erkänna fel, och jag gör det gärna. Men jag kan inte ta beskyllningar från personer som inte vet vem jag är, eller vad jag känner. Alla kan inte älska mig, och det vet jag, liksom att jag inte heller kan hysa vänskap och kärlek till alla. Men jag måste försöka acceptera och respektera alla personer och förhålla mig till det. Jag förgås inte utav att veta att det finns hatiska personer, nej jag gör verkligen inte det. De har kanske egna saker de behöver behandla och ta tag i. Men det är inte mitt ansvar.





Till mina nära och kära har jag sagt förlåt, jag har bjudit in, och mer kan jag inte göra. Jag vill gärna ge den värme som jag nu äger. Jag kan det. Jag är den person jag är idag, med brister och fördelar. Hur mycket jag och världen än jobbar så blir vi aldrig felfria. Felfria personer finns inte. Vi måste ändå gå vidare i livet med eller utan förändring, jag valde förändring och det var mitt val. Ditt val kan jag inte påverka. Jag kan bara bjuda in, och vill man inte godta inbjudningen då kan jag acceptera det, ja faktiskt. Men då ställer jag också in mitt liv efter det och kan heller inte bjuda tillbaka något, förutom den gyllene kärlekstråden som alltid kommer att finnas från mitt hjärta. Min nerv från hjärtat begraver jag aldrig,, men nerv vet att det finns en lösning.
Jag har berövats en hel del under mitt liv, saker och personer har försvunnit. Men man kan aldrig ta den kärlek som jag har. Den är min egen, och den delar jag till de som finns i min nerv till hjärtat.

Solen gick just i moln, men värmen från min gasolkamin sprids runt och jag känner värmen runt mig. Moln dyker ofta upp på vår himmel, en del är oroligt mörka och andra är ljuvligt fluffiga. Ibland sveper vita skyar in. Endera dagen då motas de mörka molnen bort, av en varm vind eller ett nytt väder, och några strålar från solen ger oss värme och energi.
Idag ser jag de verkliga färgerna som omger mig och oss, livet är inte antingen svart eller vitt. Livet är en som en färgpalett, med olika kulörer, som gärna får blandas till en ny färg aller en ny syn.

En fågel kvittrar intensivt oc kanske sjunger den för dig eller mig. Vi kanske inte vet vad den vill tala om för oss, men en dag kanske vi vet svaret. Fågeln liksom vi känner värmen och att livet återvänder.

På min altan samlar jag nu mina egna goda minnen och upplevelser. Jag kan tända ett ljus för någon jag saknar, jag kan se solen gå ner, och jag kan följa solens uppgång. Jag kan luta mig tillbaka i min sköna fåtölj och tänka, viska att mitt liv blev bra till slut.




Det kommer en dag då jag inte minns...

Kategori: Funderingar

Så är det, idag sitter jag här och kan minnas. Jag minns inte allt som hänt i mitt liv, jag minns heller inte allt som hänt under året. Att samla allt i samma säck går inte, utan det finns flera säckar där jag måste lägga glädjeämnen i, och en säck där sorg och tråkighetssmörjan förvaras i. Olika säcka för olika tillfällen. Det går inte att låta säckarna stå och mögla eller låtsas som om dom inte finns, utan sakta ta hand om det som finns inuti, göra upp med dumheter, förvara fina minnen i ett herbarium. Sålla livet. Sila intryck. Mala det som ska malas. Glömma det som kan glömmas.Förvara förmågan. Att tänka symboliskt är ett bra hjälpmedel för att separera. Att göra metaforer av tankar är utmärkt för att försöka minnas. Och att accosiera händelser får mig att få bitar att bli en del där jag kan leva och må bra.




I min vandring, i mina sökningar efter det riktiga livet har jag stött på avundsjuka personer, vänner som gläds med mig och folk som inte förstår. De avundsjuka och de energitjuvar som söker att trampa på mig, suga ur, och manipulera lägger jag varsamt i heta högen, där de får finnas för att kanske senare ta ett samtal. Jag har full förståelse för att alla inte tycker om det jag gör, eller äger den styrka som jag verkligen besitter. Jag vet, jag ser, och förstår varför det är så. Jag är heller inte ledsen över att inte jag älskas av alla. För så är det i livet, i barndommen, på arbetsplatser, ute i verkligheten. Men jag är tacksam för de verkliga vänner som jag verkligen har och för de personer som finns i livet och i min närhet som respekterar mig för den jag är. Ni har vunnit mitt hjärta och jag ser er som mina förebilder och jag uppskattar er kunskap och erfarenhet att dela med er.




Någon dag efter jul åkte jag till ålderdomshemmet där min Alzhemerssjuka far bor, jag hade köpt en skjorta i julklapp åt honom. Ja till vilken nytta? För att göra mig av med skulden. Nej, inte längre, för att vara en medmänniska och för att han verkligen behövde en ny skjorta. Jag besöker honom nästan aldrig, det säger jag utan att få dåligt samvete. Jag har inte mer känslor för honom än för någon jag möter på gatan. Det finns ingen sådan far/ dotter kärlek. Den förbrukade och missbrukade han bort för längesedan, det är anledningen. Ingen har någonsin kunnat ha en relation till honom för han har aldrig varit den far han borde ha varit, han gjorde inte ens så gott han kunde, han gjorde ingenting för någon annan. Han är bortbearbetad och det känns skönt. Men det finns inget som säger att jag inte kan vara human och trevlig mot honom, nej så är jag inte. Utan accepterar hans sista tid i livet och önskar faktiskt att han kunde få dö och slippa den där hemska sjukdomen. En man som aldrig har haft ett riktigt liv, han tog aldrig den chansen. Hans val i livet har präglat mig, och min uppväxt. Nu har jag fått jobba hårt för att avveckla och utveckla mig till den person jag verkligen är och vill bli. Jag har hittat fram, men det tog många år. Nu är finjusteringens tid inne, och jag måste valla för minus och plus.



Idag med hjälp av skolan som jag går i, har jag fått tillgånga att verkligen läsa av personer. Förmågan som fanns därinnan har utvecklats. Visst kan det vara jobbigt att se på en person vad som finns under ytan, och varför den säger si eller så, varför dennes handlig är så irrationell. Men i skolan har jag också lärt mig att inte dömma andra, att avveckla de där fördommarna som lätt kan spruta ur en. Det var inte enkelt, men inte svårt heller. Fördommar är något som tär hårt på ens person och personlighet, den till och med förgör. Den suger styrkan ur en och suger ut livskraft och endast det negativa dominerar och man gör livet så fruktansvärt besvärligt för sig själv. Mer än man någonsin kan ana. Peka och tala om ens egna brister tyder enbart på att man inte bearbetat sitt eget och det där hatet och avundsjukan fastnar som ett slem inom en. Frågan som jag ställer mej då bör nog vara, "Vem är jag egentligen arg på?". Allt handlar i själva verket om att ändra sig själv.
Det är svårt för den som inte ser sina defekter, som inte lyssnar på andra eller tar till sig. Enda botet är att faktiskt vara öppen för den kritik som ges. När jag själv ger kritik måste jag också vara noga med varför jag ger kritiken, så jag kan få någon återkoppling. (Kritik och att ha fördommar är inte samma sak.)

Det är mycket som jag vill minnas, det är många saker som jag vill få sagt. Tiden som kommer kanske kan ge mej den möjligheten. Tiden är viktig, och att få vara eftertänksam, kanske inte bara ha en plan A, även ha plan B. Tänka en tanke med många in och utgångar är ett sätt som får min förmåga att utvecklas. Att inte se allt i svart och vitt. Jag låter mej inte luras av floskler och teater, jag vill ha ärlighet. Sedan när jag blir utnyttjad då vänder jag, jag köper inte falskhet, för den är så långtifrån det livet som jag strävar efter så den läggs genast i dumsäcken.

Inför nästa år har jag mycket att se fram emot. Att någon har bestämt sig för att beröva mig på något är inte något problem som jag är manusförfattare till. Det är något som inte jag kan bestämma och sådana beslut får gå ner i säcken som ska ligga i heta högen. Jag ser fram emot de resterande två terminer som jag har kvar i skolan. Min skola har varit mitt livs absolut bästa investering, jag har fått med mig under tre terminer, stor kunskap om hur människan fungerar. En höjdarutbildning som egentligen alla borde få tillgång till. Utbildningen innehåller det livsprogram som jag behöver ha för att kunna se världen, ta världen och vara i världen och fungera tillsammans med människor. Och veta att allas lika värde, oavsett vilken klasstillhörighet man har. Alla har olika förutsättningar i startskedet i sina liv, många klarar inte att orka med det som händer runtom utan att ärras. Klart kan väl skrivas att ingen går helskinnad ur en uppväxt som är dysfunktionell. Ryggsäckarna är så fullpackade med skit så det väller ur dom, och all skit bör sållas, silas, malas och bearbetas. Det är ett måste.




Jag vill tacka så många som varit med och delaktiga under min livsresa, det är familjen som funnits som stöd och stått som frågetecken, men ändå låtit det ske. Mina lärare på Humanistisk Behandlingspedagog utbildningen, mina enastående klasskamrater och alla vänner och kamrater som funnit runt mig. Utan erat stöd hade jag aldrig klättrat uppåt på det här viset, jag hade aldrig fått chansen till den här insikten som jag fått. Just nu så är jag så säker inför 2012, inget kan hindra mej på resten av forstsättningen på min resa och mitt liv.


Försonas med hösten...

Kategori: Funderingar

Om jag ställer mej ute, tar ett djupt andetag, drar in så långt jag kan då känner jag att det är höst i luften. Den där lukten som jag så väl känner igen, doften som gav mej dystra känslor förr. Nu är det inte så längre, för första gången denna höst så har jag försonats med denna årstid, den känns helt okey. Det är mycket som jag har försonats med under de sista fem åren och det är jag stolt över. Jag har försonats med mej själv, och hösten och en hel del annat som väckt ångest och vemod inom mej.

Nu luktar det så här som det gör på hösten, en fuktig jorddoft, med lite skarp grov mylla. Ungefär som marken häver sig, rullar runt och lägger allt på plats. Kryper ner och förbereder sig inför vintern. Medan vi människor måste förbereda oss på ett annat sätt, vi har inte tid, eller möjlighet att hamna i en dvala. Vi måste arbeta och betala så vi får värme och tak över huvudet. Det går inte att köra ner huvudet i myllan och sniffa vidare, för vi måste överleva, fast på ett mer komplicerat sätt. Vår överlevnad hänger på det ekonomiska. 

Dessutom tänker jag att vi måste ta tillvara på all den tid vi har, vi har inte tid att slösa bort den dyrbara tiden, vi har vår klocka på handleden, nära för att inte bli försenade. I vår agenda skriver vi upp för att minnas, i mobiltelefonerna ljuder det små pip om saker vi ibland inte vill bli påminda om. Samtidigt ska vi ha en massa datum lagrade uppe i huvudet att det är dags att växla till vinterdäck för att inte köra av vägen och för att inte staten ska få in böter. Vi är programerade att inte gå i sömn, det får vi göra när vi dör.

På hösten tänder vi ljus och försöker ha det mysigt i mörkret medan dagarna blir kortare och kortare, mörkret tätare tills dagarna inte alls vill bli dag, utan vi befinner oss i ett skymmningsläge och glåmiga stirrar vi på varandra och bekräftar varandras trötthet med en lätt nick, kilar vidare med kragen uppfälld och paraplyet står rätt upp i vindbyarna. Årstiderna har vi accepterat bara för att vi vet att det inte går att göra något åt, vi har den positionen på kartan där vädret är så. Fast andra saker accepterar vi, som går att förändra, fast det är ett annat kapitel.

På hösten tycker jag att det är just då allt rostar, saker kärvar, grejer jag plockat fram innan ska plockas bort. Vi skapar oss ett schema efter årstiderna. Om jag har mycket pengar kan jag bryta mönstret och bli en charterresenär som firar min jul i Thaland bland fulla svenskar och ett försvenskat all- incluse koncept. Jag personligen tänker inte mönstra in i den rutinen, för jag tänker på annat lite längre än själva resan, jag tänker på de som får slava för skitlöner bara för att turisterna ska sitta under palmträdet med paraplydrinken och MMSa hem till grannen och tala om att det är underbart. Väcka lite avundsjuka. Det där är konstigt för mej. Jag tänker inte göra en tur- o- returresa till Thailand och spy ur min årsförbrukning av växthusgaser, och sedan cykla resten av vinter, nejnej. 

Nu är det höst och skolorna startar, Sverige faller in i den "rätta gängan" igen, i rättar upp det hela med skolstart, vi gör oss redo, och visar våra semesterbilder i fikarummet på jobbet. Borta är alla arrangemang, alla dom vi inte hade råd att åka på, 15 olika om dagen, musikfestivaler mm. Svensken måste aktiveras på sommaren, svensken ska tömma börsen och överaktivera sina barn med Astrid Lindgren Land i Vimmerby, små ettåringar som sitter i barnvagn och inte fattar ett jota om vem Ronja Rövardotter eller Emil är. Vi måste göra sånt för att alla andra åker, far, aktiverar sig, blir fattiga, gör sig slutkörda. Semester måste väl ändå få innebära vila, varför måste alla göra allt det här, för sin egen skull eller för att bränna resurser så Sverigie kan leva? Det kanske låter elakt att säja att någon blir grundlurad, men jag tycker nog det. Ingen vill egentligen att jag ska gå på Liseberg, de vill ha det som jag har i plånboken, sedan kan det säkert vara trevligt att få sig en gratisfylla i karusellen en stund..

Nu är vi här, du åker till Thailand eller Mallorca om du vill, jag värderar inte det, jag åkte ingenstans i år för jag varken ville, behövde eller hade lust. Jag hade heller inte råd, men det var inte därför. Jag skulle heller aldrig skuldsätta mig för att kunna jämföra mina resor med grannens, sitta och minnas, och bli påmind när en avbetalningsfaktura kommer i den rostiga postlådan. Nej livet är mer än så för mej. Alla prioriterar vi olika, men jag vill att du prioriterar ditt och jag får ha mitt. Nedvärdera aldrig någon som stannar hemma eller inte gör någonting. Den som vill vila gör ett bra val.

Det är skönt, nu växlar Sverigie in i höstmånaderna, då jag som tonårsmamma får många olika broschyrer i brevlådan om att sonen ska slita slav och sälja jultidningar, redan vecka efter skolstarten plingar det på dörren och där står ofta ett par glada tjejer i sommarkläder och frågar om jag vill köpa dessa tidningar. Nej tack, jag behöver ingen mera Kronblom, jag har redan fulla huset av dom, i levande form, i live. Barnen sliter, tidningsförlagen gnuggar nävarna, barnen får några hörlurar från Biltema som tack för hjälpen och allmänna reklamationnsnämnden får fullt upp att göra efter jul i Januari...

Ibland när jag sitter och filosoferar så skrattar jag högt åt mig själv och åt andras livsfilosofi. Att tänka kan alla, men att tänka med inslag av konsekvens och analys, kanske inte görs så ofta. Jag funderar ofta för och efter, vad händer om jag gör si eller så, behöver jag verkligen det, eller kan jag göra på ett sätt som passar mej bättre, vem vinner på detta, blir jag nöjd. Ja blir vi nöjda eller nöjer vi oss aldrig. Samhället och näringen konstruerar mer och mer dårskap och tok och vi som konsumenter köper och slukar allt.

Nu är det höst och det ska bli skönt, nu kan jag gå in och stänga dörren utan förklaring. Ingen säjer någonsin till mej så här "Sitter du inne idag när det är så fult väder? " Att vara sin egen är allt bäst, utan att något drar i mina trådar. Att bestämma var jag trivs, är ju min kärlek till livet. Jag sitter här och inväntar höstens färger och min försoning känns total. Jag lägger favorit årstid på hyllan och inför att jag har favoritår med årstidens växlingar.

Nu fattas det bara 2,5 miljoner...

Kategori: Funderingar

Jag hade ett inlägg innan, om min sorg över att min far sålde iväg sin andel i sitt barndomshem i Bohuslän. Ett smultronställe där jag tillbringat många somrar på. Jag sitter denna tisdagskväll och "surfar runt" som de unga säjer och jag googlar på fritidshus i Bohuslän, säjas ska att jag aldrig har letat eller ens tittat på mäklarsidor med hus. Jag har ju aldrig tänkt köpa hus och därför är det ointressant. Nu gjorde jag det på lite skoj, eller för att försöka dämpa sorgen över huset på Västbacken är borta.
I alla fall så ser jag ett hus på Raftötången , som det heter, jag tycker jag känner igen det. Jo det är ju min fars kusins hus, i Klätta. Där jag satt för några år sedan och pratade med min släkting. Nu är hennes hus till salu, och jag önskade att jag kunde köpa det. Men så blir det inte, för som alla vet så är inte husen i Bohuslän så billiga, och just nu har jag inte 2,5 miljoner.
Det känns ändå märkligt att det är till salu, för Maggie har ju alltid funnits i det huset. Jag minns när hon bjöd mej på syrliga karameller uti i sin trädgård när jag var liten. Det kommer att kännas konstigt att huset kommer att tillhöra någon okänd. Jag undrar vart hon ska flytta, om hon tänker bo på "hemmet", för hon är gammal nu. Kanske jag ringer och hör med henne någon dag...
 

Jag spelar nog Lotto igen på Lördag...

Har fått reda på, efter att jag skrev detta inlägg att Maggie, avled i våras. Tyvärr har jag inte fått den informationen. Jag hade så gärna velat prata med dej. Nu får du finnas kvar i mina tankar...




Två terminer har gått som ett kick...

Kategori: Funderingar

Jag har varit borta en hel del i år från bloggen, helt enkelt inte haft tid. Jag har nu i morgon gjort mitt första år på Brunnsviks Folkhögskola, Förberedande Behandlingslinje, och fortsätter vidare i höst tre terminer framåt.
Vilket otroligt år jag har haft, stundom väldigt utlämnande och oftast en befrielse. Under året har jag jobbat en hel del med mig själv, vi har i grupp haft processpass, jag har vänt ut och in på mig själv för att kunna bli den människan som ska kunna finnas som stöd för andra i framtiden.

Till hösten kliver jag på Humanistisk behandlingspedagog och fortsätter att jobba bort alla olater, fördomar och allt som finns med i bagaget. Att göra sig av med all gammal skit är en underbar befrielse. Om något är lycka så är jag på väg mot den och jag går med en stor nyfikenhet och spänning mot framtiden.
Jag har förstått att ingenting är omöjligt och de mål jag ny har satt upp är på väg att förverkligas, jag är en bra bit på väg, lilla jag som förut bara trodde att jag skulle bli kvar på Coop.

Jag har berättat innan att få klipa av Coop tåget var en befrielse, att bara efter 10 år kliva ut för att aldrig mer återvända är det bästa jag någonsin gjort, ja, ja förutom barnen då...Det fanns ett liv eller vad det var innan och under Cooptiden, men livet på den här sidan är bra mycket bättre och ger mej miljoner gånger tillbaka. No moore Coop. Jag önskar att alla som vill förverkliga sina drömmar vågar ta det steget, det är värt varje läxtimme.

Maj har varit min absolut stressigaste månad på många år, ja utan mina klasskompisar och lärare som stöd hade jag knäckt mig. Allt ramlade på mig, ja precis allt och som grädde på moset så fick jag en hel del inlämningsuppgifter som fick mig att gå i darr. Jag klarade av alla och nu sitter jag här på den näst sista dagen innan mitt sommarlov i skolsalen, skriver och väntar på avslutningsmiddag med elever och lärare. I morgon är sista dagen och jag tar emot mitt intyg med stolthet, och går mot ett sommarlov som förhoppningsvis blir fyllt av många dagars arbete på mitt sommarjobb på ett behandlingshem i stan. Härligt att vid min ålder få prova på en yrkeskarriär, ja för det är det det är. Jag har ingen riktig yrkesutbildning innan, bara svarv och fräskurser på AMU. Nu om tre terminer kommer jag att kunna söka jobb inom behandlingsyrket, och jag har hittat något som jag brinner för, äntligen.

Jag vet att jag kommer att få säga nej till en hel del saker, för jag har bestämt att det är utbildningen som är viktig för mig, jag har satsat på lån och jag tänker aldrig spoliera detta för något i hela världen. Så var god stör ej, framåt i tiden. Kom inte och be mej att starta något projekt eller något tidskrävande för jag befinner mig i en förverklingsprocess som jag måste förvalta och allt är för min egen skull. Jag kommer i första hand.

Hoppas att få mycket inspiration denna sommar för att skriva i bloggen, jag ska först och främst njuta av livet sedan skriva. Kanske göra något annat som jag tycker är roligt.

Nu höll jag på att glömma att tacka alla mina klasskamrater för ett underbart år, ni har betytt mycket för mig, bara så ni vet.

Beslut, handling...osv

Kategori: Funderingar

Idag kommer värmen tillbaka och de lärde säger att den ska hålla i sig ett tag. Det låter väl alldeles utmärkt. Kanske alla dom där uteprojekten nu kan skrida till verket. Tvätta staket (snart klart), rödmåla ca 400 pinnars staket, fixa föreningens misskötta trädgårdskompost. En kompost som används men aldrig underhålls av användarna, sätta upp förtältet ute vid husvagnen. Eller höja altanen som sjunkit, den har blivit underminerad av allt vatten som blev av snösmältningen. Nog tusan finns att göra. Det är ingen idé att rabbla upp allt då blir jag knäpp. Min fullsmockade kalender vill inte ha mer. En sak vet jag då i alla fall, det blir en köttbit på grillen och en smaskig potatisgratäng ute i solen.

Jag har druckit mitt morgonkaffe, en gång, jag ska snart göra det igen ute på min sköna altan och lyssna på vad fåglarna har att säga just denna dag. Kaffet smakar allra bäst på morgonen, utan tvekan. Sedan kan det kvitta för mig, kaffet därefter är bara sällskapsdrickning. Det kan ju komma något oväntat besök där Gevalia kan passa in. I alla fall så är det härligt, att vakna upp i ett tyst hus, där tonåringen snarkar och min nattskiftsarbetande man sover på sin tredje timme. Jag smyger, det känns nästan som om tangenterna på tangentbordet knattrar för högt ibland. Eller att trappan ner till bottenvåningen idag är extra knarrig.

I veckan som gick har det hänt saker som fått mig att tagit beslut som senare gått till handling. Jag var tvungen för min egen skull. När jag nu läser den utbildning jag gör, när jag lär mig något stort, och när jag läser om beteenden, normer, psykologi då ser jag världen runt mig på ett helt annat sätt. Jag får ett mer demokratiskt synsätt där också jag kan snappa upp personers inskränkthet, hur de helt ovetande tar kommando och inte förstår att andra har ett annat synsätt. Jag har under de sista åren även förstått att andra har rätt och en rättighet, det finns flera olika sätt att göra saker på, det finns inte bara ett. Tänk va torftigt allt skulle bli om det bara fanns ett sätt att göra saker och ting på. Tänk om lärstilen var den samma för varje person då hade det varit tråkigt. Alla måste få en chans att visa upp sin kunskap, och innehåller den det som ska finnas då kan den göras på andra sätt än mitt eget.
I veckan sade jag ifrån mig något för min egen skull, jag sade nej till att dras in i en spiral som bara var för infekterad. I detta ville inte jag ge pekpinnar, utan ibland måste det få bero. Jag vill inte vara i sådant.
Jag vill inte vara med när bara en bestämmer, det är inget Forum för mig, allara helst i en grupp där demokrati ska råda. Jag ska inte fastna idet och jag tänker inte heller grotta i det för själva personerna är det absolut inget fel på men tyvärr sitter de fast i något som de inte ser. Nej jag vill inte lämna ut eller säga att någon är fel, för så är det heller inte. Det är bara det att, jag kan inte finnas i sådan grupp, då blir jag tömd på energi.
Jag talar om vad jag känner, om det sårar så är det inte min mening. Konstruktivt eller inte, mottagaren måste vara lyhörd liksom jag då jag ingår i vissa sammanhang. Nog om detta, jag har gjort mitt val och det känns skönt.

I veckan så har jag studerat, varit på handledning uppe på den vackra Stiftsgården I Rättvik med min arbetsgrupp i skolan. Ett härligt och ett bra arbete blev det med utsikt över Siljan. Det är faktisk otroligt vad jag lär mig i min utbildning och ännu är den inte slut. Jag har tre terminer kvar och allt är spännande. Jag har hittils tagit in en otrolig kunskap och jag vet nog inte själv hur mycket som jag lärt mig. Det jag fått in ser jag att i olika situationer att jag använder och blir ganska snopen över mitt sätt att ha förändrats. Förändringen är positiv och i den kan jag vara ärlig, utan att såra. Jag är saklig. Sedan har jag fel också, det handlar inte om att ha rätt till varje pris. Utav att vara inskränkt kommer ingen ny kunskap till mig.

Denna dag- ett liv, sa farbror Melker i "Vi på Saltkråkan när han satt på bryggan. Så säger också jag. Nu ska jag ta denna kaffekoppen på altanen och njuta. Det finns ingen tid just nu att sitta och klappra på tangenterna, inte när jag ska gå och fånga dagen.

Maj...

Kategori: Funderingar

Våren jagar mig, den gnager i mina hälar. Jag vet inte varför men alltid så fylls Maj månad till brädden och kalendern blir full av måsten trots att jag säjer nej till massor av saker. Annars är våren min absoluta favoritårstid, jag lever upp, jag njuter och ingen vår är lik någon annan vår. Känslan att kunna vara ute, grilla, klä av sig vinterns malätna ulltröja, smyga lite barfota på den kalla backen är härlig.
Just nu kom ett bakslag i våren, små snöflingor faller utanför mitt fönster, nordanvinden griper i mig och termometern har lyckats forcera +2 strecket, i förra veckan var det 18 grader. Det gäller att förbereda sig på den nyckfulla våren.






Hur kan kalendern bli så fulltecknad då, jo alla vill tydligen ha en dag i Maj. Egentligen är Maj och Juni så fulla av arrangemang att människor till slut inte orkar välja, det ska vara små konserter i det gröna, det är Peace & Love festivaler, det är gammeldansgillen, föreläsningar med kaffe och kaka. Allt ska stökas undan tills industrisemestern då folk ska vara lediga för att stressa ihjäl sig. Barnfamiljer ska till dyra sommarland där vädret ställer till problem, Vimmerby och se Astrid Lindgrens land, Kolmårdens djurpark och åka safari då alltid någon pappa i familjen ska vara macho och något djur vill kliva in i bilen under den pågående safarin. Under semestern ska alla ha så trevligt, fast det man kan se är proppade bilar, trötta och sura vuxna och barn som är i riskzonen för medicinering av Losec. För att inte prata om alla fotbollscuper och andra cuper som skall hinnas med,

Under Juli månad struntar en del att ta ut semestern, de sparar den till december. Det är då alla ska till Thailand, varenda kotte ska dit. Det är inne, det är så bra för svensken att få åka dit för allt är liksom Mallorca så försvenskat. Jag ska aldrig till Thailand, jag blir anti mot sådana caravanresemål, dit "alla" ska. Mina semestrar blir ganska torftiga i andras ögon, men faktiskt så väljer jag dom helt själv. För mej är dom bra. Jag åker till husvagnen och bara kopplar av, fiskar, skriver, funderar och läser böcker. Då vattnet nått en temperatur på 25 grader då brukar jag glädja min familj med sommarens bad. Ja visst är jag en badkruka, ni får kalla mej det, men jag svettas sällan för jag har alltid en låg kroppstemperatur och lider inte så värst av lagom värme.

I kalendern ja, står det bilbesiktning, Det är inte så roligt, fast ibland kan jag köra därifrån nöjd och glad och skrävla om att jag hade tur. Andra gånger bankar de och slår med sin spetsiga hammare på ställen under bilen så jag vill skrika. Jag skriker inte, jag brukar blunda hårt och då får jag sus i öronen så jag hör inte de hårda slagen. Nu ska jag börja tänka på nya torkarblad, ganska kostsamma, kolla lampor och blinka hit och dit. Lilla varningstriangeln ska finnas tillgänglig. Det jag är nöjd med är att jag får kaffe medan jag väntar på att besiktningsmannen ska slå ihjäl bilen, och kaffet är så varmt att jag aldrig hinner dricka ur det. Inte varmt, det är skållhett. Då jag kör ur porten och gasar iväg från bilprovningen då finns ändå en slags lycka där oavsett om jag fått massa siffror på papperet eller ett blankt.

Två födelsedagar finns också i kalendern, min son och min man. Mina två oxar (stjärntecknet), ja dom är båda envisa som oxar. Jag är också envis som en fast jag är född i tvillingarna. Men det behöver jag inte ta upp i detta inlägg. Arbetsdagar i min bostadsrättsförening betyder inte att jag som ordförande tar en kratta och går ut och räfsar ihop små löv, nej det är en planering med allt ifrån hyra av släpkärror, inköp av grillkorvar, beställa singel, köpa bensin till motorsåg, skriva kallelse, ta styrelsebeslut på inköp. Sedan är det bara att vara arbetsledare, en roll som jag absolut inte känner mej bekväm i. Samtidigt så får jag träna på det.

Politiska möten är på måndagar, och på onsdagar är det släktforskning. Jag sysslar med skolarbeten, som ibland tar mer än 8 timmar, jag söker sommarjobb. Hur som helst ska jag också ta tag i att söka studielån till hösten, jag fortsätter min utbildning 3 terminer till, två är avklarade. At surfa runt på CSN hemsida kan ge dem mest kallhamrade och hårdhudade rysningar och svåra anfall. Allt som har med den biten är det mest krångliga jag varit med om. Alla regler och all byråkrati, inloggning och utloggning ifyllande och ploppande ger mej nervfel. Inte nog med det det ska med intyg hit och intyg dit, tjat till skolan om intyg och rektorn faller i dvala.
Livet som student är helt okey, bara jag slapp alla ansökningar och kringelikrokar.

Det jag vet idag är att jag har gjort rätt i mitt val av min framtid. Att hoppa av Coop efter 10 år för att satsa på en utbildning i 49 års ålder är en av de bästa saker jag gjort i mitt liv. Jag har fått en referens i livet och det är "livet före Coop" och "livet efter Coop", snacka om att höja livskvalitén med hundra snäpp. Att utbilda sig till behandlingspedagog är en fullträff, stundom har det varit jobbigt att gå in i sig själv och rota i sitt gamla eländiga liv och uppväxt, men dock så helande. Att återvända till framtiden är lika värdefullt som den största vinsten. Nu är det verkligen min tid och den här chansen ska jag förvalta med ödmjukhet och med min själ.

Medan stora fina snöflingor dalar ner utanför mitt fönster idag den 3:dje Maj, så kikar jag på min prioriteringslista och på tisdagen står det skolarbete, jag tog bara en paus i det för att skriva det här inlägget, efter skolarbete står det "ansökan till CSN" och efter det blir det säkerligen en kopp kaffe, å måhända kliver jag ur särken då, efter kaffet. 

Jag är regissören...

Kategori: Funderingar

I går kväll, ja just igår var det lördag. Jag hade piggnat till efter en vecka liggande i någon slags influensa. Det var längesedan sist som jag blev så totalt däckad som den här omgången. Den här kvällen kändes någolunda lugn, gubben hade styrt sin kosa mot sitt sista nattskift för den här perioden. Min tonåring hade en kompis här och det satt och spelade dataspel, tv spel, och elgitarr. Jag öppnade dörren till mitt älskade inglasade uterum där jag har och får mitt lugn. Jag hade eldat upp rummet med  gasolkaminen och det var ca 22 grader. Jag tände alla värmeljus och jag kände att det var just "härute" jag ville tillbringa min kväll.
Jag kokade kaffe och åt utav den goda smulpajen med alldeles för mycket vaniljvisp, jag och skymmningen smälte samman till ett.

Efter fikat satte jag mej tillrätta i den sköna Ektorp fotöljen med tillhörande fotpall, tände läslampan och högg tag i tegelstensboken "Giganternas Fall" av Ken Follett, ni vat han den gamle deckarförfattaren som skrev Nålens Öga. En alldeles otrolig man som skrivit några böcker som är historiska och jag bara älskar dom.
Giganternas Fall är just en historisk berättelse, en härlig bok på 885 sidor. Den handlar om fem olika familjer från Ryssland, Tyskland, England, Usa och Wales. Det utspelar sej under det tidiga 1900 talet, då första världskriget startade och rasade, den Ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt och kolgruvestrejkerna i Wales och arbetarnas förhållanden. Adeln och de fattiga arbetarna, och allt ska sammanvävas på något vis.
Det här är den första boken i en kommande triologi, jag kommer att få följa familjerna till nutid. Ännu har bara första boken släppts och ser med stor spänning på utgivningen av de följande böckerna. det som jag läser gillar jag verkligen och det är skitsvårt att släppa boken, ens för att sova. Hela tiden säjer en inre röst: "Bara ett kapitel till..."


   "Läsfåtöljen"

Denna lördagskväll satt jag som fastväxt med min bok ända fram till halvtolvsnåret, och bara läste, myste och drack te. Tonåringens kompis hade gått hem, och grabben hade säkerligen redan somnat uppe i sin säng. Här satt jag, kände inte alls för att gå in, ville inte upp i min säng. Det var som att befinna sig i en annan årstid, det var som att sitta ute en varm sommarkväll.
 Jag tvingade mej själv att ta mej i kragen och gå och lägga mej, och i sängen fortsatte läsningen...

Den nya morgonen, söndag, fortfarande satt tätheten i näsan och upp i pannan och kroppen helt slut efter veckans influensa, jag hade ändå vaknat, fastän ganska sent. Jag smög mej ner i det tysta huset, gubben snarkande efter sitt nattskift i fabriken och tonåringen alldeles stilla i sitt rum. Han sov nog vidare, bara just för att han är en tonåring.
Det första jag gjorde när jag kom ner var att öppna dörren till den något kalla och fuktiga altanen, vrida på gasolkaminen. Det regnade och smattrade mot plasttaket. För det var ett riktigt spöregn. Jag log och tänkte för mig själv att nu knäcker regnet det så tröttsamma snötäcket som ligger här utanför, den smutsiga och sura snön. Fåglarna kvittrade på trots regnet, för fåglarna vet när våren är här. Inne kokade jag mitt kaffe i den silvriga "visseljohannan" eller "kaffepettern" , jag tittade lömskt med ett öga under aluminiumfolien på formen till smulpajen och tänkte "Why not". Jag lassade upp på en assiett och tog duktigt många slevar med vaniljvisp.

Nykokt kaffe med smulpaj till frukost på altanen i ett hällande regn, på ett plasttak och glatt kvitter i min närhet var helt suveränt efter en vecka med alvedon och lingonyoghurt. Bästa frukosten på länge. Härute är jag nära våren, närma sommaren. Här tänker jag och planerar för mitt liv. Här föds många tankar och idéer. Min altan är baske mej som en livmoder, med trygghet och värme. Just denna söndag så hade jag tankar som ville rationalisera bort saker. Saker som jag bara gör, utan att egentligen tycka att det är så roligt. Många sådana sysslor skapar vi, utan att egentligen tycka att det är roligt. Korkade är vi ibland, i alla fall jag då. Jag ska plocka bort min gamla trädgårdsdamm, som en gång var fylld med guldfiskar, vattenplask och näckrosor och som nu blivit en grön göl där en padda funnit ro. Nu ska gölarnas slam bort, allt onödigt arbete ska utrotas bara för att öppna upp möjligheterna till mina egna nya prioriteringar. Vi skaffar oss alltför mycket onödigt arbete, ler och tror att vi roas av det.

Om 9 dagar ska jag åka till Bryssel, med lärare och elever från skolan(jag är elev) och besöka det förhatliga EU parlamentet. Ett Eu som jag aldrig velat att ha, där bestäms dumma och korkade saker, där frodas lobbyismen, där spirar makt och pengar. Vi ska få träffa några Svenska Eu politiker och ställa frågor. Jag tror att temat ska delvis handla om trafficking. Det ska bli intressant, hoppas att jag får fota inne i parlamentet. Jag hoppas också att jag kommer att få någon tid över att besöka krigs eller militärmuseet. Och ett foto på den lilla kissande Manneken Pis, ja det där som är turism.

Nu börjar det sluta regna, jag får väl se vad dagen mer kan bjuda på. Kanske att solen orkar att komma fram för att säja hej, kanhända orkar mer snö smälta bort, kanske kommer dagen att bli precis som jag vill ha den. Skön och okomplicerad, lite snorig men ändå ta in den ro som jag och vi alla behöver i dessa tider.

Att fundera över sig själv en stund räcker för att ge egoismen en välbehövlig törn, en spark i rätt riktning.

Den här dagen blir vad jag gör den till - det är jag som är regissör. 

Rätt riktning...

Kategori: Funderingar

Nej, jag vinner inga poäng genom att vara fördomsfull eller ha fördommar. Jag får inte något tiilbaka om jag slår folk på käften, är hotfull och tror att jag kan förmedla ett budskap genom den kanalen. Alldeles omöjligt och jag vinner ingenting, snarare ett rykte om att jag är en skitstövel. Ingen är heller rädd för mig utan tar bara avstånd ifrån mig, de vill inte ha med mig att göra, de vill inte prata med mig, en arbetsgivare vill inte ge mig ett jobb oavsett hur duktig jag är i min yrkesroll. Ryktet har nått ikapp mig och jag står bara ensam kvar i min egoism.

Att förändra det som finns runtomkring kan jag inte göra om jag inte ens kan se att jag måste förändra mig själv. Det är så och då spelar det ingen roll vad jag själv anser och tycker. För jag kan aldrig påverka andra vad de ska anse och tycka om mig, det är deras eget beslut som de formar utifrån den person jag är. Det är drygt att inte vara omtyckt.De finns de som är utstötta för att andra stämplar, men det är en helt annan sak. Att bli illa omtyckt för den person man är utåt, då man viker från gängse normer, då man skadar andra och är fördomsfull, elak , det är illa.

Idag finns det så många som inte kan hantera sina handlingar, det största problemet är att det inte ens har en aning om att de är ett problem för sig själv. Trots ensamhet och ett bistert hat så vill det inte finnas något som talar om att villovägen är förödande. De som får en upplevelse eller kan ta åt sig av kritik och antingen själv eller med andra medel kan ta sig ur den negativa spiral som de faller i. De kan få upp ögonen att ett beteende av ett illa slag kan tära sönder för de själv och för de närmsta i familjen. Hat och bitterhet, dåliga val i livet har sin bakgrund. Jag förstår att en del faller in i detta, de tror att de har vänner, men de vänner som finns är oftast likasinnade, de har samma uppväxt och samma uppfattning.

At stå år ut och år in, stampa på samma plattform, bara vinna poäng i den inre kretsen ger inga meriter för livet. Det ger bara ingenting. Tänk att sedan hatas av andra och en själv, för det som har funnit med är ingen lek. Alla vill på något sätt bekräftas eller bli omtyckta, olyckligt är när den personen inte kan se det, sorgligt.

Det var några tankar, som dök upp och som finns med i mitt liv. Dagligen så möter jag personer som är fördomsfulla och rent av elaka, och jag känner att nu på slutet har jag gått in i en isolering för att fundera på hur det ser ut runtomkring mej. Jag ser ett samhälle som störtar, där man ser om i sitt eget hur, inte visar respekt och ödmjukhet till sina medmänniskor. Nu menar jag inte att alla har den attityden, nej långtifrån, jag menar att jag fokuserar in mig på att få vila upp mig och slippa de här. Samtidigt så har jag en stor sorg att folk fått fara så illa i sin bandom, uppväxt och i sitt liv. Att få slåss för sin överlevnad och tagit till sig de negativa beteenden som borde lämnats. men utan kunskap så fungerar det inte.
I min egen process med att kunna se mig själv och andra så har jag fått se så mycket illavarslande och egoistiskt byggda på förbannade lögner. Mycket idag styrs av lögner, det kan vara stora och små.

Jag menar att jag ställer inte upp att vara med i ett tåg där man ska sparka och slå på folk, klassa ut, förnedra. Nej mina val finns inte där och ingen kan tvinga mig att vara hatisk. Hat och ilska stjäl en otrolig energi av den enskilda och den förgör. I den resan finns inga som helst sidovinster eller bonusar.

Jag har trots mina trots, aldrig skadat personer med hugg och slag, jag har nog skadat andra genom att inte leva så som jag skulle göra. Mina oförätter håller jag på att arbetar med varje dag, har så gjort under många år och jag blir aldrig komplett. Fast jag har kommit en god bit på väg och förstår hur mitt förhållningssätt till andra bör vara och skolan utvecklar mig till den fina person som jag skulle ha blivit om inte alla om funnits. Jag ser så mycket genom att få gå in i mej själv och rannsaka varje smula, att bit för bit bygga upp min tillit till mig själv och andra är en av de häftigaste resor jag gjort. För att inte tala om vad mycket positivt som händer, jag fattar ibland ingenting men med tacksamhet tar jag emot och gläds över allt, även de mest triviala saker kan få en guldkant.

Hur förvånad blir man när man som 50 plussare plötsligt blir attraktiv, arbetsgivare ringer och vill att jag ska jobba, utan att jag sökt jobbet. Det är något jag aldrig upplevt. Jag vet att jag är duktig på att arbeta, och jag vet att jag skaffar mig all den kunskap jag behöver för att kunna ta ett jobb. jag vet att jag är någon att räkna med. Och allt faktiskt händer om jag bara vill. Samtidigt måste jag bekräfta att jag kan och att jag har kunskap och meriter för att gå vidare och ta i tu med det som livet kräver. Att få serverat denna enkla lösning, och att jag tagit till mig den är så bra för mig själv och alla runtomkring. Att vara i harmoni med de som finns runt är faktiskt en bra känsla.

Att vara en bra person och fungera med andra betyder inte att jag jamsar med och inte står för mina åsikter. Nej så är det inte, att kämpa för humanismen är ändå det som vi alla borde ägna oss åt. Kivas om skit och anamma destruktiva mål hamnar på soptippen. För i det finns inget självförverkligande.

Under min utbildning, jag är inne på andra terminen i Behandlingsarbete, har jag haft en hel del "wow- och aha- upplevelser" allt faller på plats. Så mycket som jag lärt mig sedan augusti 2010 har jag nog aldrig lärt mig. Det har varit otroligt viktigt. Att jobba i 12 stegs programmet som är ett livsprogram, inte endast för drogberoende, och denna skola, har gett ett lyft. Och att mötas av det flödet som det genererar är obeskrivligt. Man behöver inte vara religös för att förstå saker och ting, vågar man spela på den lilla tråd som faktiskt finns inom en, då händer skaker. Snart så lovar jag er att jag spelar på alla strängar. Jag är på väg mot ett mål, vilket också ger den sociala färdighet som jag vill uppnå. Jag gör det för jag vill, inte för att det krävs.



När våren närmar sig med långsamma steg...

Kategori: Funderingar

Igår eftermiddag "eldade" jag upp min inglasade altan. (Ska nog göra detsamma idag.)Solen strålade och nordanvinden ven ute runt knutarna och det knarrade i plasttaket. Ibland så rasslade det till och småsmattrade av höstens björkfrån som hade blivit kvar. Med gaskaminen och infravärmen gled temperaturen snabbt upp till 23 grader. Jag stökade runt en stund, dammsög och torkade av sedan gick jag in och kokade en kanna kokkaffe. Nu slog jag mej ner i tresitssoffan och bara njöt.





Min renoverings- och inredningsplanering tog ånyo åter fart. Den stannade ju upp i höstas när kylan och hösten gjorde sitt intågande. Jag eller vi hann inte klart, min "styling". Jag satt där och sippade på mitt kaffe och räknade ut hur många 6 mm panelskivor jag behövde för att klä ytterväggen som fortfarande finns kvar, jag vill inte ha den faluröda utan skruvar enkelt upp de skivor och målar dom i samma antikvita som resten av rummet. Det behövs inte så många kom jag fram till, och så kan jag klara mej med färgen jag har kvar. Men jag får nog lugna mej till snön är borta ute så jag har någonstans att mäta och såga. Jag och min livskamrat, alltiallo och medhjälpare snackat om att bygga in och isolera plasttaket. Det är inte snyggt att titta upp och se det, och så blir sommarvärmen alldeles för mycket då solen ligger på. Det är då det blir en kuvös.
Vi har diskuterat olika lösningar eller ideér på hur vi ska göra, ingen vet egentligen . Min ide´tror jag funkar men mannen är som vanligt skeptiker. I alla fall så tror jag att det först blir någon slags förhydringspapp uppåt mot reglarna som jag ska häfte fast, sedan isolering och fästa den, sedan blir det ett paneltak troligen ohyvlat.




Här är "ytterväggen" som skall kläs med panelskivan, och taket som skall trollas bort...


Känslan av att våren är litegrann på intågande är påtaglig. Fåglarna kvittrade och hoppet om takdropp varje dag finns i tanken. Ute i mitt rum får jag en feeling av en slags ljusterapi, det är otroligt. Allt ljus som jag under vintern och den mörka hösten inte fick får jag i en stor dos i mitt rum. Jag har gjort om min altan från en träig och ganska tråkig plats till ett rum som jag tycker om och faktiskt kan vara i året om, om jag vill elda upp det. Att sitta "ute" i januari i en tresitssoffa och det är 23 grader varmt och snön ligger bara en liten bit utanför är en skum och skön känsla.
Det är en skön tystnad, men ändå påminns jag att staden finns runtomkring och att det finns liv.

Det har varit en kall vinter och den har varit ovanligt lång. Jag vet att den inte riktigt är slut men jag har ändå fått känna doften av en vår. Årets första månad är snart slut och februari kan komma att bjuda på dagar då solen verkligen värmer. Det är en lycka.

Igår var det lördag och det mesta som planerats blev inte gjort. Vad gör väl det, huvudsaken jag har det bra. Jag valde altanvärmen och gubben valde en dag på isen. Han har sitt paradis, och jag har mina prioriteringar. Två fåglar som flyger åt olika håll men ändå delar samma fågelholk är en ganska bra beskrivning. Att ha olika intressen och prioriteringar är inte alltid en nackdel. Vi är olika och kan komplettera varandra. Vi matar våran duniga lilla fågelunge, som ibland blir en dinosarie med huggtänder. Vi ställer inga stora krav på varandra och inte heller på livet, utan njuter av de stunder som ger oss något. Allt är faktiskt så enkelt.

Visst har vi våra revolutioner då och då, utan dessa skulle livet stanna och bara bli slentrianmässigt. Även de minsta förändringar är nyttiga. Att leva i nutiden men ända se dåtiden är en konst, med rätt inställning funker det. Det går att släppa allt det negativa om jag så vill, att sitta med en bitterhet och sorg från det förgångna det tär bara en sönder och samman. Det känns skönt att kunna uppskatta de små stunder som jag skapar och trivs .

Jag ser framåt mot våren och mot livet, även om den härliga känslan rymms på en 18 kvadratmeter stor altan, så bevarar jag den och lägger den i mitt herbarium.






Jag har också stuvat om mej uppe i huvudet, alltså klippt mej kort. Jag tycker att jag blev nöjd, enkel och en look av att våren är här...Jag känner mej mnöjd med detmesta och det är gott nog.





Lägg ner...

Kategori: Funderingar

Jag minns när jag var liten och gick i skolan, då handlar det nog om fjärde klass. Det var fredagen innan mors dag i Maj och fröken sa: "Att idag ska alla rita en teckning till era mammor på mors dag", jag hade ingen mamma jag, hon dog året innan. Jag gillar varken mors- eller fars dag, dessa dagar förknippar jag med ångest.

Den utveckling och hysteri som sedan följt dessa dagar är riktigt hysterisk. På tv reklamen sprids budskapet, detta kommersiella syftet är stämplat. Jag får faktiskt lov att avsky mors- och fars dag.

Far, den far jag har/ hade. Lever ännu, fast sitter numer på ett demenshem och har äntligen kopplat bort all ilska han hade som ung, gift och pappa. Jag har inget att fira med honom. Jag har redan gett honom allt jag kunde, men fick aldrig någon lön för den mödan. Jag fick aldrig bekräftelsen. Jag suktar som sagt inte heller efter den, utan vill med detta inlägg påminna er alla att det finns och fanns barn som inte har någon mamma och pappa.
De kanske inte är i livet, de har sagt upp sin bekantskap med sina barn. De finns föräldrar ett stort antal som inte alls finns tillgängliga för sina barn.

Familjelycka är långt ifrån komplett. Visst kan den som vill fira dessa dagar, men tänk även på de barn som inte har någon far och mor.

Att ta död på Virus och Egoismen...

Kategori: Funderingar

Igår vaknade jag med feber och ont i kroppen, det är så det är ibland.Jag skulle ha följt med några av mina klasskopisar på ett studiebesök i Sala på ett behandlingshem, men jag fick tyvärr avstå. Det kändes tråkigt för jag hade sett fram emot det. Så är det. Jag hoppas att de alla fick en fin dag och att de fick ut en massa av besöket.
Jag får be om att de berättar lite för mej...

Under dagen klunkades det Alvedon och C- vitamin, jag vilade och läste lite. Jag valde en skolbok som jag lånat på Biblioteket, ett ämne som jag valt till min "Valbara Kurs", den heter "Uppskattande Samtalskonst" och den inbjuder en att reflektera i samtalet, och föra det framåt.

Framåt eftermiddagen slog jag igång gasolvärmen ute på altanen, kokade kaffe, tog med mej boken ut och lade mej i soffan. Därute hade jag nu 20 grader, stearinljusen var tända, säkert 30 stycken, och snön låg vit bara en meter utanför. Kaffe och pepparkaka, bok och lugn. Jag drog pläden över mej och låg och njöt. Det låter både löjligt och fånigt men jag älskar altanen, det är mitt favoritrum. Någon dag innan hade jag varit ute och "smygjulpysslat", ja det får jag göra utan att pysselpolisen förmanar. Men jag har inte tänt adventsstjärnan, där går gränsen för det julkriminella. Nej det passar jag mej för, för då vet jag hur snacket går i kvarteret.:)

Självklart så åkte kameran fram också. Avtryckarabstinensen kan bli övermäktig ibland. Där ute satt/låg jag säkerligen i tre timmar. Jag förstår vad som är viktigt för mej. Det är att äntligen få ta del av de små upplevelserna och fläta dom samman och att jag faktiskt mår bäst av att upptäcka det. Att hitta betydelsen i något litet är grunden till det stora. Tänk att jag inte insett det förut, då jag dränkt mitt liv i en destruktivitet, då inget betydde något. Plötsligt idag så betyder så mycket något för mej.

Den otroligt äckliga överegoismen har jag övervunnit, jag har "pensionerat" personer runt mej som absolut inte har förmågan att tillföra mitt liv något, och det har jag gjort utan att ha dåligt samvete. Tänk va skönt.
Att ha hittat sej själv bland ett tusentals hötappar är guld. En vilsen människa som irrade runt, men samtidigt visste att det fanns  kraft och kunskap. Hitta tillbaka kan jag inte säja, men hittat mej själv kan jag lugnt påstå.
Jag har aldrig fått vara den jag är idag, det har funnits enorma hinder på vägen, det största har varit jag själv. I detta får jag också skuldlägga min far, en av de personer som jag idag "pensionerat", en man som kunde ha haft så mycket att ge, men han hamnade i sin destruktivitet och hittade aldrig tillbaka. Han var/ är genomsyrad av gammal bitterhet som i sin tur kom från...Det eviga mönstret som kommer igen, generation efter generation om ingen lyckas vända det.

Livet är logiskt, visst kan det vara oerhört svårt. Men nog finns det vägar att gå för att lösa det till något bättre med små enkla medel. Och "Rom byggdes inte på en dag..." är faktiskt ett ordstäv som säjer mycket. Vi skyndar och har aldrig tid för eftertanke, vi har aldrig någon plats för att utveckla våra ideér, vi är allt bra inskränkta och vågar inte ge. Vi kan vara snåla med omsorg för andra, vi kan vara egositer, vi kan vara hur dumma som helst.
Jag är tött på att vara en dum egoist, jag vill vara den jag skulle bli, och jag är på god väg...


















   

Korvdrömmar...

Kategori: Funderingar

Jag har kommit på vad det är som fattas i mitt liv. Och som vanligt när det gäller mej är det inte klokt. Men som förmedlare av tankar och tok så kommer jag att i detta inlägg även att avslöja min gamla dröm. Den har funnits sedan jag var ganska liten, det är en av de stora drömmarna. Den dröm som gått igenom och blivit riktigt sann, det är den med husvagnen. Ja en husvagn önskade jag mej som riktigt liten, jag minns att jag inte ens visste vad det hette utan kallade den för "hushållsvagn". Inte så dumt egentligen men aningen för långt och det ligger inte bra i mun. Sedan var det så att jag inte heller kunde säja bokstaven "h" så det blev "tushållsvagn". Nu är vagnen i hamn, min gamle Tabbert Kornett T510 årsmodell 1976. En 34 åring som är mysig.

Drömmen som inte blivit av då, vad kan det vara? Jag tror inte ens ni kan gissa. Men jag ska avslöja det nu. Det ä faktiskt en korvkiosk. Jag kan inte fatta vad som lockar mej att just drömma om en sådan men jag hängde ofta som liten vid kvarterets korvkiosk vid stängning och som ett rovdjur väntade jag på spruckna korvar, eller hade jag en 25 öring blev det ett bröd i papper med kethup i. Jo en korvkiosk med alla dess tillbehör, hackad gurka och majonäsgurka (som inte är så gott). Tänk att få täva med kunder och fråga om kokt eller grillad, senap och kethup, dillkrydda på moset. I min korvkiosk ska jag ha äkta mos och självlart Mer Äpple.

Fast korvkioskarna är inte som de var förr, nu är det menyer hit och dit, stora upplysta tavlor som visar flottig pommes frites, och det multinationella Coca Cola är inmutad på varje kvadratmillimeter. Jag vill ha en riktig korvkiosk, en sådan som fanns innan alla hamburgermodeller krängde sig in på korvmarknaden.

Nu kanske det blir oroligt i väsnterleden och det pratas om att den där Mia, ja nu ska hon bli egen företagare och rösta på Moderaterna. Stopp och belägg. Ännu är korvkiosken en lång bit bort i fjärran och aldrig någonsin lägger jag min röst på ett högerparti, så bara lugn.

Undrar just om Bent Pegefeldt hade lust att kika förbi någongång och dra av "Köppäbävisan" ingen omöjlighet om jag hittar en korvkiosk någongång.

"Tankar från en drömsk korvgumma"

Livet leker för det mesta...

Kategori: Funderingar

Här sitter jag denna söndagsförmiddag ute i mitt förtält vid min husvagn och upplever en morgon som jag njuter av. Dricker lite bryggkaffe, ja just bryggkaffe är ingen större höjdare när jag är van vid kokkaffe, men ändå är det så att det mesta smakar bra härute. Jag behövde en helg utan att behöva tänka på måsten och annat som ligger över mej. Jag behövde komma hit ut och få krypa ner i husvagnsbädden och kika på onödiga tv program, och äta godis. Det är faktiskt så att Juni månad inte heller blir så lugn. Jag har en hel del att göra. Skolavslutning, fortsatt målning och färdigställande av altan hemma, soptippen, en grillbjudning nästa helg, en veteranfest på onsdag då gubben får guldklocka, vaccinering mot TBE, väntan på besked från skolan (innan midsommar), midsommarfirande på campingen med lotterier och fika (är med i festkommite´n), och lite mer saker som står på schemat.

När jag sitter här och lyssnar på fåglarna, faktiskt andra stämmor om jag jämför hemifrån då tänker jag på att den fågeln som jag kommer mest "överens" med härute är koltrasten. Han sitter utanför varje morgon och har en ljuvlig diskussion med sej själv och världen. Inte alls entonig utan har olika höjningar och sänkningar i sina toner, olika takter, han har hela meningar och är inte alls enformig och tjatig. En duktig talare är han. Ibland tar han en ny vändning i sina samtal och jag drar på smilbanden för att han är ljuvlig att lyssna på. Hur många mänskliga varelser tycker man att det är ljuvligt att lyssna på?
Det är skönt att ha en plats så nära stan att åka till för att ladda om batterierna. Jag är lyckligt lottad. Min käre make har åkt ut och fiskat, det gjorde han långt innan jag vaknade. Han är en entusiast med ett omättligt fiskeintresse, en termos kaffe, en båt och fiskeprylar och jag ser inte honom på många timmar. Han har också ett sånt där "äntligenflin" över ansiktet, det som menas att båten är i och han kan ge sej ut och fiska när han vill.
I år har vi ingen utlyst tävling i "Gäddkampen" jag orkar helt enkelt inte hålla hans tempo, och hur intresserad jag än är så lyckas jag inte bli så otroligt omättlig på att fiska som han. Självklart har jag inte slutat fiskat för det, utan jag ska följa med ut när jag har lust och lufttempen blivit lite ljummare på kvällarna.

Det känns skönt att ha en sommar framför sig, även fast jag vet att den går i en rasande fart. Det gäller att njuta medan den är och ta till vara varje sekund. Första halvan på detta år har varit ganska jobbig, men med mitt sätt att kunna tygla göromålen till en dels förtret, har jag lyckats att övervinna det som är farligt för mej. Med mitt sätt att känna min kropp och psyke och att kunna balansera livet så står jag här och har klarat kampen i fyra år. Kampen mot alkoholen som kan förgöra det mesta. Jag är otroligt stolt över att kunna styra mitt eget liv i den riktning jag vill, om jag får vara egoist någongång så är det just i detta att säja ifrån i de lägen jag måste. Att människor inte förstår det bryr jag mej inte om, så länge jag vet vad jag kan så räcker det. I mitt liv måste det bli så.

Dödssynderna...

Kategori: Funderingar

När tar oljan slut? Kommer oljan att ta slut? Finns det mycket olja? Är vi inne på oljereserven?
Kan man supa i hjäl sig? Är det brännvinets fel eller den som super ihjäl sig fel att den söp ihjäl sig? Blir svensken tokig om midsommarsupen blev ett minne blott? Är narkotika farligare än alkohol?

Ska vi ha vargar eller ska vi döda dom? Är jakthundar bättre än varg? Kan mormor bli uppäten i sin skogstuga ifall vargen är farlig? Är jägare farligare för vargen än för vanligt folk? Varför finns inga naturmänniskor kvar längre?
Varför sitter indianerna med varsin brännvinsflaska i ett reservat? Varför har Samerna ett Sameting?

Varför älskar vi asfalt? Varför önskar vi förbifarter med 10 filer? Varför älskar Svensson Ikea? Varför har vi glömt hur vi ska leva? Är alla egosister?

Är vi allergiska och i så fall mot vad? Blir vi sjuka av att jobba för två? Varför orkar vi inte bry oss? Tål människan hur mycket som helst? Varför tvättar bilen oftare än panelen på det dyrare huset? Varför har grannen en större högtryckstvätt än mej?
Varför misshandlas kvinnor av sina män (vice verca)? Varför får ungdomar Anerexia? Varför förekommer trafficing?
Hur utvecklas en man/kvinna till despot? Varför vill man hota eller mörda någon med annan åsikt? 

Varför skrevs de sju dödssynderna? Vilka är de sju dödssynderna?

Högmod, storhetsvansinne, fåfänga, girighet, vällust (otukt och begär), frosseri, vrede, lättja.

Lättja och likgiltighet.

Det är en vanlig kväll och en hel del frågor poppar upp som vanligt...och det konstiga är att det finns svar på de flesta av frågorna jag ställer mig själv.
Inte fan går någon ut och säjer att den strävar mot en domedag. Kanske det finns en åttonde dödsynd en onämn den kanske kan få heta trångsynthet eller förblindning.
Det är inte jag som håller på att tappa balansen utan måste ofrivilligt följa med.

Föresten vad är en domedag?





...alla är nog bara lite gravida...

Kategori: Funderingar

Nattliga maror och konstiga drömmar drabbas vi alla av. En av de sjukaste drömmar jag haft den hade jag nog i natt. Då jag vaknat svettig och förvirrad var jag tvungen att gå igenom den och fundera vad va det egentligen jag drömde om. Jag drömde om Försäkringskassan. Och hur och varför jag gjorde det är något jag undrar över. Men det är nog den bakomliggande ilska jag har över den bämnda myndigheten.

Jag stod inne på en stor F- kassa, jag var sjuk, hade ont i kroppen och var yr. Jag såg allt i en dimma. Jag kämpade mej fram till kölapps automaten och fick ut en kölapp med fyra olika nummer på. Hela tiden kom det nya nummer och aldrig stämde mitt nummer med det som stod på nummertavlan. Jag kände mej riktigt sjuk och till slut ramlade jag och svimmade. Samtidigt så såg jag mej själv ligga där, och ingen kom fram för att hjälpa mej. Inte de andra köande, och inte personalen. Efter ett tag så vaknade jag till sans. Reste mej upp och yrt fick jag tag i någon som jobbade där, jag frågade varför ingen hjälpte mej, och att jag var sjuk. Då svarade personalen bara med en axelryckning:
 -Du är inte sjuk, du är bara gravid och graviditet har aldrig varit en sjukdom.

Troligen så är det rädslan för försäkringskassan som spökar, även att bli sjuk. Men antagligen menas det att idag är faktiskt ingen människa sjuk, utan alla är väl bara lite gravida och det går över. Dessutom är det ju ingen sjukdom.



Sol igen...

Kategori: Funderingar

Den sista veckan har känslomässigt varit variationsrik. Dess innehåll har svängt från roliga och välmående episoder, även otroligt tunga dagar. Dessa dagar har varit psykiskt påfrestande. Det finns ortroligt jobbiga stunder i ens liv, sådana stunder som är tvunget att gå igenom.


Min gamla 80 åriga far har för några år sedan drabbats av Alzheimers, en grym sjukdom, och att se sin annars så skärpta allmänbildade pappa till det som sjukdomen ställer till med är tråkigt. Nu när bromsmediciner slutat att verka så dalar hans minne snabbt mot botten. Han vägrade länge att flytta till ett äldreboende. Hans kvinna kämpade för att han skulle komma till en trygghet. Hon som medberonde, fylld av skuldkänslor nådde inte ända fram. Känslomässigt så gick det inte att nå i mål. Hon tyckte att det låg ett tvångsomhändertagande i detta. Hon är alldeles färdig nu, samtidigt lättad över det som i veckan blev.
Förra torsdagen var jag och min bror och tittade på ett rum åt honom, vi tackade ja. Nu i Tisdags gjorde vi en "kupp", en gammal bekant tog far med på en halvdag i bilen, de fikade, och var ute på en tur. Då bar vi en del av hans möbler och tillhörigheter till det nya rummet, gjorde iordning det så det blev hemtamt. Därefter körde vi dit honom, förklarade lite utanför varför vi var där, tog in honom, och han kände sej hemma. Han frågade inte ens efter sin gamla lägenhet, den fanns inte ens kvar i minnet.
Jag är otroligt lättad idag, jag vet att han finns med en underbar personal, han får mat och omsorg. Han har liv och rörelse runt sej och slipper sitta ensam och må dåligt i sin sjukdom. Han spelar munspel och gitarr, och uppmärksammas med applåder. Detta blev så bra. Jag är lättad. Nu har han ett värdigt liv, med stimulans och goda människor runt sej.
Jag skrev i min blogg i våras en liten novell, och tänkte, hur det kunde bli.
Det som känns defenitivt i denna stund är att jag gått in i en ny fas, jag har blivit stor, jag åldras. Min pappa är på hemmet. En tanke som aldrig har slagit mej förr att det kan bli så. Nya erfareheter kan vara svåra att acceptera, men jag har gjort det

Annars har veckan varit fylld med roliga saker som resan till Helsinfors, och idag planerar jag och utför förberedelserna för årets kräftskiva på Campingen. Det ska fixas lampor, vinster till lotteriet. Jag ska damma av karaokemaskinen och hem och hämta gitarr och förstärkare. Det blir säkert några trudelutter.

Solen skiner i Borlänge, och det gör mej otroligt glad. Mätt på sommarens regn, då är det skönt med ljuset. Sist vi hade väder var i Juni den 22-27, det var då P&L festivalen var. Efter det blev det översvämmningar och Europaregn rekord i millimeterväta. Hoppas att det rekordet är  för alltid är över.

Filosofen har hamnat i tankeverksamhet...

Kategori: Funderingar

Universum och världen cirklar inte runt mej, däremot är jag om jag hanterar saker och ting rätt en resurs för min egen framtid och en liten del av den värld jag lever i. Som en människa på jorden kan jag inte göra mirakel för andra, jag kan inte leda någon åt något håll. Däremot kan jag finnas där som ett stöd, som någon att lita på. Att bygga upp ett förtroende kan skapa en respekt mellan mej och dej, kanske inte skapa en innerlig vänskap, men ett förhållningssätt.
Vi människor, många, en hel del har mycket att jobba med där, även jag. Jag är "herre" över mina tankar, men måste vara uppmärksam på mej själv att jag inte delger dessa och skapar en disharmoni i mitt eget bo. (Lät ganska flummigt, jag kör vidare).

Jag är ingen som jagar makt och pengar, däremot vill jag försöka att bli en person som kan trivas med mej själv fullt ut, jag är ofta nöjd med dagen när jag går och lägger mej samt har en massa att vara tacksam för. Det jag siktar mot är att jag ska avsluta varje dag nöjd och tillfreds. Om jag tar mej en funderare en kväll, då jag känner att dagen varit dålig då tar jag fram vad det var jag inte gillade. Ofta är det små struntsaker som jag kan lämna, och är det större irritationsmoment eller något agg, då försöker jag lämna det därhän. Nästan alltid är de stora irritationsmomenen oviktiga eller omöjliga saker som jag inte kan styra, och då suger de energi och musten ur mej, det inte är värt att rota i. Varför ska jag kriga mot ett motstånd, den energi som jag faktiskt besitter vinner jag på att utnyttja på konkreta och viktiga saker. Då går jag in och gör en personlig vinst som betyder mycket för mej själv, den syns inte utåt, men det är inte meningen heller. Utan den ger mej ett kvitto på att jag gör saker i den ordningen jag ska och vinsten blir en personlig tillfredsställelse. (Nej jag har inte tagit något.*)

Allt som har kommit in i mitt liv har dragits in i mej av egen kraft, positiva och negativa saker. Allt handlar om hur och vad jag tänker. En människa är egentligen fantastisk. En evolutionens uppfinning som världen sällan skådat. Vi är ju mirakel hela högen, ändå fungerar inte världen som är full av alla dessa mirakel. Därför att olyckliga, vilsna, dominanta, rädda, förtyckta, detruktiva manipulerande människor som tagit makter och positioner för sin egen vinning skull. En vinst som de anser är pengar, ära och berömdhet. Att synas utan att vara human. I själva verket är det uppbyggda rädslor i personen som bygger upp en makt som inte alls fungerar utan den sänker värdet på de andra, medan han vaktar sin position. I alla tider har det till slut rasat, den styrandes egoism har skapat sitt eget fall. Sedan kommer nästa att misslyckas. Det som är skrämmande är att ingen av dessa män/ kvinnor lär sej av företrädarna utan gör samma misstag igen i jakten på berömmelse. Dessa personer har inte förstått sej själva och kan inte se sina egna fel utan styr med sin egen  rädsla. Rädsla är en otroligt tung och ohanterbar "egenskap", många vet inte att det är rädslor som ligger och styr i det mesta.

En sak förstår jag och så har jag gjort sedan jag var väldigt liten att alla kan inte tycka om mej. Likaså är det när man växer upp, i skolan, i arbetslivet. Några retar sej på mej liksom jag gör med någon. Så är det för oss alla. Ändå måste jag acceptera att alla inte älskar eller hyser stora känslor för mej, och det har jag inga problem med eftersom jag lämnar det därhän. Varför älta runt i diare´ och röra upp skiten. Trots att vi har olika åsikter och delade meningar, inte går ihop så måste vi ha ett förhållningsätt till varandra som fungerar. Jag behöver och måste inte umgås med mina motpoler, jag behöver heller inte bry mej i varför de inte gillar mej. Jag behöver bara vara en människa som inte sårar, som inte ger mej på, vara en drivande minuspol. Jag vinner inget på det, jag bara släcker min egen låga och kreativitet.

Det kan vara sinnesförvirrande att gå in i tankar och spekulera och tro att jag vet allt om alla och allt. Det jag istället ska bygga upp är en balans som får mej själv att ta mej vidare. Jag som trodde att jag hade ett bra självförtroende, det visade att jag hade fel, det låg i botten. Sedan hittade jag det och arbetar med det varje dag. Självkänslan fanns inte alls. Nu försöker jag balansera och få en jämvikt på dessa och det kommer att pågå tills jag dör. Med att lägga energin på sej själv och hur jag är sprids sej lustigt nog utåt, och jag själv står som vinnaren i kampen.

Om jag då står stark, som människa då kan jag bli den jag vill vara. Det fina i detta att jag behöver inte jobba mej svettig utan det bara kommer av sej själv, det flödar.

Nej jag är inte inne i någon som helst depression, snarare tvärtom. Ibland hamnar jag i en dvala då tankar som cirkulerar träder fram. Idag skrev jag ner dom samtidigt som jag fanns där. Första gången.

Det handlar om att leva




Anders Björnhager "Rönnen"

Idag är idag, förut är då...

Kategori: Funderingar

Varje dag har något gott, det gäller att se vad det goda är. För mej kan det vara en liten till synes skitsak som blir en positiv kick. Jag provar att samla in dessa saker och lägger dom längst fram i minnet, då skyfflas det som är mindre roligt bakåt. Ett enkelt och effektivt sätt som fungerar på mej.

Viktiga och tråkiga saker finns ändå med men blir hälften så tunga att bära. Jag säjer också bara ja till de saker jag vill göra när jag får en förfrågan. Ibland kan det vara saker som jag förr skulle sagt ja till, men det finns faktiskt andra som kan hjälpa eller lösa den uppgiften. Jag kan inte ta på mej allt, så är det. Framgång och motgångar måste också balanseras. Hagel och regn är två olika former av nederbörd, men det kommer ner när den vill ner. 

Jag kan erkänna att jag blivit ganska bekväm i att vara " tillfälligt arbetsbefriad", dagarna har en agenda, många saker blir gjorda som förr var eftersatta. Jag har blivit en glad, positiv familjemedlem som kan spendera mycket tid tillsammans med min familj som betyder oerhört mycket för mej och som jag älskar. Vi äter mat tillsammans nästan varje dag, och att vi har samtal och en kommunikation med varandra som är på ett annat plan. Förr då jobbstressen och tristessen fanns orkade eller ville jag inte ens prata efter jobbet, för eländet stod mej upp över öronen. Jag valde ofta att vara tyst eftersom det inte fanns något roligt att förmedla från min arbetsdag. Bara en massa tjafs, orättvisor och skit på jobbet.

Nu har de svarta molnen skingrats, världen, våren och möjligheterna ligger som en matta rätt framför mej. Jag planerar vägen noga, även om inte den är stakad rätt fram som jag vill, utan den slingrar sej mellan hinder så leder den i rätt riktning. För att leda mej dit jag ska då måste jag lägga ner vilja och arbete själv, ta en liten bit i taget, mixtra med valen samt ta nya beslut om det första inte skulle fungera. Varför har jag aldrig sett den här lösningen på problem innan?
Jag som trott att jag var en öppen vidsynt människa har varit inne och irrat i mörka underjordiska tunnlar som en sork.

Nu bara tre månader efter att jag gav upp en misslyckad arbetsplats, lever jag upp, har fått tillbaka en energi som jag lägger där den gör sej bäst. Jag lär mej varje dag, jag förstår att framtiden inte bestämms av destruktiva energier som kan ligga runt en som exempelvis på en arbetsplats. Det är viktigt att allt runt en fungerar, om inte det finns bra ledare då havererar systemet rill slut. Det handlar om ett givande och tagande, det handlar helt enkelt om klokhet och sunt förnuft.

Samhället idag är så genomsyrat av en falsk klokhet som fått människor att tippa över kanten, och som finner sej i sin situation för att de inte har något annat eller har något alternativ. För att fungera och inte "gå in i väggen" då måste denne vända på steken. Idag känns det som människor måste spela en teater och försöka känna sej nöjda för att överleva. Samtidigt inom dem gror missnöjet och måendet dalar, men munnen tiger och tanken säjer: Jag har i alla fall något...

Jag är inte klokare än någon annan, jag är ingen levnadstrollkonstnär som pekar med fingret och hytter med näven hur andra ska göra. Jag har hittat en stig och en väg som fungerar för mej, under vandringens gång dyker det upp sidovinster som i ett lotteri, inga stora sådana, utan små som jag inte förtränger utan använder mej av. Mitt liv har blivit enklare tack vare att jag har lyckats att ändra mej. Ändå är jag i grundtanken den jag var förut, mina åsikter om vissa orättvisor är rotade, fast jag jobbar på ett annat sätt som visar sej att vara effektivare.

Apropå det så var det inte detta jag skulle tala om, utan det jag skulle säja kan jag ta en annan dag. Det blev att jag halkade in på ett spår som inte var menat ifrån början. Orden smackade bara till i tangentbordet och plötsligt låg inlägget ovan här. Det får bli så, antagligen var det viktigare för mej just idag...


Far ända in i pipsvängen om ni så vill...

Kategori: Funderingar

Jag vet inte varför denna gamla religösa slagdänga kommer inrammlandes i huvudet, ni vet den där: "Jag ska fara upp till månen jag ska fara upp till mars....jag ska fara hem till Jesus han som är min bäste vän, jag ska fara ända hem till himelen...."
Jag trodde att bibelns Jesus bodde i neråt mellan östern, inte på månen. Vissa kan vara överallt och en annan som mej hinner inte vara på alla ställen. Så är jag heller ingen Jesus, men väl Maria, döpt till det. Maria var väl inte lika flexibel som den där Jesus, han som gick på vatten. Jag är ingen biblisk ikon, man hittar mej inte någonstans inte ens på avdelningen för kvarglömt gods på centralen, men Jesus hittar vi på månen. Skummt det där...

Jag strölyssnade för någon dag sedan på nyheterna. Erkännas skall att jag lyssnade inte ens på ett öra. Under påannonseringen för repotaget sade reportern att några resebyråer skulle börja sälja resor till månen.
Varför ? Vad finns det att se på resan dit, vad finns det att se på resan hem, vad finns det för upplevelser på månen som är värda att tala om för sina barn- och barnbarn. Jag tycker att det inte kan bli mer galet än så. Vad är vitsen , mer än att personen som köper resan får en chans att visa upp sin feta plånbok, visa att jag har minsann råd att resa till månen, sen om det är nåt att se var väl skit i samma.
 Fy hur det är och då tänker jag på alla familjer som inte ha råd att resa med barnen utanför kommungränsen, på alla de som aldrig varit på en semester. Det finns inget rim och reson i de rikas resor, det tror att de ska bräcka fattigfolket med en resa till månen. Vi vanliga ruskar på huvudet åt denna dårskap. För mej kunde de få en enkel resa in i en omloppsbana med en kaviartub. Där kunde de sitta och kika ner på jorden varv efter varv tills det tog slut.
Eller varför inte ett rör med Kavli´s Raketost, och en inspelad kasett med  Armstrong och Aldrin...
Kanske en sanering av rikefölket, skick upp dom i rymden, så slipp vi si dom....