Igår vaknade jag med feber och ont i kroppen, det är så det är ibland.Jag skulle ha följt med några av mina klasskopisar på ett studiebesök i Sala på ett behandlingshem, men jag fick tyvärr avstå. Det kändes tråkigt för jag hade sett fram emot det. Så är det. Jag hoppas att de alla fick en fin dag och att de fick ut en massa av besöket.
Jag får be om att de berättar lite för mej...

Under dagen klunkades det Alvedon och C- vitamin, jag vilade och läste lite. Jag valde en skolbok som jag lånat på Biblioteket, ett ämne som jag valt till min "Valbara Kurs", den heter "Uppskattande Samtalskonst" och den inbjuder en att reflektera i samtalet, och föra det framåt.

Framåt eftermiddagen slog jag igång gasolvärmen ute på altanen, kokade kaffe, tog med mej boken ut och lade mej i soffan. Därute hade jag nu 20 grader, stearinljusen var tända, säkert 30 stycken, och snön låg vit bara en meter utanför. Kaffe och pepparkaka, bok och lugn. Jag drog pläden över mej och låg och njöt. Det låter både löjligt och fånigt men jag älskar altanen, det är mitt favoritrum. Någon dag innan hade jag varit ute och "smygjulpysslat", ja det får jag göra utan att pysselpolisen förmanar. Men jag har inte tänt adventsstjärnan, där går gränsen för det julkriminella. Nej det passar jag mej för, för då vet jag hur snacket går i kvarteret.:)

Självklart så åkte kameran fram också. Avtryckarabstinensen kan bli övermäktig ibland. Där ute satt/låg jag säkerligen i tre timmar. Jag förstår vad som är viktigt för mej. Det är att äntligen få ta del av de små upplevelserna och fläta dom samman och att jag faktiskt mår bäst av att upptäcka det. Att hitta betydelsen i något litet är grunden till det stora. Tänk att jag inte insett det förut, då jag dränkt mitt liv i en destruktivitet, då inget betydde något. Plötsligt idag så betyder så mycket något för mej.

Den otroligt äckliga överegoismen har jag övervunnit, jag har "pensionerat" personer runt mej som absolut inte har förmågan att tillföra mitt liv något, och det har jag gjort utan att ha dåligt samvete. Tänk va skönt.
Att ha hittat sej själv bland ett tusentals hötappar är guld. En vilsen människa som irrade runt, men samtidigt visste att det fanns  kraft och kunskap. Hitta tillbaka kan jag inte säja, men hittat mej själv kan jag lugnt påstå.
Jag har aldrig fått vara den jag är idag, det har funnits enorma hinder på vägen, det största har varit jag själv. I detta får jag också skuldlägga min far, en av de personer som jag idag "pensionerat", en man som kunde ha haft så mycket att ge, men han hamnade i sin destruktivitet och hittade aldrig tillbaka. Han var/ är genomsyrad av gammal bitterhet som i sin tur kom från...Det eviga mönstret som kommer igen, generation efter generation om ingen lyckas vända det.

Livet är logiskt, visst kan det vara oerhört svårt. Men nog finns det vägar att gå för att lösa det till något bättre med små enkla medel. Och "Rom byggdes inte på en dag..." är faktiskt ett ordstäv som säjer mycket. Vi skyndar och har aldrig tid för eftertanke, vi har aldrig någon plats för att utveckla våra ideér, vi är allt bra inskränkta och vågar inte ge. Vi kan vara snåla med omsorg för andra, vi kan vara egositer, vi kan vara hur dumma som helst.
Jag är tött på att vara en dum egoist, jag vill vara den jag skulle bli, och jag är på god väg...