Efter en jobbig och krävande influensavecka så börjar gamlingen  ta sig upp till ytan igen och andas luft. Jag börjar att få orken tillbaka. Orken är inte vad den borde vara, men den ger ett litet sken av sig i alla fall. Tack snälla ork att du har hittat tillbaka.

Jag sitter ute och drömmer på min utealtan. På den här altanen finner jag tillbaka till mina innersta känslor och tar min kraft därifrån. Jag funderar på framtiden och ser på den med stor tillförsikt. Jag ser också på livet. Ändå förstår jag att allt är inte en självklarhet. Nej saker och ting kommer och går och en hel del ställningstagande måste göras. Det finns stora och små sorger, som jag ibland måste plocka fram och jag putsar dom med det finaste silkespapper, bearbetar sorgen med fina varsamma drag. Ibland bearbetar jag tills tårar trillar och mitt innersta skriker.




Jag stoppar varsamt tillbaka lådan med sorger i sitt hemliga hörn, där får den stå tills nästa gång jag öppnar locket. Då rymms det mindre av sorger i min låda. Jag vet det, och jag vet hur jag gör. Det är ett hantverk som kräver tålamod och styrka. Det krävs att jag helt enkelt får vara ärlig och utelämna mig själv och stå alldeles blottad.
Jag plockar även fram min stora låda, den som rymmer glädje, tillfredställelse och stolthet. Den lådan blir aldrig mindre, den blir större för varje tid jag tar fram den. Mystiskt är att glädjelådan väger mindre, trots att den är större än sorgkistan. I glädjelådan rymms mina två barn, två unga herrar som jag ser som den störstaglädjen i livet. Jag älskar dom och är otroligt stolt över dom.




Vad som än har hänt eller händer som kommer alltid min gyllene kärlekstråd, liksom en nerv, vara förbunden till dom, oavsett vad som händer. I asken hittar jag också den sanna lyckan, den känns mjuk och mild, lyckan innehåller min livskamrat, han med de vackra snälla ögonen och den rena själen. Han som vill alla väl. Trots våra olikheter så samarbetar dom två olikheterna till något fantastiskt. Vi språkar, kommunicerar, samtalar för att hitta den lösning som passar oss båda. Vi hittar alltid en lösning eller någon slags konsensus. Vi broderar, och syr, vi byter knappar om så behövs för att det som är svårt måste passa ihop i sömmar för att kunna fungera.




Glädjeasken är fylld av barn-barn, och lyckan att någongång får tala om att vi finns för dig eller er. Varje dag skrivs några rader som kan fylla ut de frågor som finns. En dagbok med kärlek och i den ligger en guldtråd och ett hjärta.
Det finns drömmar och framtidsvisioner. Jag gräver mig ner i lådan och lyckas att hitta karaktären, humaniteten, självkänslan och den stoltheten över mig själv som jag sökt under så många år. Tänk att jag äntligen kan tillåta mig själv att få känna att jag också kan få äga och ha allt detta. Min utbildning har hjälpt mig hur jag ska söka och vilka vägar jag ska gå. Jag inser också att aldrig mer ska någon få kränka och trampa på mig, inte heller förtrycka. Jag backar aldrig mer för någon annans egoism, jag väljer och jag sållar, jag bestämmer vilken eller vilka som får äran att dela min energi.




Ofta sitter jag på min utealtan, där ljuset och ron ger mig inspiration. Här brukar jag ofta lösa saker som irrar och går oroligt fram inom mig. Negativa saker som etsat sig fast och inte gärna vill släppa sitt usla grepp. Sakta så blir den dystra barndommen mer och mer diffus, där knappt de onda minnena kan göra sig hörda längre. Där fan själv har grävt sin egen grop och gråter, ber om förlåtelse, spelar sin tragikomedi. Jag säger farväl till spöken och vålnader, jag begraver det sjuka, för det sjuka ska inte få förstöra mer och det ska inte få ta herraväldet över ett kort liv.
Att gottgöra alla personer som jag sårat i mitt liv är inte enkelt, någon kanske inte vill ta min ursäkt, andra förstår inte eller vänder mig ryggen. Då är det så, jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag tycker inte det är svårt att erkänna fel, och jag gör det gärna. Men jag kan inte ta beskyllningar från personer som inte vet vem jag är, eller vad jag känner. Alla kan inte älska mig, och det vet jag, liksom att jag inte heller kan hysa vänskap och kärlek till alla. Men jag måste försöka acceptera och respektera alla personer och förhålla mig till det. Jag förgås inte utav att veta att det finns hatiska personer, nej jag gör verkligen inte det. De har kanske egna saker de behöver behandla och ta tag i. Men det är inte mitt ansvar.





Till mina nära och kära har jag sagt förlåt, jag har bjudit in, och mer kan jag inte göra. Jag vill gärna ge den värme som jag nu äger. Jag kan det. Jag är den person jag är idag, med brister och fördelar. Hur mycket jag och världen än jobbar så blir vi aldrig felfria. Felfria personer finns inte. Vi måste ändå gå vidare i livet med eller utan förändring, jag valde förändring och det var mitt val. Ditt val kan jag inte påverka. Jag kan bara bjuda in, och vill man inte godta inbjudningen då kan jag acceptera det, ja faktiskt. Men då ställer jag också in mitt liv efter det och kan heller inte bjuda tillbaka något, förutom den gyllene kärlekstråden som alltid kommer att finnas från mitt hjärta. Min nerv från hjärtat begraver jag aldrig,, men nerv vet att det finns en lösning.
Jag har berövats en hel del under mitt liv, saker och personer har försvunnit. Men man kan aldrig ta den kärlek som jag har. Den är min egen, och den delar jag till de som finns i min nerv till hjärtat.

Solen gick just i moln, men värmen från min gasolkamin sprids runt och jag känner värmen runt mig. Moln dyker ofta upp på vår himmel, en del är oroligt mörka och andra är ljuvligt fluffiga. Ibland sveper vita skyar in. Endera dagen då motas de mörka molnen bort, av en varm vind eller ett nytt väder, och några strålar från solen ger oss värme och energi.
Idag ser jag de verkliga färgerna som omger mig och oss, livet är inte antingen svart eller vitt. Livet är en som en färgpalett, med olika kulörer, som gärna får blandas till en ny färg aller en ny syn.

En fågel kvittrar intensivt oc kanske sjunger den för dig eller mig. Vi kanske inte vet vad den vill tala om för oss, men en dag kanske vi vet svaret. Fågeln liksom vi känner värmen och att livet återvänder.

På min altan samlar jag nu mina egna goda minnen och upplevelser. Jag kan tända ett ljus för någon jag saknar, jag kan se solen gå ner, och jag kan följa solens uppgång. Jag kan luta mig tillbaka i min sköna fåtölj och tänka, viska att mitt liv blev bra till slut.